Anledningen till att MM ringde igår var att hon var orolig för att vara förföljd av en nätsnubbe hon dejtar. En svartsjuk, bevakande och kontrollerande typ. Mina saftblandarljus gick igång. Som tur var hade MM:s dito gjort likadant och i morse meddelade hon nätsnubben att deras kärlekssaga var över. Han tog inte riktigt till sig budskapet. Inte om man tar med i bedömningen att en blomsteraffär ville leverera blommor... Ikväll fick jag sms från Möllevångskan som skrev att hon skulle ringa efter hundpromenaden. 2,5 timmar senare hade hon fortfarande inte ringt. Upphaussad av samtalet med MM, att det går ett Limhamnspucko med kniv lös och den senaste tidens akuta magonda på Möllevångskan såg jag framför mig att något hänt. Inget svar på vare sig hemtelefon eller mobil. Saftblandarljusen IGEN. Frågade sambon 10 ggr om jag borde göra något. Till sist kom vi överens om att ett samtal till Möllevångaren kunde vara lämpligt. Så jag ringde honom och frågade om han visste vad hans flickvän höll på med (lät som om jag skulle avslöja en smärre otrohet eller nåt). Det visste han. Eftersom hon ringde på hans andra telefonen medan jag pratade med honom. Kärringoro är ett otyg.Förutom att kärringoro är ett otyg är det dessutom skumt. Jag menar; nu, så här i efterhand, kan man ju tänka:"Nästa gång, DÅ ska jag minsann inte låta min fantasi dra iväg med mig". Men det är det som är det fula! Givetvis kommer det att hända något läbbigt då! Och då kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv. Alltså är jag fast i kärringorosträsket. För säkerhets skull. Skumt.Sambon är fortfarande förkyld. Jag håller mig på min kant och sträcker fram panna eller kind när han vill pussas.

Igår ringde MM mitt i söndagsfilmen (som för övrigt var jättespännande). Eftersom jag inte hade lust eller tid att prata med någon kl 22 en söndagskväll lät jag svararen ta det. När jag lyssnade av meddelandet så hör jag MM:s högst ansträngda röst säga:-"Du måste ringa mig. Jag behöver verkligen prata med dig. Ring mig även om det blir sent".Jag ringde inte tillbaka. Nu har jag råångest för att jag var en obetänksam superegoist. Tänk om det hänt något ALLVARLIGT?!!!?

Det är något märkligt med trädgårdsarbete. Hjärnan är fullt upptagen med att bearbeta tankar om tjocka larver, ogräs, kattlortar kamouflerade till jordkokor, klippa kvistar, fingerborgsblommor som ska flyttas... Det finns liksom inte plats för mer. Och allt är inom samma ämneskategori. Det är jättebra.Sålunda har jag intetänkt på att ha dåligt samvete för klavertramp (se nedan), adoption, mat (!), giftermål, bantning. Nu är jag emellertid så trött att promenaden med sjuk sambo känns oerhört avlägsen. Håller på att samla kraft. Vet inte om det kommer. Kraften alltså.Igår var det en riktigt trevlig kväll även om jag vimsade ihop givarna på bebispresenten. Köpte present från mig och Möllevångarna. Glömde helt bort Almvikaren vid kortskrivandet och överlämnandet. Den senare och jag hade egentligen bestämt att vi inte skulle köpa present. Men så fick jag ett sms från möllevångarna som påminde mig om att vi bestämt oss för att lägga ihop. Så jag köpte trots allt present. Åsså glömde jag helt bort Almvikaren i hastigheten. Jag ville sjunka genom jorden när det hela uppdagades. Sen blev jag irriterad. Det är så dumt att låta sig styras av andras önskemål och krav. Om jag fått välja bestämma helt själv - utan inblandning av andras åsiker - hade jag köpte present från mig och sambon. Punkt. Å nu känner jag mig rätt defensiv. Antagligen för att jag fortfarande känner mig skyldig till klavertramp. F*n vad tjatig jag är. Och fruntimrig.

Al Gore har sagt att den tidiga våren förmodligen är ett tecken på klimathotet.Nu får man inte ens vara glad för fint väder längre.