Jag har pratat med BFA idag. Ville lufta tankarna om det här med engångskamerorna vi skicka i parti och minut till Taiwan. Enligt Berit är det troligen ingen fara. Man är väldigt mån om att adoptivföräldrarna månar om barnens bakgrund så de uppskattar förmodligen våra ansträngningar. Dessutom är ofta fosterfamiljen med på överlämnande och då blir de fotograferade, alltså borde de inte ha några problem med att låta sig fotograferas med våra engångskameror redan nu.

Eftersom jag ska anmäla in föräldraledighet passade jag på att fråga om hur lång tid det tar mellan court hearing och final ruling. Vi har fått uppgift om 1-3 månader medan jag läste på taiwanlistan om 1-2 månader. Det vanligaste är att det tar ungefär två månader. Det kan dra över någon vecka men det drar sällan mot tre månader. Därefter är det vanligast med 6 veckor till pickup-day.¨

Så låt oss räkna lite:

court hearing 5 jan + 8 veckor + 6 veckor ==> vi åker 13 april.

Sådärja. Då var det bestämt. Knodden kommer hem lagom till att få åka till Körsbärsdalen för att titta på när körsbärsträden blommar. Det blir bra.

Jag har jobbat hela helgen. Suttit med datorn och knäet och slitit för att hinna med inför denna veckans resa. Jag åker till Kalmar i morgon eftermiddag. Stannar till onsdag kväll. Hemma sent. Hektisk torsdag med mängder av saker som måste förberedas INNAN resan till Kalmar, bland annat en stor workshop. Nu är jag trött och sliten. Längtar redan till nästa helg. Men då jobbar Darlingen. Han har också jobbat idag. Vi har suttit i varsin ända av soffan och inte sagt många ord till varandra på hela dagen - djup koncentration har rått.

Vi har fortfarande inte fått iväg Knoddens paket. Det innehåller bland annat den femte engångskameran och vi börjar känna oss krävande. Därför har vi skrivit ett brev till fosterfamiljen med en förklaring och ödmjuk vädjan om foton - inte bara på Knodden - utan även på omgivningar, familj, lekplatser och sådant som tillhör Knoddens vardag. För att respektera deras integritet har vi även skrivit att vi respekterar att de inte vill vara med på foton.

Det är svårt. Vi behöver så innerligt deras hjälp. Samtidigt som vi vet att vi begär mycket. Men allt är för Knoddens skull. Vi vill inte att han ska ha blanka blad på de tre första åren i sitt liv. På detta sättet kanske vi lyckas få till i alla fall ett år. Och kanske, kanske - om vi har tur - förstår de att vi gärna vill ha foton från hans två första år. Långt innan vi visste om honom.

Darlingen kommer hem från utlandet igår med en flaska Masi i högsta hugg. Det var lämpligt eftersom jag hade ägnat hela dagen (skojar inte) åt att jobba. Så går det när man åker till Jönköping på tjänsteresa när man egentligen har fullsmockad almanacka... Tack och lov får jag övertid för det. Och den övertiden ska användas när vi hämtar liten Knodd. Och då kommer vi in på det kära gamla ämnet "När får vi hämta Knodden tro?

Efter att ha uppdaterat varandra på de senaste dagarna över ett glas vin blev det tyst en stund. Sedan säger Darlingen: "Vi kommer få resebesked den här veckan". Han uttalar sig sällan så tvärsäkert och siaraktigt. Det är jag som brukar ägna mig åt det. Med skiftande resultat.

Det stod ganska klart att Darlingen ser det kinesiska nyåret som något slags hägring. Häromveckan nämnde jag det för honom och konstaterade att det kanske är som i Sverige. Man försöker jobba undan i slutet av året för att kunna starta på ny kula året därpå. Det gillade Darlingen. Så till den milda grad att det blev hans hållning i frågan. Oaktat vad den där socialarbetaren i Taiwan har för sig och anser.

Så nu väntar vi ivrigt på resebesked. Taiwanfolket har på sig fram till Alla hjärtans dag att beskeda oss. För på självaste Alla hjärtans dagen inleds nämligen det kinesiska nyåret. Tigerns år.

Var på tjejmiddag igår. Trevligt på många sätt om det inte vore för den lilla diskussionen i slutet av kvällen som handlade om vår adoption och inställning till vår första tid tillsammans med Knodden.

