Fick ett sms av en vän som jag inte umgås så mycket med. Hon vill träffas. Jag får sms från henne med jämna mellanrum. Ibland finns hon på telefonsvararen. Alltid med innebörden "vi borde ses - det var ju så länge sedan". Jag blir ilsken och irriterad. Frustrerad. För jag har inte tid över för henne. Jag anstränger mig för att svara diplomatiskt och ducka för inviterna i hopp om att budskapet ska gå fram. Men det går inte fram... Jag vill inte behöva säga till henne att det finns andra i min omgivning som jag hellre ägnar min dyrbara tid åt. Tid som jag inte ens har. Så pass dyrbar är den. Hur tydlig ska man behöva vara innan man ger upp och blir otrevlig?

Läser med oro på chattsidor om adoption. Återkopplingen från AC tar längre och längre tid för adoptanterna och personer som precis fått medgivande ombeds att höja medgivandeåldern. Varför? Det är så lite vi blivande adoptivföräldrar kan påverka i en adoption. Vi har inte valt att vara barnlösa. Vi är utelämnade till en hemutredares åsikter om oss. Vi är beroende av nära och käras intyg och omdömen om oss som blivande föräldrar. Vi måste gifta oss. Vi kan inte välja adoptivland - landet väljer oss med hjälp av sina krav. Vi är för gamla. Det enda vi kan önska är att få en viss medgivandeålder, men inte ens den bestämmer vi själva. Det gör hemutredaren. Är det då för mycket begärt att få behålla den medgivandeålder som någon annan - som lärt känna oss - anser är lämpligt för just oss?

Det är jobbigt att villkoren i en livsavgörande sak som familjebildning ska dikteras av andra personer. Att allt jag gör och säger som har med barn att göra skärskådas. Som om jag hela tiden misstänks vara ovärdig att tillhöra den unika skaran människor som kan titulera sig föräldrar. Är det rätt att vi tvekar att säga vår åsikt av rädsla för att bli diskvalificerade i adoptionssammanhang? Jag säger det ändå. I denna bloggen. Och hoppas att ingen som bestämmer över vår familjebildning läser:

1. Vår önskan är att adoptera ett friskt barn. Vi kommer inte ansöka om SN-barn. 

2. Vår önskan är att adoptera ett barn under 2 år. OM jag hade kunnat bli gravid hade vi blivit småbarnsföräldrar i 40 års åldern. Liksom alla mina vänner, dvs de som KAN bli gravida. Alla ska få barn i år. Och alla är så gamla att de inte borde tillåtas föda spädisar - det borde föda 2-3 åringar. Fy skäms. 

Jag vill klaga. Jag vill skrika. Jag vill vara yngre. Jag vill ha varit gift i 5 år. Jag vill kunna bli gravid. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill ha kontroll över livsavgörande beslut.

*djupandning*

Vi totalrenoverar fönster. Tar t o m ut glasen och börjar om från början. Det tar tid. Det är kladdigt. Men ganska meditativt. Dessutom är det skönt att göra något tillsammans med Darlingen. Vi är så samspelta att inga ord behövs. Vi bara kittar fönster. Och stänger ute världen.

Jag vill kitta fönster i resten av mitt liv. Darlingen och jag. I vår egen lilla bubbla.