På nyheterna berättades det om en familj som har en dödssjuk son. De har nu fått Socialstyrelsens ok på att selektera ett embryo som i framtiden kan agera donator till sin bror. Jag tycker det är magstarkt. Jag förstår givetvis föräldrarnas dilemma men tycker det känns smaklöst att sätta ett barn till världen vars primära syfte är att agera donator. Visserligen säger föräldrarna att barnet kommer att vara lika välkommen i familjen som alla andra (det är väl självklart!!) men är det inte vad de måste säga för att möta kritiken?

Jag kan inte låta bli att slås av det orättvisa i hela historien. Jag VET att man inte kan jämföra men visst är det konstigt att vissa kan välja och vraka bland embryon för att rädda ett syskon. Andra kämpar som idioter bara för att bli gravida - utan något annat syfte än familjebildning. Utan baktanke. Är det verkligen vad Gud har avsett med planetens befolkning? Jag tycker att det är lika skumt som när fåret Dolly avlades fram. Ska man störa naturens ordning på det sättet? Sätta sig över naturlagar? Jag kan förstå att föräldrarna nästan gör vad som helst för sitt barn - det är ju deras plikt. Men ändå? Jag är förvirrad.

Idag hade vi Tant Utredare här på hembesök. Handlade kakor och kokade kaffe. Men Tant Utredare hade varit på utflykt och besökt många familjer idag så hon var kakmätt. Hon åt en halv bulle. Tror inte det blir minus i protokollet av bortabakade bullar - vi skojade lite om hur viktigt det var att visa sin husmoderliga kompetens vid hembesöket. Vi pratade inte om något speciellt. Det mesta handlade inte ens om adoptionen utan om föräldraskap i allmänhet. Om att ungdomar med frånskilda föräldrar numera får frågan om de har en fungerande relation med sin far. Har de inte det så får de inte jobbet.... Tant Utredare berättade också om en ensamstående kvinna som för några dagar sedan fått barnbesked från Indien. En flicka på 4 månader. När Tant Utredare gick så kollade vi kraven på Indien. Det märkliga är att ensamstående får adoptera men om man är gift ska man ha varit gift i några år. Är det bättre att vara ensamstående än två? Det förstår jag inte. Jag menar inte att ensamstående är sämre, men det kan väl vara likvärdigt med ett par som inte varit tillsammans så länge. Ibland är adoptionsvärlden orättsvis. Typ jämt.

Nu återstår bara medgivandeåldern som vi - helt otippat - får styra över själva! Vi fick i uppdrag att ringa adoptionsorganisationerna och förhöra oss om vilken ålder som är lämplig. Det blir väl ett strategiskt beslut förmodar jag. Jag drar mig för att ringa AC men ser fram emot att ringa BFA. Märkligt. De verkar så stränga på AC och dessutom tror jag att de kommer säga till oss att vi ska ha ett högt medgivande. Och vara öppna för SN. Speciellt om de får reda på att Darlingen är Farbror Doktor.

Jag vet att det kanske är befängt att hoppas på Bolivia eftersom jag fyller 40 år om en månad. Men jag kan inte låta bli att glädjas över ett inlägg i Grodis blogg där det står att det senaste barnbeskedet var en 5 månaders flicka vars föräldrar endast väntat i 6 eller 7 månader. När vi pratade med BFA för en tid sedan så pratade vi om min ålder i samband med Bolivia. Det lät på dem som om det gick att göra undantag men jag vet inte hur de menar. Kanske om vi är villiga att ta emot ett större barn. Eller ett barn med SN. Jag vill så gärna adoptera från Bolivia. Av någon anledning. Känner mig totalt insnöad på tanken.

Vet inte varför jag firar Mors Dag. Har lite svårt för "bestämda" dagar som ALLA ska fira. Men samtidigt är det bra att det finns en speciell dag för då blir firandet verkligen av. Jag är genuint glad för min mor och vill gärna fira henne. Hon säger att hon inte bryr sig men jag tror hon ljuger. Lite. I år var det dessutom mammas första egna Mors Dag eftersom hennes mor dog förra året. Köpte en jättesöt bukett och uppvaktade. Trots att det finns tusen andra saker som måste göras...

Var en sväng även hos Darlingens Mor. Där blev vi närapå ovänner om julfirandet. Vår byggaren säger att vi kan flytta in i vårt nya hus omkring den 17 december varpå både Darlingen och hans mor tyckte det var en jättebra att fira jul i vårt nya hus. Tycker inte jag. Jag vill absolut inte stressa fram ett julfirande - julen innebär lugn och ro för mig. En jul där jag stressar för att andra ska ha ett trevligt julfirande är HELT uteslutet. Ett julfirande mitt bland flyttkartonger och flyttstädning är HELT uteslutet. Dessutom är jag så förbannat trött på att jämt vara stressad numera. Jag vägrar ta på mig nya förpliktelser för att glädja någon annan - det räcker och blir över med egenpåtagna förpliktelser.  

Min stress märks tydligt i sådana här situationer. När andra försöker styra över mitt huvud. Jag blir skogstokig och slutar aldrig mala om det. Jag är rätt tradig när jag kommer igång. Fast Darlingen ler överseende och klappar mig på huvudet. Vilket gör mig - om möjligt - ÄNNU argare.

Idag klappade jag en liten valp på väg till lunchen. Jag är totalt ointresserad av alla hundar. Vad händer? Har stressen inneburit att jag har fått en personlighetsförändring?!

Idag ska hemutredaren göra hembesök. Vi städade  lite för syns skull igår. Det blev ganska fint. Men något nybakat vetebröd blir det inte. Det får duga med bortabakat.