VI började diskutera planer för våren. Jag höll låg profil och när jag fick en direkt fråga på deltagande i en aktivitet sa jag att vi förmodligen inte kunde eftersom vi hoppades på att få hämta Knodden. Berättade att vi skulle på bröllop och att det var samma sak - vi trodde (och hoppades) att vi inte skulle kunna delta även om vi hann vara hemma en månad innan bröllopet. Förklarade att vi inte skulle gå på stora släktkalas eller delta i stora helger med mycket folk i början innan vi visste hur Knodden klarade av det.

Märkte tvivlet hos väninnorna. De tyckte jag var överbeskyddande. Försökte förklara att adoptivbarn kanske verkar klara sådana situationer men att i efterdyningarna måste föräldrarna handskas med ett uppstressat barn som kunde få sömnproblem och bli oroligt. Försökte förklara hur tufft det kan vara för en liten Knodd som inte kan uttrycka sin oro för att han inte hunnit få ett språk. Vi vet ju inte säkert att det kommer bli ett problem  men vi måste vara beredda.  Vi kommer aldrig i livet riskera anknytningen till Knodden pga av ett bröllop eller en traditionell melodifestivalfinalsmiddag. Väninnorna menade att alla barn behöver komma ut och träffa folk och att man inte ska isolera sig. De gjorde svepande liknelser med sina biologiska barn och utlandssemestrar som de själva gjort som barn med sina föräldrar och där de träffat människor som de inte hade gemensamt språk med. En annan berättade om sin lilla dotter som inte alls tyckte det var roligt att gå hemma med mamma utan levde upp när hon fick komma till dagis. Jag blev trött. Trött på inskränktheten och deras självgoda attityd där de gjorde sig till experter till ett barn och ett föräldraskap de inte har en susning om.

Upptäckte faktiskt att jag ville skrika till dem att jag har åtminstone fått utbildning i föräldraskap - har de fått det? Men jag var för väluppfostrad och ville inte ta strid med mina goda, söta och välmenande vänner. För de vill mig väl. De anar bara inte hur trött jag blir på deras välvilja och iver att göra oss till vanliga föräldrar. Vi kommer att vara vanliga föräldrar. Men vi kommer också vara ovanliga föräldrar som måste kunna hantera frågor som de inte ens varit i närheten av att någonsin tänka. Vi har tvingats göra saker som de inte kan föreställa sig för att bli föräldrar. Vi har haft tid att tänka och förbereda oss på vårt föräldraskap. Vi har tillgång till nätverk och människor som är insatta i adoptivbarns speciella villkor. Så jag blir - trots att detta är mina goa söta väninnor - bara trött på deras inskränkthet och iver att göra oss "vanliga". Jag ids knappt anstränga mig för att förklara för dem att de måste tänka utanför boxen om de vill vara med i matchen. De måste visa respekt och förståelse för vår situation för att jag ska vilja dela med mig.  

Men jag gjorde ett försök att argumentera för min sak. Genom att krypa riktigt nära dem och "adoptera" deras små telningar.Deras telningar är några månader äldre än Knodden så det passade ganska bra. Försökte visualisera hur det skulle vara för deras små älsklingar att lämna dem, byta land, byta språk, få andra kläder, äta mat de inte kände igen, lukta på människor som inte luktade som de var vana vid, se människor som sa att de var mamma och pappa men som det lilla barnet aldrig sett i verkligheten. Försökte förklara att vår lille Knodd också kommer vara i trotsålder men att det inte stannar vid det - hans trotsålder sammanfaller men en totalt ny världsbild. Vi kommer att ha exakt samma utmaningar som de har i sin vardag med den lilla extra knorren att vårt barn måste tackla allt det inenbär att flytta till ett annat land med okända människor. Vet inte om det tog skruv men jag tror de förstod vart jag ville komma. De är inte så kul att tänka på sin unge göra sin livs resa i treårsåldern. Utan dem.  

Precis när jag tyckte att jag var på rätt väg tar en barnlös/barnfri väninnor ordet och frågar sisådär i förbifarten: "Finns det någon forskning som visar att adoptivföräldrar är mer ängsliga än andra föräldrar?". Jag blev förbannad men försökte dölja det på sedvanligt manér - långsamt tal men vass ton och ångande blick. Så jag sa att jag aldrig hört talas om det och att jag trodde att det var en läggningssak. På ett sätt kan jag förstå vad min väninna menade och det ÄR en intressant frågeställning men den kom totalt fel. Den kom när jag kände mig ifrågasatt och överbeskyddande för att de inte har kunskap nog att egentligen diskutera den här frågan överhuvudtaget.

