Fick ett sms av en vän som jag inte umgås så mycket med. Hon vill träffas. Jag får sms från henne med jämna mellanrum. Ibland finns hon på telefonsvararen. Alltid med innebörden "vi borde ses - det var ju så länge sedan". Jag blir ilsken och irriterad. Frustrerad. För jag har inte tid över för henne. Jag anstränger mig för att svara diplomatiskt och ducka för inviterna i hopp om att budskapet ska gå fram. Men det går inte fram... Jag vill inte behöva säga till henne att det finns andra i min omgivning som jag hellre ägnar min dyrbara tid åt. Tid som jag inte ens har. Så pass dyrbar är den. Hur tydlig ska man behöva vara innan man ger upp och blir otrevlig?

Läser med oro på chattsidor om adoption. Återkopplingen från AC tar längre och längre tid för adoptanterna och personer som precis fått medgivande ombeds att höja medgivandeåldern. Varför? Det är så lite vi blivande adoptivföräldrar kan påverka i en adoption. Vi har inte valt att vara barnlösa. Vi är utelämnade till en hemutredares åsikter om oss. Vi är beroende av nära och käras intyg och omdömen om oss som blivande föräldrar. Vi måste gifta oss. Vi kan inte välja adoptivland - landet väljer oss med hjälp av sina krav. Vi är för gamla. Det enda vi kan önska är att få en viss medgivandeålder, men inte ens den bestämmer vi själva. Det gör hemutredaren. Är det då för mycket begärt att få behålla den medgivandeålder som någon annan - som lärt känna oss - anser är lämpligt för just oss?

Det är jobbigt att villkoren i en livsavgörande sak som familjebildning ska dikteras av andra personer. Att allt jag gör och säger som har med barn att göra skärskådas. Som om jag hela tiden misstänks vara ovärdig att tillhöra den unika skaran människor som kan titulera sig föräldrar. Är det rätt att vi tvekar att säga vår åsikt av rädsla för att bli diskvalificerade i adoptionssammanhang? Jag säger det ändå. I denna bloggen. Och hoppas att ingen som bestämmer över vår familjebildning läser:

1. Vår önskan är att adoptera ett friskt barn. Vi kommer inte ansöka om SN-barn. 

2. Vår önskan är att adoptera ett barn under 2 år. OM jag hade kunnat bli gravid hade vi blivit småbarnsföräldrar i 40 års åldern. Liksom alla mina vänner, dvs de som KAN bli gravida. Alla ska få barn i år. Och alla är så gamla att de inte borde tillåtas föda spädisar - det borde föda 2-3 åringar. Fy skäms. 

Jag vill klaga. Jag vill skrika. Jag vill vara yngre. Jag vill ha varit gift i 5 år. Jag vill kunna bli gravid. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill ha kontroll över livsavgörande beslut.

*djupandning*

Vi totalrenoverar fönster. Tar t o m ut glasen och börjar om från början. Det tar tid. Det är kladdigt. Men ganska meditativt. Dessutom är det skönt att göra något tillsammans med Darlingen. Vi är så samspelta att inga ord behövs. Vi bara kittar fönster. Och stänger ute världen.

Jag vill kitta fönster i resten av mitt liv. Darlingen och jag. I vår egen lilla bubbla.

Min frisör fick i uppgift att inspektera och rapportera om evenutella gråa hår i min nacke. Fanns inte så mycket att rapportera. Vet inte om jag kan lita på henne. Jag menar; det ingår säkert i frisörskeutbildningen hur man ska hanteras med tanter som nojjar över gråa hår. Gråahårterapi. Hon sa att hon hade fler gråa hår än mig. Då kändes det lite bättre eftersom jag anser att hon är purung (33). Mitt nya accepteraochförlåt-liv har börjat.  Terapin fungerar.

Man ska inte rycka gråa hår. Då blir de grövre och mer antennlika. Eftersom jag inte har några som helst önskemål om kontakt med utomjordingar så har jag bestämt mig. Jag ska luta slita och dra i mitt hår. Jag ska bara titta på dem och ignorera dem.

Jodå. Det kommer att gå så bra. Äh. Förfall.

Förresten får jag en massa tid över till annat. Det tar ju sådan tid att gråhårighetsinspektera sig varje dag. Nu får jag t ex tid över att inspektera min överläppsmustasch och förundras över att jag fortfarande har förmågan att få finnar lite varstans. 

Man kanske inte ska dra hårstån på överläppen? Då kanske de blir mer styva och antennlika? 

Tänk om min kropp bestämt sig för att byta kön utan mitt godkännande? Kan man testa testestoron-halten på hemmavis, typ kissa på en stick eller pricktest?  

När man tänker VARIFRÅN en fis är sprungen blir det extra äckligt när man känner fislukt. De molekylerna som hamnar i min näsa har bara några sekunder tidigare varit i en annan människas ändalykt. 

