Kravställaren på mitt projekt och jag når fortsatta framgångar i att spå framtiden. Hon har idag blivit chef för ett av lokalkontoren, jag kommer att bli ansvarig för en ny grupp som ska fortsätta arbetet som jag inlett med projektet. Idag blev jag inkallad till regionchefen för en kort diskussion om framtiden och var gruppen ska installeras. Jag vill att den svävar fritt från kontor eftersom arbetet i gruppen kommer alla kontor i området tillgodo. Han vill gärna att gruppen ska ligga under ett kontor. Idag nådde jag viss framgång med att han faktiskt sa att gruppen kostnadsmässigt kan ligga på regionnivå om ärendena direkt registreras på ett kontor. Därmed blir gruppen bara en kostnad och har inga egna intäkter. Undrar hur man ska klara uppföljningen... Nåja, än är inte sista ordet sagt.

Jag känner mig lite ensam och vilsen. Hade gärna velat arbeta nära kravställaren men det verkar inte vara aktuellt överhuvudtaget. Läbbigt är ordet. Jag är så ovan vid dessa sammanhang. Känner mig osäker på min egen kapacitet och kanske kommunicerar på fel sätt. Idag lyckades jag avbryta regionchefen flera gånger i min iver. Vid ett tillfälle sa han "jag är inte klar". Oups.

För övrigt fortsätter mitt jonglerande. Men jag lyckats inte få tag i så många bollar. Det är frustrerande att inte få kontakt med människor och att saker inte fungerar som det är tänkt och ingen har tid att hjälpa mig. Det finns alltid något viktigare projekt som har prio. Mitt lilla enmansprojekt känns så synnerligen lokalt.

Imorgon är det 2:a mötet i hemutredningen. Min tur att berätta om min bakgrund. Vet inte vad jag ska säga. Hoppas att en lycklig barndom är ok.

Ibland tänker jag på döden. Fast bara i små doser. Värst blir det när jag tänker på att mamma och pappa kommer att dö. Jag får nästan hjärtklappning när jag tänker på att pappa fyller 71 i år. De verkar ju pigga och krya men jag oroar mig för prostata (vet inte varför) och lungcancer (vet varför). Hur länge ska de få vara med? Kommer de få uppleva ett nytt barnbarn? Idag tänkte jag på att jag hoppas få lite mer tid över för dem. Just nu är de på undantag; precis som allt annat.

Och ibland tänker jag på att vi kommer att vara ganska  till åren komna föräldrar. Och att barnet kanske aldrig kommer att få uppleva det jag fått uppleva mellan 30 och 40. Jag uppskattar mina föräldrar mer sedan jag fyllde 30. Mamma var bara 26 när hon fick mig. Jag kommer att vara över 40 när jag kanske får barn. Känner mig så fel i tillvaron, så gammal och jag kan inte göra ett sk*t åt det. Bugger.