Ringde till Aqua Royal idag. Glad i hågen. Fast blev oglad när jag hörde att golvet vi vill ha egentligen är kakel som lagts som klinker. Det är ingen vidare bra lösning när man ska ha tväbjälklag och värmegolv. Kakel är inte tillräckligt hårt och klarar dessutom inte att golvet rör sig. Så plan B aktiverades; cementplattorna. De fungerar bättre men är mattare i färgerna och måste impregneras ordentligt om vi ska ha dem i badrum. Kändes hopplöst en stund tills Darlingen påminde mig om att vi gjort andra estetiska val och inte alltid gått på det hållbara och slitstarka, t ex furugolvet som vi enades om efter ohyggliga diskussioner. Så nu blir det cementplattor som vi får impregnera ordentligt. Det blir snyggt. Jag är glad igen.

Det är så otroligt skönt att ha lanserat hela projektet! Jag myser. Och äter trista chokladkakor på lunchen. Tänker på hur smal jag kommer att bli. Kan man gå i ide tills smalheten infunnit sig?

Fraktade ut ca 8 kassar med böcker till mina föräldrar innan vi for på födelsedagskalas hos Rosenfamiljen. De har precis byggt pool. Jag vägrade styvnackat att ta med mig badkläder så jag behövde inte bada, men Darlingen hamnade i plurret. En massa folk på väldigt liten yta. Och en himla massa bebisar på liten yta. Babyboomen har nått våra familjer. Inalles två och en halv bebisar om man räknar lille Anderslövaren. Fast han kan gå så jag tror inte att han är bebis längre. Men Abbe och Tindra (båda 6 mån) förflyttades mellan villiga famnarna på kalasande gäster. Jag passade på att få en rejäl bebisdos. Funderade så smått på om vår framtida lill* batting kommer att vara så liten. Tror inte det.

Jag hoppade hopprep för första gången sedan jag var väldigt liten. Det gick sådär. Jag dök in i repet. Tog ett rejält skutt. Jorden skalv. Och sedan blev jag så perplex att mina fötter vägrade röra på sig. Kändes som om jag hade ett ton på mina axlar. Det kändes lite fadäsligt och jag valde att återgå till hopprepsvevande för övriga inblandade. Jag är bättre på att veva.

Ibland läser jag nygravidas bloggar. Inte så ofta eftersom jag egentligen inte är intresserad av hur det är att vara gravid. Jag kommer ju själv aldrig bli det. Men jag vill veta att det går bra för dem. 

Jag lider med nygravida. Inte "lyckokn*llarna" som bara går och lägger sig och vaknar gravida. Utan de som verkligen kämpar. År efter år. Sådana som varit igenom en och annan IVF-behandling. Och jag glädjs med dem när de lyckas. Jag känner ingen missundsamhet eller avundsjuka. Jag tänker på allt dessa familjer har bakom sig och framför sig innan bebisen anländer. Oro, psykisk och fysisk ohälsa i samband med barnlöshetsutredningar och IVF. Första halvleken är en enda lång kamp för att få spela i andra halvlek. Så man springer. Ibland jättefort. Bäst att skynda sig innan matchklockan ljuder eller man blir allvarligt skadad. Ibland måste man stanna och vila för att orka vidare. Så kanske det händer! Det där magiska som man väntat på! Lyckan borde vara total. Då inleds andra halvleken matchen "Oro". Man har ingen aning om man får vara med i hela matchen, om man blir bänkad eller hur länge man måste hålla ut. Det är en ganska grym match. Människans fortplantningsdrift måste vara bland det starkaste vi har för att utsätta oss för denna matchen.

För oss tog matchen slut i januari. Då sprang jag in i sargen. Blev bänkad. När jag läser om alla som är mitt uppe i matchen känns det otroligt skönt att någon sa åt mig att kliva av banan. Ju mer distans jag får till ivf-behandlingarna desto tydligare blir känslan. Jag nästan ler av lättnad över att slippa gå igenom oron, väntan och en graviditet som jag inte vet hur jag skulle må av. Min kropp har ju ändå hängt med i några år.

När jag tänker på att vi blev bänkade för att adoptera känns det häftigt, härligt, pirrigt, underbart, varmt i magen. Det är magiskt att tänka på att ett tillkortakommande som att inte kunna skapa ett eget barn kan vändas till en vinstlott.

De senaste dagarna har jag träffat två små kinerser hemmavid. Jag blir pirrig i magen. Ler soligt. Vill prata. Längtar. Betraktar. Förundras. Jag vill berätta att vi också ska adoptera. Känner närhet med människor som jag aldrig träffat. Det känns jättekonstigt och jättehäftigt.

Jag har aldrig haft några önskemål om att bli stereotypt familjig. Förmodligen hade vi aldrig gift oss om det inte vore för adoptionen. Men jag är hjärteglad att vi ändå har gjort det! Och det är tack vare lill* battingen som kommer att komma in i våra liv. 

Idag förundras jag över mitt liv.