Mitt liv består just nu av projekt. STORA projekt.

Åsså ett STORT som jag tvingas göra litet eftersom de andra projektet är så STORA:

1. Projekt "Bygga Hus". Kräver otroligt mycket mer tid än jag någonsin hade kunnat ana. Vi har förberett väldigt mycket men nu är det dags för "finbesluten". Det som är visuellt. Det som gör det där lilla extra. Det som vi egentligen inte har råd med.

2. Projekt "Adoption". Jag funderar, ältar, läser och oroar mig. Frustration, rädsla och spänning. I 2-3 år framåt? Hemska tanke. Jag kan inte göra så mycket just nu. Mer än att se till att komma i tid till hemutredningens möte, vara mig själv och vara frisk. Vi ska läkarundersökas imorgon. Jag är av någon märklig anledning nervös för att de ska hitta något fel på mig eller Darlingen som jag inte känner till. Det vore ju förödande.

3. Projekt "Jobb 1". Min gamla tjänst har utannonserats och jag får mängder av grattissamtal. Fast jag vet inte riktigt till vad. Min nya tjänst är ju inte riktigt klar. Jag håller på att utreda möjligheterna för mig själv att få ett nytt jobb genom att en ny enhet ska öppnas... Märkligt situation. Det är dyrt att öppna nya enheter. Vet inte riktigt hur jag ska få det att gå ihop ekonomiskt. Vill inte ta på mig för stort åtagande när det gäller leveranser eftersom det måste finnas en mänsklig möjlighet att klara av att leverera.

4. Ickeprojekt "Bantning". Det är egentligen ett STORT projekt. Minst 10 kg. Förmodligen 15 kg. Allra helst 20 kg. Jag klarar det inte. Jag kan nog bara banta när allt runt omkring mig står still. När jag inte har något annat att tänka på. Nu är det för mycket som kräver min uppmärksamhet och jag har svårt för att planera mina måltider, handling och mattider. Glömmer att äta ibland. Äter för mycket ibland. Idag var jag på lokala bageriet för att köpa frukostbulle. Expediten frågade om jag ville ha smör. "Ja, tack" sa jag utan att tänka mig för. Sekunden senare insåg jag att det blev fel och var tvungen att säga: "Nä, det ska jag inte ha. Jag glömde att jag slutat äta smör". Expediten såg rätt förvirrad ut och jag kände mig ganska dum.

När alla andra projekt är slutförda ska jag bli jätteläcker. I alla fall 10 kg läckrare.

Eländig start på dagen. Kom inte igång förrän fram åt lunch eftersom huvudvärk däckade denna kroppen. Till sist låg jag kraschad i soffan och önskade att jag var död. Eller åtminstone medvetslös. 

Men jag tog mig. En halvtimme senare tvättade vi fasaden för att kunna måla den de närmsta veckorna. I farten hakades ett fönster ner och slipning, lackning och kittning vidtogs. Kittningen blev väl sådär men det är ett fönster som ingen kommer att granska närmare. Jag är hur som helst överlycklig för att vi kommit i gång med fönsterrenoveringen. Det går framåt! Och jag kommer att bli värsta kittaren när jag är färdig.

Idag har också offerten på nya huset kommit. Det blev billigare än vi trodde. Fast jag är pessimist i sådana sammanhang och tror att det kommer dra iväg. Men det är ju bättre att det drar iväg från en lägre summa istället för min pessimisthöga summa. 

Nu blir det bråttom. Bygganmälan ska skickas in, VA ska kontaktas, Garbo ska sökas, byggkreditiv ska sökas, entreprenadkontrakt ska tecknas. Nya grannen ringde häromdagen. Han ska ha byggsamråd 28 maj. Vårt är planerat till 7 eller 8 juni. Det blir trångt om saligheten under byggtiden och grannarna kommer säkert bli mycket missnöjda med att vi planerar att bygga hela sommaren. Byggdamm blandat med grillos. En märklig cocktail.

Äh, jag orkar inte skriva om eländet.

Men det var en rolig fest där vi kunde konstatera att man aldrig är bättre än sin navel och att man får högt BMI av att smörja sig med fet kräm.

Fräcka grabbar satt i källaren och vägrade befatta sig med TV-sjungeriet. Darlingen kungjorde på tidigt stadium - inför en skara förvånade "fräcka grabbar" att han minsann skulle se Eurovision Song Contest. Han fick högsta poäng av Venus men nästan inga alls av Mars :-)

Ännu fler i bekantskapskretsen ska ha barn under 2007. Folk i min ålder. Kan inte säga att jag blir ledsen av det, snarare tycker jag att det är lite bekymmersamt att vi kanske inte får vår lilla/e batting innan alla dessa 2007 hunnit bli tonåringar. Det vore ju lite dumt.

