Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städning igen. Vi har vetat hela tiden och varit förberedda. Ändå känns det mycket när man inser att flera lördagar kommer gå i dagis-tecken under hösten. Det gäller nog att se till att ha trevligt tillsammans med de andra föräldrarna.

Det jag inte förväntat mig är att Darlingen kommer gå in som den aktivaste föräldern av oss. Jag har gått omkring och ojjat mig i hemlighet för att jag måste bli kassör. Jag vet inte varför jag hängt upp mig på kassörsskap men det har jag i alla fall gjort. Jag har inte ens vetat om just kassörsposten är vakant. Nu har det visat sig att det behövs en vice ordförande, en kassör (jag hade rätt) och en projektledare. Det har Darlingen tagit reda på när han var tog hand som städningen på dagis medan jag var hemma. Och nu kommer det där överraskningsmomentet som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om; Darlingen har nämligen aviserat att han är intresserad av vice ordförande-posten. Eller något annat vakant. Typ vad som helst. Och som följd av Darlingens utspel händer det märkliga saker i mig. Jag känner mig tacksam över att slippa. Ändå blir jag avis. För att han vill. För att jag kanske missar något. På Knoddens dagis är det pappatätt. Papporna jobbar deltid, hämtar och lämnar på dagis, driver kooperativet och är liksom drivande i det mesta. Mammorna är mest hang-arounds.

Det är nyttigt att bli överraskad ibland. Det är ovant att man parkeras i vägkanten på den utstakade vägen och någon annan kör vidare. Ovant att någon parkerar åt en och säger åt en att sitta still och chilla. Säger åt en att inte bekymra sig, lyfter en tyngd från axlarna, säger att allt är under kontroll. 

... och varför känner jag mig diffust utanför? Är jag en sån där mamma som har lite svårt för att släppa taget om kontrollen och överlämna rodret till pappan? Det verkar ju nästan så. Eller är det för att jag fått två överraskningar på en och samma vecka och inte riktigt hunnit hämta mig. På samma tema. Den andra överraskningen är att Darlingen rott sin deltidsvecka i hamn med maten på bordet i tid, hemlagad mat. Tvätthögen är under kontroll. Allt ackompanjerat till ett soligt, avslappnat och glatt humör. Det känns som om jag gått omkring och skattat mig själv väldigt högt och tilldelat mig alltför stor betydelse i vardagslivet. Det kommer bli en intressant och lärorik höst. För mig.

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med vår planering. Heltidsveckan kommer man hem till lagad mat och kvalitetstid med Knodden. Deltidsveckan har man lite mer tid med Knodden och sköter markservice. Och så har vi de underbara måndagarna som förlänger våra helger.

Första veckan på jobbet var lite förvirrat och jag trodde aldrig att jag skulle komma igång. Kändes hopplöst sorgligt att jag skulle behöva tillbringa mer tid på jobbet än med Knodden. Den första veckan gick det inget vidare att lämna Knodden på dagis. Han grät medan jag log tappert. Sedan grät jag i bilen till jobbet och ringde till Darlingen för att få tröst. Denna veckan vände det och ingen gråter längre.

Andra veckan på jobbet har jag duttat lite här och lite där. Planlöst och vimsigt. Ostrukturerat och med lätt prestationsångest. Idag lossnade det och jag lyckades presentera ett upplägg för höstens arbete för min chef. Hon lyckliggjorde mig med att säga att hon saknat mig och min förmåga att leverera. Faktum är att jag förvånade mig själv eftersom jag improviserade en smula i mötet och det att framstå som mer strukturerat än det egentligen var. Egentligen var det lite "dutt" som jag fick ihop till en helhet.

Jag har fortfarande inte kommit till tals med det faktum att jag tycker att jag förlorar tid med Knodden när jag är på jobbet. Jag vet att de flesta måste gå igenom den här känslan men det är så få som pratar om den. Många av mina vänner har varit glada när de återgått i tjänst. Jag ser det mer som nödvändigt ont även om jag tycker att det är ganska roligt tidvis. 

