Bonussonen är inte så tuff. Hjortflickan är årsgammal och mycket tuffare. Hon cyklar till lekplatser och kompisar på egen hand. Startar ibland dagen på egen hand. Bonussonen vågar nätt och jämt vara ensam hemma under korta stunder (5-10 minuter). När bonusen fick reda på att Hjortflickan var ensam hemma på morgonen gjorde han stora ögon. Vi hoppas att han ska bli inspirerade men vägen dit är förmodligen ganska lång eftersom hans mamma inte anser att han är stor nog för något. Synd eftersom han skulle må bra av att vara lite mer självständig.

Igår tyckte vi att det var en god idé att de skulle gå till lekplatsen själva. De är ju trots allt 9 år. Bonusen vill prompt umgås på lilla gräsplätten i trädgården (5 x 5 meter med nyplanterade rabatter). Vi vill vidga hans värld. Vi vill att han ska hitta i området. Vi vill att han ska ha upptäckarlust och nyfikenhet. Efter lite parlamenterade bestämdes att Darlingen skulle följa dem till lekplatsen och därefter gå ett ärende. 

Det tog knappt 5 minuter. Sedan kom bonusen inrusande med Hjortdottern i hasorna. Utan Darlingen.

"Varför kommer ni redan tillbaka?" frågade jag.

"XXX ville inte stanna kvar", svarade Hjortdottern.

Efter att ha tagit reda på om det var någon/något på lekplatsen som skrämt dem (var det inte) insåg jag att det helt enkelt var rädsla från bonusens sida som gjorde att de kom rusande tillbaka.

Resten av dagen ägnade de åt att spela SIMS2 och spela fotboll i stackars trädgården. De få stunder jag tittade till dem slutade ofelbart med att jag röt att de skulle se akta rabatterna. Värst var bonusen som var alldeles pyrig över att umgås med Hjortflickan. Jag höll på att få krupp när jag ser honom ta sats, spegla sig i uthusets fönster, hoppa upp och landa med båda fötterna mitt bland mina nyplanterade solrosor. Nästa ryt kom när jag ser honom fota värsta bredsidan rakt in i blomsternävan och irisarna för att få ut bollen från rabatten. Efter det stannade jag inne för att skona oss alla.

Vikingarna var här på kvällen. Extremt stressig innan de kom och champagnen gick rätt upp i huvudet. Likaså rödvinet....

Jag för en ojämn kamp med mina gråa hårstån. Varenda morgon står jag och rycker hårstrån. En omständig procedur som har en benägenhet att ta längre och längre tid varje dag. Vilket jag tolkar som om antalet gråa hårstån eskalerar hastigt.  "Hon blev gråhårig över en natt" stämmer nästan på mig. Förutom att "övernattengråhåriga" brukar uppleva trauman. Vilket jag inte gjort. Mitt förgråande är alltså ren och skär ålderdom. Än har jag ingen status på nacken men jag ska klippa mig på måndag så då ska jag ta reda på det. Darlingen blir då och då beordrad att undersöka men han är färgblind så jag litar inte riktigt på honom. Ibland tror jag att han säger vad som helst för att jag inte ska bli ledsen. Han är oerhört diplomatiskt när det gäller små personliga tillkortakommanden. 

Jag längtar till den dag då jag resignerar. Över de gråa hårens frammarsch. Jag inbillar mig att jag nojja över själva förändringen. Inte på grund av att jag tycker att grått är en ful färg.

Min ålderdom kommer i skov. På bara några månader - när jag var runt 37 - kom rynkorna. På morgonen - när jag körde till jobbet glodde jag mig i spegeln. Var en trafikfara av stora mått. Syftet var att undersöka hur rynkorna såg ut i dagsljus. De stannade kvar. De gillade att bo i mitt ansikte och jag försonades med dem och tänkte stoiskt "En ansikte med rynkor, är ett ansikte med karaktär". Undrar vad som blir nästa skov efter gråa hår. Åldersfläckar? Hjärt- och kärlsjukdom?

När jag promenadspatserar så har jag numera fullt upp; jag tittar både efter barn som kan tänkas vara adopterad (och om de ser lyckliga och harmoniska ut) och efter "tanter" (i 40 års åldern) med gråa hår. De är inte så jättemånga. Det är vanligare med andra färger i håret. På kemikalisk väg. Men jag gillar ju min egen (fd) hårfärg. Mörk med ljusa slingor. Alldeles på egen hand.

Jag tror jag har en smygande ålderskris. Mycket retfullt eftersom jag trodde att jag skulle slippa.