En kille som satt mittemot mig på tåget i Danmark fes innan han steg av. Jag önskade innerligt att han blivit sittade över sin fis och inte släppt den lös genom hastig kroppsrörelse. Dessutom lämnade han mig i sticket - alla blängde på mig och jag såg att de tänkte "Är det HON som släppte sig?". Och inte kan man försvara sig heller. Den som nämnde det, klämde det.

Min nya frisör ska adoptera! När vi upptäckte det och kunde konstatera att vi var ungefär lika långt i planeringen blev vi alldeles förstummade och piggiga på armarna båda två. Klippningen tog mycket längre tid än planerat eftersom vi pratade om adoption hela tiden. Vi bubblade och pratade i mun på varandra. Hon och hennes man har planerat adoptera från Etiopien och ska börja sin hemutredning i juni. Deras utredare har en annan stil än vår - tydligen varierar utredningens förlopp inom samma kommun. Vi har fått den enkla hemutredaren. Deras är lite mer ingående. Ett annat par i deras föräldrautbildningsgrupp har samma utredare som vi så de olika utredningsstilarna hade varit uppe till diskussion bland dem. Har förresten fått vårt första referentbrev som gjorde mig lite tårögd. Det var mycket fint skrivet. Behöver i princip bara korrigera några stavfel.

Ikväll har vi träffat ett annat par, som jag känner via mitt arbete, som också ska bygga hus i våra nya kvarter. 2 barn i den livligaste ålder. I battingarnas spår följde ett sönderplockat Nezeril och uthällt vårtmedel. Lite genant att ha vårtmedel framme men jag har fått förhårdnader mellan tårna som gör ont... Hoppas barnet inte fick i sig något. Det är uppenbarligen bra krut i vårtmedel eftersom lacken på en leksaksbil bubblade sig efter kontakt med medlet.

Hur som helst är deras bygglov är inte klart eftersom det trasslat till sig en smula för dem med detaljplanen. Deras hus blir större än vårt - ca 110 kvm på bottenvåningen + x kvm på ovanvåningen. De hade en del roliga lösningar som jag gärna hade kopierat om vi hade haft mer plats, t ex ett "smutsigtvättrör" ner i tvättstugan, serveringsgång på gammaldags sätt och skjutdörrar som går in i väggarna. Deras problem är, förutom att de vill ha bygglov, att de inte har hittat någon byggare ännu. Sista kontakten de hade tackade nej pga att det ska byggas källare. 

Vår byggare ringde idag och berättade att byggfelsförsäkringen är billigare att teckna via honom så det kommer vi att göra. Det lät som om vi kommer att få entreprenadkontraktet i slutet av veckan. Jag tror det när jag ser det :-)

Idag har jag målat hela tillbyggnaden, fått sol på näsan och målarfärg i håret. Så nu är jag ännu mer gråhårig :-/

Darligen har spelat golf men hann med att slipa och lacka ett fönster när han kom hem. Sedan traskade vi iväg till lokal pastakrogen för kvällsmat. Nu trött, öm, lite småsnurrig av en tjeckisk öl. Man tål inte mycket när man kroppsarbetat hela dagen.

Pratade med mamma. Hon har blivit ögonundersökt idag och det konstaterades att hon hade grå starr - både snabbspridande och långsamspridande. Jag som är starr-amatör visste med nöd och näppe att det finns grå och grön starr - inte att det fanns snabb och långsam också.... Hur som helst fick hon en remiss för operation och jag hoppas att hon får tid snart. Hon har dessutom fått reda på att hon måste äta blodtrycksmedicin resten av livet. Eländes elände.

Fick bröllopspresent av Möllevångarna. Samtidigt frågade Darlingen mig vad det var för ring Björn har på vänster handen. Hm... Efter sms och telefonsamtal stod det klart för oss att de varit förlovade i 2 veckor! Det blev gratulerande och jag är genuint glad för deras skull.

Bonussonen är inte så tuff. Hjortflickan är årsgammal och mycket tuffare. Hon cyklar till lekplatser och kompisar på egen hand. Startar ibland dagen på egen hand. Bonussonen vågar nätt och jämt vara ensam hemma under korta stunder (5-10 minuter). När bonusen fick reda på att Hjortflickan var ensam hemma på morgonen gjorde han stora ögon. Vi hoppas att han ska bli inspirerade men vägen dit är förmodligen ganska lång eftersom hans mamma inte anser att han är stor nog för något. Synd eftersom han skulle må bra av att vara lite mer självständig.

Igår tyckte vi att det var en god idé att de skulle gå till lekplatsen själva. De är ju trots allt 9 år. Bonusen vill prompt umgås på lilla gräsplätten i trädgården (5 x 5 meter med nyplanterade rabatter). Vi vill vidga hans värld. Vi vill att han ska hitta i området. Vi vill att han ska ha upptäckarlust och nyfikenhet. Efter lite parlamenterade bestämdes att Darlingen skulle följa dem till lekplatsen och därefter gå ett ärende. 

