Jag har laddat i flera dagar. Har varit "förvägssur". På morgonen har jag setts, med desperat blick, rafsa efter kläder i garderoben. Det blir alltid samma resultat - tre munderingar som cirkulerar på denna kroppen. Som en torktumlare med torktid på 3 dagar. Runt, runt, runt. Dock är det jättefina kläder från Noa Noa som har den fördelen att de passar denna nya rulthylta lekamen som jag utrustats med. Eftersom alla munderingarna är i olika gröna toner så tror säkert folk att jag har samma kläder VARJE dag. Har jag inte. Ha! Men nu stundar nya tider. Denna människan har nämligen ägnat eftermiddagen åt att köpa tre (3!!!) par byxor! Visst, två var samma sort men olika färger. Med samma MO köpte jag även tre (3!!!) munkjackor i olika färger. Jag tycker det är vansinnigt trist och ångestframkallande att köpa kläder. Därför är det bra att effektivitetshandla allt på en gång. I samma modell. I olika färger. Mindre skadligt för humöret. Och äktenskapet. Darlingen informerades per telefon om inköpen och jag undrar om inte han blev gladare än jag. Han har ju hört mig klaga de sista veckorna. Han har komplimangterat alla inköpen med  glödande entusiasm.

Jag har långt gående planer på att ägna mig åt pulverluncher fram till Mallorcaavfärd. Synd bara att jag tycker att det är vedervärdigt att banta på det sättet. Men som sagt - jag är DESPERAT! Lyckades entusiasmera en kollega som kommer att delta i mitt lunchbantande. Herregud, vad har det tagit åt mig?!

Medgivandeåldern fortsätter att irritera mig. Jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Behöver förmodligen samla lite kraft ett tag och ställa om frekvensen. Idag såg jag slutet på en brittisk dokumentär om gamla mammor. De såg JÄTTEgamla ut. Jag ville inte bli som de. Gråa och oformliga (äh). Hjortkvinnan hävdar - via sms - att det inte beror på ålder utan på att de är brittiska. Det gillar jag. En ursäkt liksom.

Imorgon kommer det nya vägmärken. Modernisering. Sånt tycker jag är jättekonstigt. Vad var det för fel på de gamla? Jag har en konspirationsteori. Jag tror att vägmärkesbranschen behövde stöd och så hipp som happ kom det en JÄTTEstor beställning som räddade hela branschen från en säker undergång. Glesbygden räddas. Men hur många kan egentligen arbeta med att göra vägskyltar? Jag kan inte komma på en enda ny väg i min närhet. Marknaden måste väl ändå vara begränsad? Eller stjäls vägmärken, precis som koppar? Det kanske finns lite silver i dem? Ibland glittrar de ju när strålkastarna sveper över dem. Reflexer? Hm... är det värdefullt?

Pratade precis med BFA angående medgivandeålder. En medgivandeålder på 0-2 år hade kanske fungerat förutsatt att vi varit gifta i 2 år. Barnet ska nämligen vara fött "inom" äktenskapet. Och vi har inte ens varit gifta i 2 månader. Ska undersöka om det är någon vits för oss att vänta med att sända ansökan tills vårt äktenskap varat i 2 år för att därefter sända handlingar. Tuff väntan. Om den ens är möjlig. Dessutom är det riskabelt eftersom landet kan ändra sina regler. Jag ska prata med landansvarig - Christina - på fredag.

Om vi vill ha en låg medgivandeålder, typ 0-12 eller 0-2, återstår endast Vietnam. Med sina årslånga köer.

För att vara på säkra sidan bör vi ha ett medgivande till 0-4 år. Om vi vill chans kan vi välja 0-3 år.

Usch vad svårt. Jag är FRUSTRERAD.

Nu har jag tagit reda på mer om barnet som ska donera stamceller till sin sjuke bror. Stamcellerna tas från navelsträngen i samband med födslen. Stamcellerna i navelsträngen slängs normalt, men i detta fallet tas de tillvara och kan utgöra en frisk uppsättning stamceller till det sjuka barnet.