Det har kommit en massa barnbesked så nu är vi "framme" i kön för att få skicka handlingar. Nu saknas det bara ett ok från barnhemmet om att barnbeskeden ska matchas. Det kan ta allt från 2 veckor till 2 månader. Hoppas på det förstnämnda - vi har redan väntat en vecka...  

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.

Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eftermiddagen och i mitt småslumrande tillstånd kunde jag höra "kolla jag kan", studsmattans knirr, gräsklipparens surr och hela tiden malde en sak i huvudet: "DU MÅSTE BÖRJA TRÄNA".

Jo, det är sant. Jag måste verkligen komma igång. Jag känner det i hela kroppen. I synnerhet i de delar som gör lite ont. Det skulle inte vara snyggträning utan mer överlevnadsträning. Det läskiga med överlevnadsträning är att man kanske måste ägna sig åt det resten av livet. Sånt gör mig lite skärrad. För jag är ju inte så ihärdig. Men ska man orka med en Knodd och en Loppa så krävs lite jävlar anamma.

Nu ska jag bara ägna ansenligt tid åt att fundera om träningen bör förläggas på förmiddagar eller eftermiddag. Jag förhalar och vet om det. Tror att jag måste börja med lite mental träning innan jag ger mig på det fysiska. Då kanske jag kan mentala fram att det är jätteroligt att träna. Och jätteskönt efteråt. Och att det inte alls tar tid.

Uppdatering kl 22.18: Jag gjorde det. Till och med sprang på tunga ben. Men en blåsa på hälen åstadkom jag. Attans. Då kan jag inte göra om reprisera dagens tilltag imorgon.

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag borde se och känna något som jag inte gör.

Det handlar om smärtan och sorgen över att inte kunna bli biologisk förälder. För min del är det inte alls någon smärta och sorg. Det är bara "så som det är". Jag grunnar inte en massa på att omgivningen ställer fel frågor, rätt frågor vid fel tillfälle eler fel vid rätt tillfälle. Det hugger inte någonstans när någon blir gravid. Eller pratar om graviditet. Antingen deltar jag i samtalet eller struntar jag i det. Det är ingen stor sak för mig. Det är som det är. Jag har mina erfarenheter, andra har sina. Jag ids inte hetsa upp mig för omgivningens bristande insikt om terminologi och att en kändis beskrivs ha "fyra barn; två med frun, ett adopterat och ett alldeles nyadopterat". Jag bryr mig verkligen inte. Jag läste till och med texten utan att reagera trots att jag visste att flera medsystrar reagerat kraftig över beskrivningen.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Som tar så lätt på min belägenhet. Samtidigt är det såklart befriande. Om man ska se något negativt i det så är det möjlighetvis att jag inte kan identifiera mig med den smärta andra som adopterat går igenom. Jag orkar inte ens hetsa upp mig för att vi granskas in och ut för att få adoptera igen. Det är som det är och det är bara att gilla läget. Jag tänker ofta att det är självklart att vi ska bli granskade - jag hade ju inte velat lämna bort mitt barn till någon som inte var synad i sömmarna och ansågs godkänd som förälder enligt alla upptänkliga krav.

Det finns dock tillfällen när jag går igång. Det är när man har åsikter om adoption som saknar förankring i verkligheten. När man gör antagande om barnuppfostran eller vilka val man gör i livet utan att veta varför man gör dem. Jag dömer inte andra (även om jag kan ha åsikter i det tysta) och jag har svårt för att andra dömer mig öppet. Jag avskyr att man generaliserar Knoddens beteende och "glömmer" hans adoptionsbakgund. När man "slentrianpratar" utan en tanke på att vår fyraåring faktiskt bara varit hos oss i drygt ett år. Han har INTE samma förutsättningar samtidigt som han såklart är som vilken fyraåring som helst. Det är givetvis en svår balansgång och jag låter det därför oftast bero om någon uttrycker sig klumpigt eller ogenomtänkt. Jag kan också bli fruktansvärt irriterad om någon har åsikt om hur jag ska känna. Ingen kan veta hur jag känner om personen i fråga inte har adopterat själv. Och inte ens då är det självklart att man upplever sin resa till föräldraskap på samma sätt. Allt är individuellt och det enda man kan göra är att vara så ödmjuk och öppen för andras känslor man bara kan.