Det tog knappt 5 minuter. Sedan kom bonusen inrusande med Hjortdottern i hasorna. Utan Darlingen.

"Varför kommer ni redan tillbaka?" frågade jag.

"XXX ville inte stanna kvar", svarade Hjortdottern.

Efter att ha tagit reda på om det var någon/något på lekplatsen som skrämt dem (var det inte) insåg jag att det helt enkelt var rädsla från bonusens sida som gjorde att de kom rusande tillbaka.

Resten av dagen ägnade de åt att spela SIMS2 och spela fotboll i stackars trädgården. De få stunder jag tittade till dem slutade ofelbart med att jag röt att de skulle se akta rabatterna. Värst var bonusen som var alldeles pyrig över att umgås med Hjortflickan. Jag höll på att få krupp när jag ser honom ta sats, spegla sig i uthusets fönster, hoppa upp och landa med båda fötterna mitt bland mina nyplanterade solrosor. Nästa ryt kom när jag ser honom fota värsta bredsidan rakt in i blomsternävan och irisarna för att få ut bollen från rabatten. Efter det stannade jag inne för att skona oss alla.

Vikingarna var här på kvällen. Extremt stressig innan de kom och champagnen gick rätt upp i huvudet. Likaså rödvinet....

Jag för en ojämn kamp med mina gråa hårstån. Varenda morgon står jag och rycker hårstrån. En omständig procedur som har en benägenhet att ta längre och längre tid varje dag. Vilket jag tolkar som om antalet gråa hårstån eskalerar hastigt.  "Hon blev gråhårig över en natt" stämmer nästan på mig. Förutom att "övernattengråhåriga" brukar uppleva trauman. Vilket jag inte gjort. Mitt förgråande är alltså ren och skär ålderdom. Än har jag ingen status på nacken men jag ska klippa mig på måndag så då ska jag ta reda på det. Darlingen blir då och då beordrad att undersöka men han är färgblind så jag litar inte riktigt på honom. Ibland tror jag att han säger vad som helst för att jag inte ska bli ledsen. Han är oerhört diplomatiskt när det gäller små personliga tillkortakommanden. 

Jag längtar till den dag då jag resignerar. Över de gråa hårens frammarsch. Jag inbillar mig att jag nojja över själva förändringen. Inte på grund av att jag tycker att grått är en ful färg.

Min ålderdom kommer i skov. På bara några månader - när jag var runt 37 - kom rynkorna. På morgonen - när jag körde till jobbet glodde jag mig i spegeln. Var en trafikfara av stora mått. Syftet var att undersöka hur rynkorna såg ut i dagsljus. De stannade kvar. De gillade att bo i mitt ansikte och jag försonades med dem och tänkte stoiskt "En ansikte med rynkor, är ett ansikte med karaktär". Undrar vad som blir nästa skov efter gråa hår. Åldersfläckar? Hjärt- och kärlsjukdom?

När jag promenadspatserar så har jag numera fullt upp; jag tittar både efter barn som kan tänkas vara adopterad (och om de ser lyckliga och harmoniska ut) och efter "tanter" (i 40 års åldern) med gråa hår. De är inte så jättemånga. Det är vanligare med andra färger i håret. På kemikalisk väg. Men jag gillar ju min egen (fd) hårfärg. Mörk med ljusa slingor. Alldeles på egen hand.

Jag tror jag har en smygande ålderskris. Mycket retfullt eftersom jag trodde att jag skulle slippa.

Idag har jag och Darlingen blivit läkarundersökta inför hemutredningen.

Vi tror att vi är friska på alla punkter. Återstår svar på HIV-test, urinprov och tuberkulin (?). Den senare sprutan kan ge mig utslag på armen de närmaste dagarna. Om jag har skydd mot tuberkolos. Eller var det tvärtom? Att man inte får utslag om man har skydd? Åh, sånt är så svårt att hålla reda på när man har en Darling i läkarbranschen. Förmodligen går min hjärna ner i viloläge när Darlingen är med. Jag förlitar mig på att han håller ordning på våra sjukdomar. Fast sist missade han förstås min halsfluss.... Hm...

Jag kommer bergis få ta en fasansfull spruta mot tuberkolos. Om jag inte missminner mig så var jag den ENDE unge i min klass som slapp ta den när jag gick i skolan. På den tiden kändes det fräckt och  unikt att utmärka sig som "hon-som-slapp-fasansfulla-sprutan". Idag vet jag bättre. Tror jag.

Och jag är inte fet. Bara överviktig. I alla fall enligt BMI. Känner mig lite mallig och glad eftersom BMI på 29-30 kan innebär "njet" i vissa adoptionsländer. Inte för att jag vet om vi kommer att bli aktuella från eventuella "njet-länder", men det känns bra ändå. 

Igår kväll ägnade jag större delen av kvällen åt att sammanställa ekonomiska fakta om huset och har idag sänt ansökan på byggnadskreditiv till banken. Skönt att få iväg det...