Strax efter tog kvällen slut. Jag fick skjuts hem av en av väninnorna som faktiskt lyckades gjuta olja på de vågor jag inte visade genom att säga: "Ni kommer träffa en förfärlig massa experter på barn men tänk på att det är NI som är experter på Knodden".

Och så är det.

Det är vi som kommer vara Knoddexperter. Ingen annan. Jag måste låta det rinna av mig. Jag behöver inte ta strid. Jag behöver inte förklara. Jag kan ignorera och undvika dylika diskussioner. Jag kan välja vem jag pratar med vår unika situation med. För det finns massor av människor som vet vad vi talar om. Jag pratade med en så sent som för en vecka sedan.

Nu vet jag inte vem jag är mest kär i - Dolph Lundgren eller Salem.

Jag tycker nog att mina Melodi-Svensson-takter kompenseras av en utvandrad norrlänning och en sötnos med utländskt namn.

Ibland resonerar jag omständigt. Istället för att erkänna att det är ganska mysigt med Melodifestival.

Vi pratade med Bonusen via Skype idag. Och insåg jag plötsligt att han tycker att vi är jättetöffiga medan vi i vår ända tycker att vi är roligt ironiska. Iiiiih!

Det var ett bryskt uppvaknande. Jag minns ju hur jag själv såg på  mina föräldrar och hur skämmiga jag tyckte att de var. Vi har kommit dit nu. När det kvittar vad vi gör - vi är liksom urtöntiga oavsett. När vi tycker att vi är busigt ungdomliga tycker Bonusen att vi är pinsamt töffiga. När vi tycker att vi hänger med tycker Bonusen att vi är hopplöst efter. Vi har kommit till den där ekvationen som aldrig kommer gå ihop.

Jag är emot det här. 

Jag är inte mogen för att bli gammal i små barns ögon. Det är en mental chock.

Idag var det bra att uppdateringen kom när den kom. Det ramlar nämligen in resebesked till familjer som adopterar via BV och det går rejält snabbare än för oss som väntar barn via BFA. Sådant tär. Därför blev det en bra kompensation att få fyra nya foton och en growth report.

När mailet kom ringde jag Darlingen. Han var upptagen så jag lämnade ett meddelande som lät så här: "Be honom gå in och läsa sin mail". Hade inte en tanke på vad jag satte igång för tankar hos honom. När jag lämnat meddelandet satte jag mig i ett möte på två timmar. När jag var klar fanns ett frustrerat meddelande från Darlingen på min mobil om att han inte fått något mail och om jag ville vara så snäll och berätta när vi skulle resa. Den stackaren fick gå i två timmar i tron att vi fått resebesked. Sett i det skenet var en uppdatering en besvikelse. Se där vad olika perspektiv kan göra för mottagandet av information :-)

Nu har emellertid Darlingen hämtat sig från besvikelsen och spanat in de nya fotona sin blivande son. Knodden börjar bli stor och ser ut att ha en rejäl glimt i ögat. Vi har fått fyra foton i allehanda situationer och det är nästan som om det är olika killar på alla bilderna. På några bilder ser han stor ut och på andra ser han ut som en liten Knodd med runda kinder. Han är makalöst söt på alla foton. Vårt favoritfoto är ett foto där han har en rejäl mössa på huvudet och ser ut som en liten hiphopare. Dessutom ler han stort med hela ansiktet och ser superlycklig ut. Man blir alldeles försvagad :-).

Lille gossen gillar fortfarande sötsaker, varm korv, hopprep och leksaksbilar. Nytt är att han dessutom gillar kakor. Det gjorde han inte sist. En sötsaks älskande lite grabb... Kanske inte så konstigt med förstoppning då och då :-). Han sover lugnt, har snuttefilt, kan inte sluta med nappen, gillar välling och fostermamman är fortsatt bekymrad för hans förmåga att gnata och tjata...

JAG.VILL.HÄMTA.HEM.HONOM.NU.

Nu verkar vi fått ordning på uppdateringsflödet på Knodden. Eller vad sägs om en uppdatering idag - första dagen i månaden?!

Återkommer när jag läst lite om vad Knodd-ungen haft för sig denna månaden. Men kan väl säga så mycket som att han ser ut som ett riktigt busfrö.

... att det snöar just idag. Och inte är det lite heller. Mer än vi fått på hela vintern. Dessutom ska det hålla på hela dagen.

