Jag har laddat i flera dagar. Har varit "förvägssur". På morgonen har jag setts, med desperat blick, rafsa efter kläder i garderoben. Det blir alltid samma resultat - tre munderingar som cirkulerar på denna kroppen. Som en torktumlare med torktid på 3 dagar. Runt, runt, runt. Dock är det jättefina kläder från Noa Noa som har den fördelen att de passar denna nya rulthylta lekamen som jag utrustats med. Eftersom alla munderingarna är i olika gröna toner så tror säkert folk att jag har samma kläder VARJE dag. Har jag inte. Ha! Men nu stundar nya tider. Denna människan har nämligen ägnat eftermiddagen åt att köpa tre (3!!!) par byxor! Visst, två var samma sort men olika färger. Med samma MO köpte jag även tre (3!!!) munkjackor i olika färger. Jag tycker det är vansinnigt trist och ångestframkallande att köpa kläder. Därför är det bra att effektivitetshandla allt på en gång. I samma modell. I olika färger. Mindre skadligt för humöret. Och äktenskapet. Darlingen informerades per telefon om inköpen och jag undrar om inte han blev gladare än jag. Han har ju hört mig klaga de sista veckorna. Han har komplimangterat alla inköpen med  glödande entusiasm.

Jag har långt gående planer på att ägna mig åt pulverluncher fram till Mallorcaavfärd. Synd bara att jag tycker att det är vedervärdigt att banta på det sättet. Men som sagt - jag är DESPERAT! Lyckades entusiasmera en kollega som kommer att delta i mitt lunchbantande. Herregud, vad har det tagit åt mig?!

Medgivandeåldern fortsätter att irritera mig. Jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Behöver förmodligen samla lite kraft ett tag och ställa om frekvensen. Idag såg jag slutet på en brittisk dokumentär om gamla mammor. De såg JÄTTEgamla ut. Jag ville inte bli som de. Gråa och oformliga (äh). Hjortkvinnan hävdar - via sms - att det inte beror på ålder utan på att de är brittiska. Det gillar jag. En ursäkt liksom.

Imorgon kommer det nya vägmärken. Modernisering. Sånt tycker jag är jättekonstigt. Vad var det för fel på de gamla? Jag har en konspirationsteori. Jag tror att vägmärkesbranschen behövde stöd och så hipp som happ kom det en JÄTTEstor beställning som räddade hela branschen från en säker undergång. Glesbygden räddas. Men hur många kan egentligen arbeta med att göra vägskyltar? Jag kan inte komma på en enda ny väg i min närhet. Marknaden måste väl ändå vara begränsad? Eller stjäls vägmärken, precis som koppar? Det kanske finns lite silver i dem? Ibland glittrar de ju när strålkastarna sveper över dem. Reflexer? Hm... är det värdefullt?