Alla inlägg under maj 2007

Av Pipe Line - 7 maj 2007 11:09

Fick förklaringen till "okrävande" hemutredning idag. Det handlar om resurser. I Malmö gör man enklare utredningar än i många andra kommuner där man har djupintervjuer mm. Det har man inte i Malmö. Det var riktigt trevligt idag. Fick beskriva varandra - jag beskrev Darlingen som trygg, säker, lugn, resonabel och Darlingen beskrev mig som glad, envis, sprallig och flexibel. Vi är i grund och botten som gjorda för varandra. Eller som Darlingen skrev i sin avhandling - "true soulmates". Det känns fint. Det blev så puttignuttigt att det kändes som om vi förnyade våra ganska färska löften :-)


Lite prat om barnuppfostran och värderingar, jobbyte som är på gång för Darlingens del, bonussonens reaktioner, fritidssysselsättningar, relation med bonussonens mamma, referenter, barnlöshet och hur den påverkat oss. Lite smått och gott helt enkelt. Kändes som ett uppsamlingsheat. Mötet avslutades med att boka hembesök till den 28 maj kl 15.00 Det är snart! Förhoppningsvis kommer vår ansökan gå upp i nämnden i juni men utredaren sa inte vilken datum nämnden i vår stadsdel har möten.



Idag har vi varit gifta i en månad!


Av Pipe Line - 6 maj 2007 20:21

Idag har jag köpt mitt livs första stroller. Efter 12 år som husägare. Sa till Darlingen att jag kände mig vuxen pga inköpet men han kontrade med att han skaffat sig en sådan för flera år sedan OCH dessutom hunnit slänga den. Han vann strollertävlingen. Fast han är å andra sidan 2 år äldre än mig.


Idag har vi målat uthus, toppdressat gräsmatta, rensat rabatter och tvättat bilar. Jag är svedd på axlarna efter att exponerat mig för solen i alltför många timmar. Och så knirkar mitt knä konstigt efter kravlande övningar på gräsmattan (nä, inte så kul som det låter). Jag vill inte ens tänka på hur denna blekfeta kropp tagit sig ut mot allt det gröna. Som en albinomördarsnigel. Fast utan slem.


Det här med vikten börjar bli prekärt. Jag tänker på det ideligen men är riktigt dålig på att göra något åt det. Ja, jag motionerar som tusan (räknar både promenader och cykling) sedan i onsdags men har inte lyckats förmå mig själv till att ta mindre portioner. Idag var vi på lokala krogen. Jag valde lax eftersom det var kokt potatis till (visar på hyfsat gott omdöme) men satt ändå och åt upp Darlingens överblivna pommes med ketchup. Hur går sånt till? Var kortsluter min hjärna? Och varför i hela friden äter inte Darlingen upp dem själv? Hur bär HAN sig åt för att sluta äta innan allt är slut?! Han frågade lite insinuant om jag inte var mätt. Jag har en mat-gen som han saknar. En bauta-gen med taskigt omdöme.


Gårdagens stadsvandring med äldsta syskonbarnet gick sådär. Hon är i en svår ålder. Hon gillade i princip inga kläder. Eller vet hon inte vad hon gillar. De kläder hon gillade (mycket få) tyckte jag var tråkiga. Och de jag hittade tyckte hon inte om. En del ville hon inte ens prova. Värsta besvikelsen var att hon inte gillade ett par röda shorts som var en kjol framtill. Hur kan hon låta bli att gilla dem?! Hon var hur betagande som helst i dem! Jag blev jättefrustrerad. Kanske har hon kommit i den där åldern då behagen börjar knoppas och man inte riktigt hunnit vänja sig vid det. Hur som helst - vi åt en god lunch (som hon fick välja) med efterföljande efterrätt (mjölkchoklad och bananpaj). Sedan åkte flickebarnet hem till sig och jag hem till mig. Jag hade emellertid en incident på bensinmacken innan hemkomsten - en tant som kom i vägen för mig med sin fräcka Audi. Eller rättare sagt; jag kom i vägen för henne. Hon snipade till mig och jag kontrade med en ironisk kommentar. Där kunde det ha slutat men sedan blockerade tantskrället två pumpar samtidigt vilket fick mitt sinne att rinna över. Jag kom hem utan bensin eftersom jag drog iväg med skrikande däck (det var faktiskt inte meningen). Det kändes rätt just där och då  - att dra iväg i full karriär (och tjutande däck) - men himla onödigt när jag kom hem och tanken lyste. Jag tror att mitt överskottsfett fördunklar mitt omdöme. Vad är det annars med mig?