Darlingen har nu satt sig själv och Bonusen i bilen för att åka till Älmhult. Av alla ställen. Där är det fotbollsturnering. Jag har gjort megadeluxe mackor hela morgonen och gnatat om snön, vikten av att vara varmt klädd, rotat fram en mössa till Darlingen, dubbla mobiler, skottare i bilen, termobyxor och torra strumpor. Jag är emot hela resan. Varför ställer man inte in fotbollsturneringar när det är snökaos? Om det händer något kommer alla förbanna sig och undra hur de tänkte när de gav sig iväg 15 mil (Bonusens lagkamrater som åker från östkusten) och 18 mil (Darlingen och Bonusen härifrån). 

Kan konstatera att det finns rejäla morsa-takter i denna kroppen. Inte så angenämt. Man är så orolig som morsa. Rentav gaggig.

Jag har ogillat Jimmy hela Robinson men ändå är det honom jag hejar på när det blir final. Ibland förstår jag inte hur jag är funtad.

Jag har precis tänt en brasa. Lyckades på första försöket vilket är ovanligt för mig. Darlingen och jag sitter i tyst samförstånd med varsin dator i knäet. Bonusen och Hjortpojken leker där uppe. Mina tankar hoppar och skuttar. Vi skulle egentligen haft gäster idag. Lille Anderslövaren hade beställt en rundvandring på min arbetsplats men gårdagens ymniga snöfall satte P för utflykten. Det har snöat mer på Söderslätt än här och här har det kommit ganska mycket vilket innebar en dryg skottning och en resa på igenfykna vägar. Dessutom skonade vi våra föräldrar från att behöva ge sig ut på vägarna. Om lillebror med familj hade kanat hit hade ju föräldrarna också behövt göra det. När vi meddelade våra föräldrar om att utflykten var inställd märkte vi hur lättade de blev över att inte behöva ge sig ut. 

Snön fortsätter ligga kvar och dessutom adderas ny. På SMHI varnar man om mer. Häromkvällen fick Bonusen 25 kronor för att skotta 3-metergränsen runt huset, vilken han gjorde med den äran. Under tiden hann hans mamma ringa. Hon uppehöll sig länge och väl vid skottningshändelsen när Bonusen fick tid att ringa upp  henne. Hon verkar tycka det är mycket märkligt att han får hjälpa till med allt möjligt hemma hos oss och att han gör det utan att knota. Vi i vår tur tycker det är självklart att alla ska hjälpas åt efter sin ålder och förmåga. Sin vana trogen övertrumfade hon oss genom att säga att hon tyckte att han fått för dåligt betalt och att hon betalt det dubbla för samma jobb... Härligt att ta glädjen från sin son för välförtjänta pengar samtidigt som hon dissar oss. Finurligt och försåtligt. Hon har ett sätt som ingen annan har.

Igårkväll gick vi alla tre ut och skottade. Jag hade lille borsten, Bonusen stora borsten och Darlingen karlakarlsutrusningen - en spade som egentligen inte lämpar sig för skottning. Men så är vi ju stadsbor också... Det hela slutade med snöbollskrig. När Bonusen hotade mig med mooning flydde jag in och hojtade att mooning i Skåne betyder att dra ner byxorna och visa rumpan. Mooning någon annanstans i Sverige betyder tydligen mulning. Någonstans tror jag det blev fel - han kanske sa molning?

Jag tänker på en bloggvän som häromdagen avancerade till något mer än en bloggvän. En ny nivå. Så tänker jag att det är härligt att prata med någon som förstår vad det innebär att adoptera. Som man inte behöver förklara eller ytdiskutera med.  

Jag ska göra fisksoppa ikväll. En Maria Montezami-liknande skapelse i Halv åtta hos mig lagade det häromkvällen så vi drabbades av fisksoppelust.