Jag bär ingen sorg över att inte kunna få biologiska barn. Kanske för att jag är "överårig" och knappast tillhör kategorin som är mitt uppe i familjebildning. Jag faller utanför ramarna och kan därför tycka och agera lite som jag vill. Jag känner inte någon press över hur andra lever sitt liv och bildar sina familjer. Det är befriande. Samtidigt som jag kanske tar alltför lättvindigt på andras känslor och tankar. För det är inte så för mig. Det sätt vi bildat familj på är det sätt jag kan bilda familj på - därför behöver jag inte bry mig. Det finns liksom inga alternativ. Det är som det är. Visst tänker jag mycket på vår ålder och hur det kommer påverka Knodden. Jag oroar mig för Knoddens framtida nätverk och funderar på hur länge mor- och farföräldrar orkar att förgylla Knoddens liv. Ibland blir jag ledsen över att jag inte har tio år tillgodo. Men det är som det är. Tjatigt kanske men det är den tanken jag ständigt återkommer till.

Jag fick reda på att jag inte kunde får barn redan när jag var i 30-årsåldern. I 10 år levde jag med det som ett faktum. Det är bearbetat och hanterat. Visst mådde jag eländigt en tid men det var en tid som jag istället ägnade åt att leva intensivt singelliv med ett gäng singelväninnor i släptåg. Jag hade aldrig befunnit mig i ett stort kompisgäng förut så det fyllde det mesta av min tid och tog loven av barnlöshetssorgen. Jag kunde ju ändå inte göra något åt det. Inte utan man. För jag - även om jag övervägde att adoptera ensam - hade aldrig en tanke på att bli ensamförälder på ett så medvetet sätt som det vore att adoptera som ensamstående. Den kraften besatt jag inte. Det är förmodligen svårare att leva i en parrelation där det inte blir barn trots många års försök, utredningar och IVF-behandlingar. Jag har förmodligen slunkit lindrigt undan utan att veta om det.

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt. 

Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på kvällsbio med flickvännen och pratar om att han ska flytta ner i källaren. 

Darlingen börjar få premiärnerver. Han ska snart ha sitt första blommor och bi-samtal. För vi vill ju inte ha jämngamla barn.

Idag påmindes jag om min gamla "väntan"-blogg. Den har legat i träda ett tag. Det var inte ett medvetet drag utan snarare en prioriteringsfråga. Jag övar på att prioritera och det går ganska bra vissa dagar.

Det intensiva första året med Knodden är över. Det har varit fantastiskt på många sätt, jobbigt på andra sätt. Vi har liksom alla andra föräldrar fått jordens mest underbare unge. Det har varit den absolut bästa tiden i mitt liv. Jag trivs som mamma. Jag trivs med att vara föräldraledig. Jag trivs med att vara behövd även om gossen inte alltid själv förstått hur mycket han borde behöva mig.

Senaste nytt är att vi väntar igen. Vi ska försöka adoptera syskon till Knodden. Alla handlingar är klara och väntar på avfärd till Landet. Vi inväntar några barnbesked - sedan går vår akti iväg.

Det är en gåva att få göra denna resan en gång till. Vi är verkligen lyckligt lottade.

Jag går en kurs för nyhemkomna adoptivfamiljer. Det finns en kvinna som deltar i kursen som fått mig att inse så svårt det är att göra "rätt" i det sociala samspelet vad gäller adoptivfamiljer. Det är så lätt att säga saker som sårar eller irriterar utan att man vet om det. T o m jag som är adoptivföräldrer hade gjort fel enligt kvinnans synsätt. Jag hade nämligen utan tvekan kunna göra sådant som i hennes ögon är "no-no"...