Jag har varit på dagsutfärd till Linköping med snabbaste tåget idag.

Det är jobbiga dagar. Uppe tidigt, 6 timmar på tåg och lätt tågåkesjuka. Jag brukar vara oerhört lättad och nöjd när jag kommer hem till Malmö igen. Så var fallet även idag. Därmed skuttade jag glatt ner för Centralens trappa på jakt efter lämplig taxi. Skillnaden mot alla andra gånger jag gjort samma skutt var att jag missade sista trappsteget denna gången. Så där låg jag. På alla fyra. Med mameluckorna flashade. Det värsta av allt var att min kropp vägrade lyda mig - den reste sig inte. Så där låg jag på alla fyra och glodde på kullerstenar och tänkte: "Nä, jag kommer minsann inte upp".

Så jag låg kvar tills det började bli pinsamt. Ungefär 20 sekunder skulle jag tro.

Dum dag. Dum trappa.

Ikväll har jag träffat en kollega. Var på ett gammalt favoritställe där jag tillbringar många utekvällar på den tiden jag var singel. Eftersom jag var singel i 7 år blev det en del...

Känns både sorgligt och skönt att inte hänga där mer. Jag tror att mina 7 singelår fick mig festarmätt för resten av mitt liv. Inte så att jag festade tungt och jämt men det var tillräckligt dos för resten av livet. Jag blev - trots att jag inte varit där på 2 år - erbjuden biljett till deras årliga stamgästfest. Sa att jag inte kunde komma. Det hade jag väl i och för sig kunnat men det är så ointressant. Den tiden i mitt liv är över. Jag har haft fantastiska kvällar där men det går liksom inte att upprepa utan att man blir besviken.

Jag är en riktig hemmagris numera. Jag formligen älskar att vara hemma. Samma sak med Darlingen. Tur att vi är synkade :-)

Vaknade med migrän. Och magont. Nu har jag vanligt huvudvärk också. Känns som om hjärnan inte får plats i sitt skal.

Så nu har jag - i brist på annan sysselsättning - tänkt ut att mitt huvud kanske uppfyllts av en tumör? Den kanske trycker på ögonlocken? Jag är i alla fall himla sömning.

En tumör vore inte alls bra. Det skulle ställa till det rejält inför adoptionen. Jag får nog tänka ut något mindre drastiskt.

Jag vill åka hem. Och ligga under täcket och läsa deckare. Och äta kopiösa mängder gottis. 

Jag vill protestera mot bebis-uppvisningar på arbetsplatser!!!

Det är så förutsägbart trist att behöva säga alla de rätta sakerna. JAG HAR SETT BEBISAR FÖRUT!!! Vad vill ni att jag ska säga och göra? Det är ert mirakel. För mig är det bara en bebis i mängden.

Det har hänt att jag fejkat telefonsamtal när bebis med mamma närmat sig min arbetsplats.

Det är inte det att det gör ont. Det är bara så ointressant just nu.

Idag var vi på möte hos köksleverantören för att kolla så att allt var under kontroll. Slutade med att vi bytte från teak till kalksten på bänkskivorna och valde antikgrå istället för vitt på luckorna. Tänk om det bara är en nyck för dagen och återvänder till vitt? Det är det värsta i hela husprojektet - man vet aldrig hur länge ens beslut känns bra. Det bästa vore om det där nedrans huset blev uppfört snart så att vi inte längre har några valmöjligheter. Jag kommer att bli knäpp på det här.

Bytte från fula micron (Husqvarna med plastig svart lucköppnare)till en kombinerad mikro och varmluftsugn. Perfekt eftersom luckan på den senare inte är vänsterhängd utan öppnas nedåt. Detaljer, detaljer, detaljer. Tur att köksfarbrorn har huvudet på skaft och kan tänka detaljer när vår egen förmåga sinar.

Fortsatta diskussioner om den nya gruppen på min arbetsplats. Jag har börjat funderat på om när jag bör berätta om adoptionsplanerna. Det kan ju ta 2 år innan något händer - då är det kanske dumt att berätta något redan?! Å andra sidan räds jag inte att berätta det - är inte rädd att det ska "straffa" sig på något sätt. Så jag kommer säkert att berätta. Jag är en tvångsmässig sanningssägare.