Fast smala människor kan faktiskt också vara otrevliga.

Av Pipe Line - 5 maj 2007 09:02

Idag har jag och Darlingen fria aktiviteter efter den senaste tidens strikt planerade aktiviteter. Jag och mitt äldsta syskonbarn ska trava runt i Malmö på jakt efter kläder till henne. Hon tar bussen in - en nätt liten resa på 40 minuter - och jag är full av beundran. Det är en modig ung dam. Darlingen stack iväg i arla morgonstund för att spela golf med en kompis.


Mitt största i-landsproblem för idag är vilka skor jag ska ha. Får skoskav av nästan allt. Tänker nämligen spänna på mig stegräknaren och spatsera så mycket som möjligt. Jag har en avancerad plan på att parkera en bit från busstationen och tvinga flickebarnet att gå in till stan med mig. Hon kanske aldrig mer vill gå på stan med mig efter dagens vedermödor :-(.


Ställde mig på vågen i morse igen. Ingen förändring. Och jag som i princip motionerade varje ledig stund igår. Ruttet.


Fly dallriga lår, fly!


Av Pipe Line - 4 maj 2007 21:30

En sak jag funderat på är om kroppsligt daller syns tydligare på en blek kropp än på en solbränd. Jag inbillar mig att det är värst innan man blivit solbränd. Frågan är hur man blir solbränd om man känner sig okomfortabel bara vid tanken på bikini. Brunutansol?


Ett led i att minska dallret är att påbörja projekt "cyklatilljobbet". 40 minuter fram och tillbaka. Ikväll promenerade jag och Darlingen i rask takt i timme.


Nu är mina dallriga lår matta och jag halvfull på vin. Grunnar på om det är ok att gå till sängs.

Av Pipe Line - 4 maj 2007 10:51

Idag hade vi morgonmöte på kontoret. Receptionisten skulle - på begäran från en kollega - beskriva ett nytt bokningssystem för resor. Systemet ÄR komplicerat vilket föranledde genomgången. Men är det arbetsgivarens önskemål att vi ska använda det så är det väl vår förbannade plikt att hörsamma det?!


Genomgången inleddes med att regionchefen lämnade rummet med följande kommentar:


"Det här har jag inte tid med. Du (receptionisten) får boka mina resor i fortsättningen", sa han, flinade och gick ut. 


Sedan började genomgången. Spydigheterna om systemet och det negativa tonläget eskalerade. Den som ursprungligen bett om att få genomgången var värst och han drog snart med sig sin chef och andra kollegor på avdelningen. Till sist var de negativa människorna helt tongivande. Jag tycker egentligen också att systemet är för svårt men hela situationen höll på att gå oss ur händerna - alla gav varandra alibi för att slippa lära sig systemet. Det säger egentligen mer om deras möjligheter att ta till sig ny information än om systemet. Till sist tröt mitt tålamod och jag vågade mig på att lufta strupen:


"Så himla svårt kan det väl inte vara. Pia (fingerat namn) hjälper er att lägga upp en profil. Jag tycker att ni är negativa. "


Sedan avslutades mötet och jag insåg att dessa höga, betydelsefulla (i sina egna ögon) herrar fått ett ont öga till mig. Känns obehagligt och ovant eftersom jag inte känner dessa personer lika bra som mina gamla kollegor. Förhoppningsvis manade mina ord till lite eftertanke men det tror jag ingen kommer att erkänna. De känner sig dumma. Och sådant riktas mot den person som fått dem att känna sig dumma (=moi).


Det märkliga är att när jag levererat slutorden så fick jag medhåll av personer som valt att sitta helt tysta medan de negativa personerna fick utrymme. Varför vågade inte dessa personer säga något? Jag har brutit en osynlig linje som jag borde begripa att jag inte fick överskrida. Och DET är obehagligt.




Av Pipe Line - 3 maj 2007 08:46

Idag har jag beställt hem en målare. Behöver hjälp med diverse måleriarbete som jag inte kan, hinner eller vill ta tag i. Men det måste göras innan huset lämnas till försäljning.


I eftermiddag har vi byggmöte med arkitekt, kvalitetsansvarig, byggare och vi själv. Vi har inte ens fått ett pris ännu så jag tycker det känns lite märkligt.


