Jag trodde att jag var förberedd. Jag hade mentalt ställt in mig på en veckas tillrättalagd chartersemester. Möjligen lite trist. Men desto tristare, desto bättre resonerade jag och packade ner 5 pocketböcker, 2 tidningar och yatzy. Det blev värre än jag kunde föreställa mig i mina vildaste charterfantasier om Mallorca.

På planet ner skrek en liten kille KONSTANT i 3 timmar - från incheckning till landning. Och han satt två rader framför oss. Det gick helt enkelt inte att värja sig. Han bet sin mamma i kinden, klöste, skrek i falsett, boxades. Så fort någon lät sin ögon vila på honom tilltog skrikandet. Jag har aldrig sett en sådan uppvisning. En rad framför oss satt en annan familj. De kräktes. Det luktar fruktansvärt illa med kräk.

Playa de Palma, Ca´n Pastillo, var en besvikelse. Tyskar - tjocka som oceangångare - drev omkring. Totalt oförmögna att förstå att det finns andra nationaliteter i världen. Vi blev konstant tilltalade på tyska. När vi svarade att vi inte talar tyska blev vi ignorerade. Väldigt få kunde tala engelska. Det vimlade av poliser - antagligen pga av att turister blivit beskjutna tidigare under sommaren. Det fanns inga genuina restauranger kvar - alla hade tyska korvar, pommes frites, wienersnitzel och bier som paradnummer. Varenda restaurang längs strandpromenaden spelade tysk eurodiscoompaompa. För att fly fältet åkte vi in till Palma på lördagkvällen. Då gick bussen sönder. Efter 3 dagar hade jag fått nog och ville resa hem.

Då inträffade en litet mirakel. Vi hittade en mysig spansk restaurang en bit från strandpromenaden, alldeles i närheten av vårt hotell. Vi tittade glädjestrålande på varandra och förberedde oss på att "hola". Istället välkomnas vi på klingande svenska! Det visade sig att ägarinnan bott på Mallorca i 43 år, gift med en mallorcin. Vi fick fantastisk mat och en fantastisk kväll. Jag var gråtfärdig av lycka. Och trodde att allt vände.

Det gjorde det inte. På min födelsedag - på tisdagen - gick solen i moln. Och kom inte fram förrän vi skulle åka hem. Vi åkte till Palma. Hade en ganska skön dag även om Darlingen blev förkyld. Jag drabbades av något slags allergiattack och mina vader blev illandes röda och kokade. Vi var i otakt med hela livet kändes det som. Irriterade och svettiga returnerade vi till vårt hotell där vi delade på en flaska cava. Då kändes det lite lättare att leva. Kl 22.30 intogs min 40-årsmiddag på McDonalds. Det var vår ditintills nästbästa måltid på Mallorca (bäst var det på svenskans krog). Det säger en hel del om kvaliteten på maten. Resten av tiden åt vi på svenskans krog för det var den enda lilla plätt som kändes spansk och hade prisvärd mat.

Hemresedagen kom solen tillbaka. Vi tillbringade dagen på stranden eftersom vi inte skulle flyga hem förrän kl 21. Jag hade glömt det arga barnet. Men blev påmind så fort jag satte mig på planet. Skrikmonstret satt två rader framför oss. Igen... Det kändes som en värdig avslutning på en ganska misslyckad semester. 

När vi landade på Kastrup ville taxichaffören ha 1500 DKK för att köra oss till Sverige. Då inträffade resans andra mirakel. Som av en händelse - kl 01.00 på natten - stod en taxi från Taxi Kurir och väntade på att få en tur tillbaka till Sverige. Med tanke på att vi var sista planet som landade så var det en obeskrivlig tur. Dessutom hade de sommarrabatter på resan, 592 SEK hem. Lycka.

Jag misstänker det finns ett vackert Mallorca. Någonstans bortom turiststråken. Vi borde såklart hyrt en bil och flytt. Men det blev aldrig så. Darlingen blev sjuk. Orken tog slut. Besvikelserna blev för många.

Till råga på allt är det en av de dyraste semesterresorna jag någonsin varit på. Vi betalade över 7.000 kr vardera för en veckas semester. Jag vet att jag inte ska hänga upp mig på det, men det känns så lurkigt. Resebutiken rekommenderade semesterorten och hotellet. Vi svalde betet.