Imorgon åker Darlingen och Bonusen till Småland på fotbollsturnering. Jag är inte alls glad åt att de ska ligga på vägarna imorgon eftersom det ska komma mer snö. Jag passar hela utflykten för att vara hemma och göra ett nytt fotoalbum till Knodden. Våra inköp till honom går så sakteliga framåt. Idag fyndade vi på rean - ett par byxor och en tröja. Jag känner mig obestämt stressad över något som jag inte riktigt vet. Det är svårt att få grepp om sådan stress. Jag känner att det är massor jag borde fixa men jag vet inte exakt vad. Jag har ingen plan och blir därför väldigt påverkad när jag läser på Taiwanlistan om hur omsorgsfullt och heltäckande alla verkar planera sina telningar. Vi gör mest ingenting mer än köper lite kläder då och då. Jo förresten, i fredags kom Knoddens nya lakan och 6 badleksaker som låter roligt när de får vatten i magen. Vagn är fortfarande en tvistefråga - jag vet vad jag vill ha men tycker samtidigt att det är onödigt dyrt. Jag ägnar numera alla promenader åt att spana in vagnar och väsa till Darlingen "Hur gammal är den ungen i den vagnen?" bara för att försöka skapa mig en bild över hur länge barn åker vagn. Idag var en bra dag. Såg flera 3-4-åringar åka vagn vilket stödjer min önskan om rejäl vagn. Det är liksom mer motiverat att dra på vad gäller vagnen om Knodden kan tänkas åka långt upp i ålder. För att min favoritvagn ska betala sig måste nog Knodden åka i den upp till 7 års ålder...

Förresten har vi inte på allvar varit och "känt" på någon vagn. Men utifrån bilder på internet är jag förälskad i en grön Teutonia Spirit. Jodå.

Igår ringde Sheriffen på dörren. Han ville underrätta oss om att Skummisen är tillbaka på gatan. Sheriffens hustru hade hört märkliga ljud på kvällen innan. Vid kontroll hade de upptäckt att Skummisen var på väg in i deras trädgård. 

Sheriffens sinne rann. Iförd bara kalsonger hade han kastat sig i träskorna, rusat ut och hojtat "Va fan håller du på med?" varpå Skummisen hade svarat att han skulle "pissa" (ursäkta).

Det uppstod tack och lov inte handgemäng men det berodde antagligen mest på att en kalsongklädd Sheriff i träskor inte inbjuder till attack.

Nu håller jag ögonen öppna. Igårkväll och idag har jag kontrollerat om det finns fotspår i snön. Det gör det inte. Det är läskigt med snö. Man kan se saker som man normalt inte kan se. Skummisfotspår och hundkiss.

För en liten timme sedan födde Syster en dotter. Allt har gått bra och alla mår finfint. Nu väntar vi bara på Knodden sedan är släkten förmodligen komplett. I alla fall tills våra syskonbarn och barn växer upp och ynglar av sig. Om inte min lillebror med sambo försöker sig på en tredje.

För två minuter sedan fick vi en bild på lilla tösen. En kladdig liten sak med nerdragna mungipor. Hur gärna man än vill så kan man inte säga att nyfödda är söta. Men hon kommer bli det när man torkat av henne allt det vita och hon fått hämta sig från chocken av att dra sina första andetag

Jag grunnar på Facebook.

Jag har lyckats undvika att bli medlem länge nu. Men så hände det sig att jag befann mig på en mellandagsmiddag där jag insåg att mina vänner visste saker om varandra som jag inte visste. Om varandras vardag. De hade inte träffats men de visste om konserter som bevistats, hundar som blivit sjuka, hundar som införlivats i nya hem, barnsjukdomar och annat viktigt. Och så hade jag en bloggvän som slutade uppdaterade sin blogg frekvent och erinrade mig en inbjudan till Facebook från henne. Jag ville ju gärna veta hur hon har det.

Så det blev som det blev. Jag gick med.

Och plötsligt gick andra med som jag varit som jag, motståndare liksom. Plötsligt hörde jag mig själv debattera Facebook. Jag som tidigare inte tänkt så noga på det. Jag hade bara tagit ställning emot. Inte för. Från en dag till en annan överfölls jag om Facebook - i tidningen, på lunchrasten, på middagar, på bloggen (numera kopplad till Facebook) och mina favoritsidor på internet. Massor av människor som inte varit med förut gick plötsligt med. Och rätt som det var är jag mitt upp i något slags vardagsrealism. Jag läser vad andra tänker och gör och blir stressad över att mitt liv är så innehållslöst. Får veta att folk har mått illa en hel natt, har träningsvärk (varför skriver folk alltid att de tränat och får massa tummen upp?!), om barn och hundar som är sjuka. Försöker hänga med och skriva likadant. Lite lösryckt om vad jag gör. Att min tand gör ont efter en lagning och att jag funderar på om man kan göra snöänglar i 1 cm djup. Eller om en programledarklänning som är missklädsam. Det är inte jag men ändå jag. Jag är ju så mycket mer. Jag är inte fåordig. Jag är mångordig. På Facebook får jag inte utlopp för det som är jag. Jag tycker det är lite jobbigt att bli recenserad om det jag skriver i form av kommentarer och tummen upp. Om man inte får några kommentarer och tummen upp - är man inte rolig då? Måste man vara rolig jämt? 

