Ikväll har jag träffat en kollega. Var på ett gammalt favoritställe där jag tillbringar många utekvällar på den tiden jag var singel. Eftersom jag var singel i 7 år blev det en del...

Känns både sorgligt och skönt att inte hänga där mer. Jag tror att mina 7 singelår fick mig festarmätt för resten av mitt liv. Inte så att jag festade tungt och jämt men det var tillräckligt dos för resten av livet. Jag blev - trots att jag inte varit där på 2 år - erbjuden biljett till deras årliga stamgästfest. Sa att jag inte kunde komma. Det hade jag väl i och för sig kunnat men det är så ointressant. Den tiden i mitt liv är över. Jag har haft fantastiska kvällar där men det går liksom inte att upprepa utan att man blir besviken.

Jag är en riktig hemmagris numera. Jag formligen älskar att vara hemma. Samma sak med Darlingen. Tur att vi är synkade :-)

Vaknade med migrän. Och magont. Nu har jag vanligt huvudvärk också. Känns som om hjärnan inte får plats i sitt skal.

Så nu har jag - i brist på annan sysselsättning - tänkt ut att mitt huvud kanske uppfyllts av en tumör? Den kanske trycker på ögonlocken? Jag är i alla fall himla sömning.

En tumör vore inte alls bra. Det skulle ställa till det rejält inför adoptionen. Jag får nog tänka ut något mindre drastiskt.

Jag vill åka hem. Och ligga under täcket och läsa deckare. Och äta kopiösa mängder gottis. 

Jag vill protestera mot bebis-uppvisningar på arbetsplatser!!!

Det är så förutsägbart trist att behöva säga alla de rätta sakerna. JAG HAR SETT BEBISAR FÖRUT!!! Vad vill ni att jag ska säga och göra? Det är ert mirakel. För mig är det bara en bebis i mängden.

Det har hänt att jag fejkat telefonsamtal när bebis med mamma närmat sig min arbetsplats.

Det är inte det att det gör ont. Det är bara så ointressant just nu.