Förra gången diskuterades hur vi som adoptivfamilj blir bemötta av okända människor som man stöter på i olika sammanhang. Vår lilla trio (kvartett ibland) har aldrig blivit bemötta på ett sätt som vi reagerat negativt på. Tvärtom uppskattar vi att folk frågar var Knodden är född, hur gammal han är och annat som har med honom att göra. Ingen har gått över gränsen och frågat sådant som vi känner kränker hans integritet. Många ställer frågor som är barnrelaterade - inte adoptionsrelaterade. Men visst - vi syns och vi väcker uppmärksamhet vilket innebär att vi förmodligen blir kontaktade i större utsträckning än en biologiska familj. Kvinnan på kursen berättade att hon blir väldigt irriterad när hon kommer ensam med sina svarta barn och okända människor frågar varifrån barnen är adopterade. Hennes irritation kommer sig av att hon anser att barnen lika gärna kunde vara biologiska med en svart biologisk pappa. Hon irriterade sig helt enkelt på antaganden som var helt korrekta men som kunde vara felaktiga. Jag hade kunnat vara en av dem som ställde fel sorts fråga...

Idag diskuterade vi hur vi blir bemötta av människor som vi känner och som finns i vår närhet. Kvinnan ondgjorde sig över frågan "hur går det?", "hur fungerar det med språket?" osv. Hon menade att ingen frågar biologiska föräldrar sådant så varför ställs frågorna till adoptivföräldrar? Ja, jo... visst får vi som adopterat frågor som biologiska föräldrar inte får men jag ser det inte som ett irritationsmoment. Tvärtom uppskattar jag frågorna eftersom det visar på intresse och lyhördhet inför Knodden speciella situation. För det ÄR speciellt att byta land, föräldrar, språk osv. Frågorna ger mig en öppning att freda Knodden mot gåpåiga människor. Det ger mig också en öppning att berätta lite om hur de ska göra för att han ska må bäst i kontakten med dem. Jag välkomnar alla frågor - hellre det än att folk bara stirrar utan att ställa frågorna som ändå mal i deras huvud. Att ställa frågor är att visa sig ödmjuk inför att det finns andra sätt att bilda familj än det som anses vara den gängse normen och att det innebär speciella utmaningar. Jag hade också kunnat ställa frågor till en adoptivfamilj om hur det går...

Kvinnan har fått mig att känna osäkerhet. Fått mig att inse att det är väldigt lätt att säga saker som irriterar och tas emot på ett sätt som jag överhuvudtaget inte menat. När jag ställer frågor till andra människor är jag intresserad och med mina frågor säger jag "jag är okunnig men intresserad - hjälp mig och lär mig". Att inte ställa frågor kan vara ett sätt att osynliggöra. Jag blir hellre synliggjord och får en möjlighet att berätta än osynliggjord när jag helt uppenbart är väldigt synlig.

Ibland blir jag så trött på den känsligheten som vissa adoptivfamiljer uppvisar. De flesta HAR barn som avviker utseendemässigt från oss föräldrar, dvs. det är ett rimligt antagande att barnet är adopterat. Varför då bli irriterad på att någon gör ett antagande som är korrekt?`Jag har faktiskt lättare att förstå att t ex en vit mamma som har barn med en svart pappa blir irriterad om folk utgår från att hennes biologiska barn är adopterade. 

Kanske är jag naiv...

Inspirerades till stordåd i köket idag. Pärontårta och pannbiffar på 1,5 kg färs. Nu är jag helt slut. Liksom trött i hela kroppen. Det är väldigt omständigt att baka och laga mat med en 3-åring som prompt ska hjälpa till.

Inga speciellt djupa tankar idag heller. Det djupaste jag presterade var förmodligen att jag dragit en slutsats som har att göra med foton på barn i plånböcker. Om inte fotografering av barnen skett i skolans försorg undrar jag hur många föräldrar som hade haft foton i plånböckerna på sina barn. Jag menar; har men inte dem i mobiltelefonerna numera?

Inget vidare djupt. Medges. 

Slutligen ett tillkännagivande av vardaglig natur: Jag har slutat skala potatisen innan kokning. Numera får var och en skala sina egna potatisar. När de är kokta. Fast jag skalar Knoddens. Oftast. Men totalt sett är det ändå en besparing. Jag är nöjd. Jag har ännu inte kunnat förmå mig till att sluta stryka t-shirts. Det är nästa tidsbesparingsprojekt.