Hemma i Malmö igen. Så många unga människor det finns. Poppigt unga med solglasögon som täcker hela ansiktet. Jag är inte poppig. Inte alls. Känner mig osynligare och osynligare allteftersom åren går. Jag förstår tanter som klär sig i grälla färger och färgar håret lila. Då syns de i alla fall.

Det luktade anksk*t mellan Lund och Malmö idag. Hela vägen. Kände mig manad att kommentera stanken till min okända tåggranne. Bara så att han inte skulle tro att jag satt och småfes på min kant. Han kanske tänkte samma sak. Ingen sa nåt. När jag var liten sa min pappa "den som nämnde det, klämde det". Sådant små ramsor gör skada långt upp i livet.

Har fått mail från ett par i adoptionskursen. Det går tydligen trögt för dem och de kan inte inleda hemutredningen förrän tidigast i mitten av sommaren. Det är oförskämt långa väntetider. I alla fall för oss som drabbas av åldersstress/noja ibland. Jag känner mig lyckligt lottad som fick komma igång så snabbt med vår hemutredning.

Odör är för övrigt ett väldigt märkligt ord.