Dessutom har jag tänkt såhär: Föräldrarna står inför faktum att deras ena son kommer att dö pga av sin sjukdom. Den andra sonen bär på sjukdomen men den har ännu inte brutit ut. Om sjukdomen bryter ut innan behandlingen har lyckats så är familjen barnlösa. Med de oddsen hade jag förmodligen också velat ha fler barn.

När jag förstod att det endast handlade om en "slaggprodukt" vid födslen (stamcellerna i navelsträngen) och inte handlade om att "tappa" ett fött barn på stamceller ändrade jag mig.

En bisak är att paret gjort en provrörsbefruktning tidigare. Det ledde till 28 (!!!) ägg varav 20 (!!!!!!) blev befruktade. Nu har de en liten eskimåtjej i frysen. Fast sett ur ett räddningsperspektiv riskerar en syster vara mindre kompatibel än en bror.

Vetenskap är lurigt.

På nyheterna berättades det om en familj som har en dödssjuk son. De har nu fått Socialstyrelsens ok på att selektera ett embryo som i framtiden kan agera donator till sin bror. Jag tycker det är magstarkt. Jag förstår givetvis föräldrarnas dilemma men tycker det känns smaklöst att sätta ett barn till världen vars primära syfte är att agera donator. Visserligen säger föräldrarna att barnet kommer att vara lika välkommen i familjen som alla andra (det är väl självklart!!) men är det inte vad de måste säga för att möta kritiken?

Jag kan inte låta bli att slås av det orättvisa i hela historien. Jag VET att man inte kan jämföra men visst är det konstigt att vissa kan välja och vraka bland embryon för att rädda ett syskon. Andra kämpar som idioter bara för att bli gravida - utan något annat syfte än familjebildning. Utan baktanke. Är det verkligen vad Gud har avsett med planetens befolkning? Jag tycker att det är lika skumt som när fåret Dolly avlades fram. Ska man störa naturens ordning på det sättet? Sätta sig över naturlagar? Jag kan förstå att föräldrarna nästan gör vad som helst för sitt barn - det är ju deras plikt. Men ändå? Jag är förvirrad.

Idag hade vi Tant Utredare här på hembesök. Handlade kakor och kokade kaffe. Men Tant Utredare hade varit på utflykt och besökt många familjer idag så hon var kakmätt. Hon åt en halv bulle. Tror inte det blir minus i protokollet av bortabakade bullar - vi skojade lite om hur viktigt det var att visa sin husmoderliga kompetens vid hembesöket. Vi pratade inte om något speciellt. Det mesta handlade inte ens om adoptionen utan om föräldraskap i allmänhet. Om att ungdomar med frånskilda föräldrar numera får frågan om de har en fungerande relation med sin far. Har de inte det så får de inte jobbet.... Tant Utredare berättade också om en ensamstående kvinna som för några dagar sedan fått barnbesked från Indien. En flicka på 4 månader. När Tant Utredare gick så kollade vi kraven på Indien. Det märkliga är att ensamstående får adoptera men om man är gift ska man ha varit gift i några år. Är det bättre att vara ensamstående än två? Det förstår jag inte. Jag menar inte att ensamstående är sämre, men det kan väl vara likvärdigt med ett par som inte varit tillsammans så länge. Ibland är adoptionsvärlden orättsvis. Typ jämt.

Nu återstår bara medgivandeåldern som vi - helt otippat - får styra över själva! Vi fick i uppdrag att ringa adoptionsorganisationerna och förhöra oss om vilken ålder som är lämplig. Det blir väl ett strategiskt beslut förmodar jag. Jag drar mig för att ringa AC men ser fram emot att ringa BFA. Märkligt. De verkar så stränga på AC och dessutom tror jag att de kommer säga till oss att vi ska ha ett högt medgivande. Och vara öppna för SN. Speciellt om de får reda på att Darlingen är Farbror Doktor.