Jag har dessutom vågat väga mig idag. För första gången på flera månader. Det var som jag trodde. Så idag blev det inget smör på mackan. Åsså ska det bli spänstiga promenader varje kväll.

Av Pipe Line - 2 maj 2007 10:25

Sydsvenskan är fantastiska på att ge missbrukare utrymme i media. I helgen skrev de om en kvinna som varit fri från sitt heroinmissbruk i 8 år tack vare metadon. Nu hade hon försovit (!) sig och missat fyra möten och var därmed blivit "utkastad" från programmet. Hon tyckte det var förfärligt att bli behandla så och jämförde det med att en diabetiker som nekas vård. URSÄKTA?! Jag har lust att lugga den självupptagna typen: 

1. En diabetiker hade inte missat fyra behandlingstillfällen. För då hade hon/han riskerat sitt liv. Jag undrar vad den missbrukande kvinnan själv gör för att må bra?! Hon försover sig tydligen. Hon får inte min sympati.

2. Alla kan försvova sig en gång. Kanske två gånger. Men FYRA!? Damen ifråga sov väl inte HELA dagen? Varför meddelade hon inte de som väntade på henne för att tillhandahålla medicin? Det är direkt oförskämt. Oansvarig, respektlöst och framförallt innerligt korkat eftersom medicinen enligt artikeln är livsviktig för att må bra. Tjosan. Uppenbarligen mådde hon så bra att hon kunde strunta i medicineringen. Hon får inte min sympati.

3. Vill man ha respekt får man förtjäna den. Fy bubblan vad jag är trött på snyfthistorier av denna typen. Ta ansvar för ert eget liv och gnäll inte för de val ni gör. Samhället erbjuder dig hjälp pga ditt missbruk. Det är ok att våra skattepengar får till det UNDER FÖRUTSÄTTNING att den missbrukande tar sitt missbruk på samma stora allvar som samhället gör. En missbrukande person behöver försörjas och få vård. Hon kostar samhället i minst två ändar - det är OK! Men bara till en viss gräns. Det finns mängder av andra missbrukare som är beredda att ta sitt missbruk på allvar. När vård är en flaskhals röstar jag för att de som tar sitt missbruk på allvar ska få första tjing. 


Sydsvenskan har också låtit en annan missbrukare få lufta sitt missnöje med vården. Han är arg på läkarna för att de sände hem honom att sova ruset av sig efter att han blivit misshandlad på en toalett på Möllan. Nu är han ledsen för att han inte kan ta fram gitarren och spela på fester när hans kompisar ber honom. Vid misshandeln blev hans hand svårt sargad och måste troligen amputeras pga att vävnaden dör. Men varför dör vävnaden? Kanske beror det på ett långvarigt sprutmissbruk?


Granskande journalistik? Pyttsan. Fy skäms Sydsvenskan. Har ni INGET annat att skriva om än missbrukares snyfthistorier om hur illa samhället behandlar dem?

Av Pipe Line - 2 maj 2007 09:43

Igår vårstädade vi uthus och uterum. Både för oss själva och inför en försäljning av huset under året. Vi lyckades inte slänga så värst mycket eftersom vi hade en rejäl rensning förra året. För övrigt har vi inte slängt sakerna ännu. De är nämligen instuvade i uthuset igen i avvaktan på lämplig soptippsdag. Ähum. Eftersom jag ändå var i städtaget städade jag även trottaren på framsidan. Värsta granbarrsmattan. Och hundlortar. Tvi.


Åkte till mina föräldrar på kvällen för att äta spannodlade potatisprimörer och sill. Fantastiskt gott. Jag åt så jag nästan mådde lite illa. Dumt eftersom mitt trädgårdsmotionerande annars bådade gott - energiuttag > energiintag. Fick bilen lastad av växter som mamma odlat - pelargonier, lobelia, pshysalis, solrosor, lejongap. Darlingen var måttligt road. Det är faktiskt lite tråkigt att han inte tycker det är roligt att ägna sig åt trädgården. Vet inte hur jag ska få honom intresserad, kanske ändrar sig i nya huset. Fast å andra sidan är jag ju måttligt road av att ägna mig åt golf.


Tittade på lite foto från bröllopet, fick en bok som min släktforskande faster skrivit och bekostat tryckning av själv, fick överkast från mormor som ska fungera som duk och blev... eh... luskammad. Inga löss hade jag men en förfärlig massa mjäll. Jag är tillintetgjort.


Skapa flashcards