Jag saluför inte att jag är med. Vill inte få för många vänner. Känner mig konfunderad över att alla kan läsa (ja, jag vet att jag kan begränsa läsarkretsen) och därmed också begränsad i vad jag skriver. Genom vänners vänner kan gamla ex läsa om vad jag gör och tänker. Bonusens kompisar, mamma och hans släkt kan få en inblick i sådant jag skriver. Då tänker man sig för. Man vill ju inte att folk som inte känner en ska få en skev bild. Några lösryckta meningar här och där kan flyga fel. Idag hittade jag en blogg. En blogg som en gammal vän skriver. Jag läste den. Men jag kände mig ful. Som jag smygtittade ungefär. Jag gav mig inte till känna. Så tänker jag på en annan bloggvän och hur jag/hon/andra reagerade när en arbetskamrat läste hennes blogg, diskuterade den med andra men inte gav sig till känna. Hur mycket kan man delta i andras liv utan att delta? Var går anständighetsgränsen - bloggar är öppna, bloggadresser lämnas ut på Facebook. Det är väl en inbjudan till alla - även jag som inte träffat personen på flera år? Jag vill inte ha förnyad kontakt. Men med vilken rätt läser jag då bloggen?

Och mitt i allt detta får jag dåligt samvete. Är det rätt att lägga timtals på internet istället för att träffa sina åldrande föräldrar, sina syskon, syskonbarn och vänner?  

Så jag vet inte om jag gillar det. Men jag är där. Motvilligt. Ungefär som att befinna sig på en demonstration och dölja ansiktet för att man inte vill bli igenkänd.

Min chef är en galant kvinna i sina bästa år. Smal, smärt och ohyggligt vältränad. Jag tycker hon är vacker på ett spännande vis. Mörka färger, stor näsa (jag har alltid haft en fäbless för intressanta näsor), isblå ögon, ljus hy och mörkt, mörkt hår i frisyr som anstår en parisiska. Hela hon ser lite fransk ut faktiskt. Som grädde på moset klär hon sig oftast i svart. Mycket väldressad.

Häromdagen berättade hon om en fest hon varit på nyligen. Hon hade i efterhand fått veta av en vän att en som deltog på festen hade frågat om hon var en rockstjärna. Eftersom vi har ett helt annat yrke, ytterligt kameralt och mer gråbetonat liksom, blev Chefen glad och fnissig. Jag med. Fast lite avundsjuk också. Ingen har någonsin trott att jag är något annat än det jag är.

Igår berättade hon att hon varit och tränat. Där hade hon träffat en kompis med sällskap. I efterhand - återigen - fick hon reda på att kompisens sällskap hade trott att Chefen var polis, typ kriminalare eller nåt. Han höll på att trilla av träningscykeln när han fick höra hennes riktiga yrke.

Återigen känner jag mig som en grå mus. Ingen gissar att jag är rockstjärna eller polis. Jag syns liksom inte på det viset. Det är därför det var väninnan och inte jag som småhånglade med Depeche-killarna för hundra år sedan. Själv fotograferade jag. Kanske trodde de att jag var journalist. En gång trodde en tjej att jag jobbade i mataffären. Hon kanske trodde jag var charkuterist. En annan verkade en kille tro jag jobbade på biblioteket eftersom han frågade mig om vägen till science fiction böckerna. Oräknerliga gånger har jag fått förklara vägen - kanske för att någon tror att jag jobbar på turistbyrån. MEN JAG VILL BLI TRODD ATT VARA ROCKSTJÄRNA ELLER POLIS!!!

En annan sak som grämer mig är att ingen någonsin erbjudit mig att köpa droger. Jag hade i och för sig ändå tackat nej, artigt och belevat. Men ändå liksom! Det hade sett bra ut i mitt "såfräckvarjagiminungdoms-CV". Ändå har jag gjort mitt bästa. Jag har befunnit mig på otaliga krogar, en och annan suspekt miljö och en svartklubb i Hamburg. Icke att förglömma har jag också ägnat mig att festa en hel natt i Amsterdam. Jag menar - vad är oddsen för att en människa kan gå igenom Amsterdam en hel natt utan att någon ens försöker?!?! En gång tror jag att jag blev drogad av nåt i drinken. Men det var en högst omedveten handling som ledde till att jag fick åka hem och lägga mig.

Äh. Jag är en grå mus. Jag vill åtminstone vara en svart mus.