Jag vet att det kanske är befängt att hoppas på Bolivia eftersom jag fyller 40 år om en månad. Men jag kan inte låta bli att glädjas över ett inlägg i Grodis blogg där det står att det senaste barnbeskedet var en 5 månaders flicka vars föräldrar endast väntat i 6 eller 7 månader. När vi pratade med BFA för en tid sedan så pratade vi om min ålder i samband med Bolivia. Det lät på dem som om det gick att göra undantag men jag vet inte hur de menar. Kanske om vi är villiga att ta emot ett större barn. Eller ett barn med SN. Jag vill så gärna adoptera från Bolivia. Av någon anledning. Känner mig totalt insnöad på tanken.

Vet inte varför jag firar Mors Dag. Har lite svårt för "bestämda" dagar som ALLA ska fira. Men samtidigt är det bra att det finns en speciell dag för då blir firandet verkligen av. Jag är genuint glad för min mor och vill gärna fira henne. Hon säger att hon inte bryr sig men jag tror hon ljuger. Lite. I år var det dessutom mammas första egna Mors Dag eftersom hennes mor dog förra året. Köpte en jättesöt bukett och uppvaktade. Trots att det finns tusen andra saker som måste göras...

Var en sväng även hos Darlingens Mor. Där blev vi närapå ovänner om julfirandet. Vår byggaren säger att vi kan flytta in i vårt nya hus omkring den 17 december varpå både Darlingen och hans mor tyckte det var en jättebra att fira jul i vårt nya hus. Tycker inte jag. Jag vill absolut inte stressa fram ett julfirande - julen innebär lugn och ro för mig. En jul där jag stressar för att andra ska ha ett trevligt julfirande är HELT uteslutet. Ett julfirande mitt bland flyttkartonger och flyttstädning är HELT uteslutet. Dessutom är jag så förbannat trött på att jämt vara stressad numera. Jag vägrar ta på mig nya förpliktelser för att glädja någon annan - det räcker och blir över med egenpåtagna förpliktelser.  

Min stress märks tydligt i sådana här situationer. När andra försöker styra över mitt huvud. Jag blir skogstokig och slutar aldrig mala om det. Jag är rätt tradig när jag kommer igång. Fast Darlingen ler överseende och klappar mig på huvudet. Vilket gör mig - om möjligt - ÄNNU argare.

Idag klappade jag en liten valp på väg till lunchen. Jag är totalt ointresserad av alla hundar. Vad händer? Har stressen inneburit att jag har fått en personlighetsförändring?!

Idag ska hemutredaren göra hembesök. Vi städade  lite för syns skull igår. Det blev ganska fint. Men något nybakat vetebröd blir det inte. Det får duga med bortabakat.

Jag har gjort en lista. Över saker som ska fixas i huset innan det lämnas till försäljning. Det är en lång lista. Den stressar mig.

Idag kom renoveringsteamet hit - mamma och pappa. Jag dirigerade, strök från listan och kände mig emellanåt överflödig och fick gå in och koka kaffe. Lister har satts upp, murkna panelbrädor har bytts, tröskellist är fastsatt. Mamma - den stora trädgårdsexperten gick lös på rabatterna. Det blev så fint! Och det är så oerhört skönt att beta av saker. Jag är nämligen jättestressad. Över allt möjligt. Jobbet, adoptionen, nya huset, detta huset, sociala måsten...

Nu sitter jag här - mätt och däst - efter att tuggat i mig en pizza och delat en flaska vin med Darlingen. Vaknade 6 i morse (efter 5,5 timmes sömn) och videobandet började genast snurra i mitt huvud. Det där videobandet som handlar om allt jag ska hinna med i helgen. Det är en mycket tröttsam film. Så jag gick upp. Klockan 6.30. Korrekturläste tills Darlingen vinglade upp kl 9. Han meddelade glatt att han sovit fantastiskt gott på morgonkvisten. Antagligen för att jag gick upp. Jag är nämligen en plåga på morgnarna numera - jag vänder, snurrar, svettas och är allmänt störig.

Jag tror Darlingen älskar mig trots att jag är störig. Det verkar så.

