En sak jag funderat på är om kroppsligt daller syns tydligare på en blek kropp än på en solbränd. Jag inbillar mig att det är värst innan man blivit solbränd. Frågan är hur man blir solbränd om man känner sig okomfortabel bara vid tanken på bikini. Brunutansol?

Ett led i att minska dallret är att påbörja projekt "cyklatilljobbet". 40 minuter fram och tillbaka. Ikväll promenerade jag och Darlingen i rask takt i timme.

Nu är mina dallriga lår matta och jag halvfull på vin. Grunnar på om det är ok att gå till sängs.

Idag hade vi morgonmöte på kontoret. Receptionisten skulle - på begäran från en kollega - beskriva ett nytt bokningssystem för resor. Systemet ÄR komplicerat vilket föranledde genomgången. Men är det arbetsgivarens önskemål att vi ska använda det så är det väl vår förbannade plikt att hörsamma det?!

Genomgången inleddes med att regionchefen lämnade rummet med följande kommentar:

"Det här har jag inte tid med. Du (receptionisten) får boka mina resor i fortsättningen", sa han, flinade och gick ut. 

Sedan började genomgången. Spydigheterna om systemet och det negativa tonläget eskalerade. Den som ursprungligen bett om att få genomgången var värst och han drog snart med sig sin chef och andra kollegor på avdelningen. Till sist var de negativa människorna helt tongivande. Jag tycker egentligen också att systemet är för svårt men hela situationen höll på att gå oss ur händerna - alla gav varandra alibi för att slippa lära sig systemet. Det säger egentligen mer om deras möjligheter att ta till sig ny information än om systemet. Till sist tröt mitt tålamod och jag vågade mig på att lufta strupen:

"Så himla svårt kan det väl inte vara. Pia (fingerat namn) hjälper er att lägga upp en profil. Jag tycker att ni är negativa. "

Sedan avslutades mötet och jag insåg att dessa höga, betydelsefulla (i sina egna ögon) herrar fått ett ont öga till mig. Känns obehagligt och ovant eftersom jag inte känner dessa personer lika bra som mina gamla kollegor. Förhoppningsvis manade mina ord till lite eftertanke men det tror jag ingen kommer att erkänna. De känner sig dumma. Och sådant riktas mot den person som fått dem att känna sig dumma (=moi).

Det märkliga är att när jag levererat slutorden så fick jag medhåll av personer som valt att sitta helt tysta medan de negativa personerna fick utrymme. Varför vågade inte dessa personer säga något? Jag har brutit en osynlig linje som jag borde begripa att jag inte fick överskrida. Och DET är obehagligt.