Igår blev vi inbjudna på fantastisk middag med vinprovning för att fira Hjortkvinnans födelsedag. Vinidentifiering är inte min bästa gren men Darlingen skötte sig snyggt. Jag lyckades varken pricka land eller prisklass.  Denna kroppen är inte van vid vinprovning på en torsdag och vinglet på vägen hem talade sitt tydliga språk. Fick reda på värsta skvallret som jag inte kan skriva något om eftersom det ännu inte kommit till pressens kännedom...

Idag blev byggnadskrediten beviljad och vi fick hem entreprenadkontraktet för underskrift. Äntligen! Är så trött att jag inte orkar gå igenom det men hoppas att jag hinner någon gång under helgen. Det blir svårt; ska ha gäster, det är Mors Dag, fönster ska renoveras och jag måste jobba. Igår upptäckte jag förresten att putsen vid köksfönstret gått itu och fåglar har börjat sno isoleringen. En liten gul tuss sticker ut. Panik! Har det gått fukt i väggen?! Tur att pappa kommer imorgon så han kan inspektera skadans omfattning...

Idag har jag tackat ja till en offert om målning av vardagsrum, trapphus och badrum. Det blir den 11-13 juni. Det blir dyrt men vi har konstaterat att vi inte hinner själva. Det blev tokigt när jag tackade ja till offerten. Jag försökte pruta lite men tänkte inte på hur min fråga kunde misstolkas som att jag ville ta det svart. Så jag blev totalt överrumplad när målaren frågade om vi skulle ta det utan moms. Så överrumplad att jag tackade ja. Trots att min avsikt var att pruta på det vita priset! Sen drabbades jag av ruelse och bestämde mig för att köra med öppna kort. Så jag ringde målaren igen och sa som det var, att jag inte kände mig bekväm med vår uppgörelse och att jag inte ville betala svart. Han lät lika lättad som jag kände mig. Tror inte att han heller tyckte att det kändes bra. Dels handlar det om moral och dels om att förtjänsten faktiskt blir väldigt lite i förhållande till mitt dåliga samvete. Om det är ett kvittolöst arbete så kan jag inte dra av det vid kapitalvinstberäkningen. Eftersom momsen är 25 % och avdraget är värt 20 % så kändes det som ett enkelt beslut att följa samvetet. Dessutom kan jag visa upp kvittot och om det blir tokigt så har jag någon att ställa till svars.

Nu känner jag mig redig.  

Jag undrar hur mycket koldioxid en människokropp släpper ut. Genom porer, andning och sånt. Och är isåfall utsläppen beroende på om man är stor eller liten? Kan man minska utsläppet genom att ändra sina matvanor? 

I Sverige verkar det som om vi kommer att hålla målet med koldioxidminskning till 2010. Det ska minska med 4 %. Men i övriga världen överträffar verkligheten de värsta farhågorna. Det låter jätteläbbigt. Det är säkert danskarnas fel. De röker ju fortfarande inomhus. Eller tyskarna. De äter så mycket konstig kål. För att inte tala om kineserna som börjar bli stadda i kassa och vill köpa bilar hela bunten. Eller vem kan man anklaga? Polackerna? Amerikanarna - de kan väl få skulden för lite till? Eller Serbien som vann Melodifestivalen. Det tycker jag inte om. Dumma Serbien.

Jag tycker att det är svårt med utsläpp. Man ser ju inte det. Jag tycker om att känna mig duktiga och ordentlig. Men med utsläpp vet man inte HUR duktig man är. Jag tvättar t ex all tvätt i 40 grader, stänger av dator och TV när jag inte använder dem. Men vad ger det för effekt? Jag vill kunna mäta och räkna. Nu vet jag inte ens om mitt lilla bidrag är lönt.

Man kanske borde köpa en utsläppsrätt. Som kompensation för att vi ska flyga till Mallorca. Men vad gör man med en utsläppsrätt? Sätter upp på väggen? Låser in i bankfack.

Det är alldeles för ogripbart för mig. Miljöförstöring är jättesvårt.