Årets bryggdans, därtill kanske den sista, höll på att regna bort. Men det klarnade upp och vi traskade dit efter bad i poolen, hopp på studsmatta och köpemiddag.

Rosenfamiljens flickor är mycket förtjusta i Bonusen. Bonusen var lite tveksamt sinnad till det där med dans. Så när min mamma fångade in honom och erbjöd "Puss eller dans" så valde han puss. Till Bonusfarmors oerhörda förvåning eftersom de ju inte känner varandra så väl än.

Fast 10 minuter senare hade han tänkt om angående danseri.  Så dansbiljetterna gick åt som smör i solen när alla tre Rosenflickorna skulle lotsas runt på dansbanan. Han lärde sig rentav en snurr eller två . Därefter ägnade sig kvartetten åt att ta lotter. De lyckades uppbåda pengar både här och där. Farmor gav dem 50 kr vardera att ta lotter för. Dessutom lyckades Bonusen få 4 lotter som lotteritanten betalade för hans räkning. Han vann inget, men fick en tröstkeps. Rosenvägsflickorna släpade däremot hem en filéad hanål som såldes till deras mamma för 25 kr (nya lotter togs för förtjänsten), en necessär som någon fått som premie i en bokklubb, diverse virkade kylskåpsmagnet (förfärliga) och ett nyckelband. Barn är skrotsamlare.

Bonusen och Mellanrosenflickan har ett extra gott öga till varandra. De står under samma paraply, dansar mer än gärna med varandra och Bonusen tycker om att ta på henne. Vet inte vem som är mest förtjust i vem. Minsta Rosenflickan blir ibland moloken över detta. Det är hjärtknipande att se. Det är inte lätt att vara minsta syskonet i en skara på tre flickor. Fast när man är minst får man somna i mammas och fasters knä. En kliar huvudet och en kliar foten. Då somnar man så gott. Förutom när mamma ska visa hur mycket man kan pussa på sovande flickebarn. Av ren reflex dök en liten näve upp och knockade pussvillig moder. Hon sov visst inte så tungt som vi trodde. Den lilla räven.

Ibland känns livet så varmt. Det gjorde det ikväll.

Besökte Gropen ikväll. Blev förvånade över att grävskopan fortfarande arbetade trots att klockan var åtta. Det visade sig att den hade gått sönder under dagen och man därför var tvungen att hålla på längre än beräknat ikväll. Finutsättningen av huset ska ske på tisdag vilket innebär att grävandet måste bli färdigt innan helgen eftersom det ska fyllas med makadam på måndag. Tidsschemat är tajt.

Anade oråd när vi såg Sura Grannen stå och trycka vid planket sugandes på en cigarett. Valde att ignorera honom en god stund men plötsligt dök hans fru upp på andra sidan stängslet. Hon var förbaskad och sa att de minsann kunde anmäla oss för Hälsovårdsmyndigheten eftersom vi förde oväsen efter kl 19. Vi förklarade bakgrunden och möttes av fortsatta tirader. De kunde inte sova ("ni sover väl inte nu?" frågade Darlingen), restaurangen hade fått stänga (vi såg massor av gäster när vi gick förbi), det blev smutsigt i deras trädgård och till råga på allt skulle de stå behöva stå ut med eländet i ett år (vårt hus ska blir färdigt på 6 mån). Vi beklagade, förklarade och beklagade igen. Till ingen nytta. Till sist blev Darlingen förbannad och stegade därifrån med stora steg. Jag stannade för att lirka. Det gick sådär. Till sist sa jag att vi inte kunde bygga ett hus utan att det lät och det är inte så mycket vi kan göra åt saken. Sedan önskade jag henne en trevlig helg och vände ryggen till. 

Visst, jag kan förstå att det är en smula jobbigt för dem. Det är tre hus som uppförs runt deras tomt. De är med andra ord ordentligt utsatta för deras nya grannars byggande. Och visst, det är kanske inte så kul att höra en grävskopa gräva klockan 20 på kvällen. Jag tycker bara att det blev så tråkig start på grannsämjan. 

Jag misstänker att detta bara är början.  

Gick ut hårt med besök i Skurup för att definitivbestämma vitvarorna till huset. Allt blir perfekt! Har sedan tidigare bytt micro mot en kombinerad micro och varmluftsugn. Det enda vi kompletterade med var utdragbara skenor till ugnen så att man lättar kan komma åt varma saker.

En kort avstickare till Vråkfamiljen i Skurup för att kramas och titta på deras nya kök. Storkillen hade tagit hål i öronat och på vägen hem frågade vi bonusen om han ville ha hål i örat. Nä, det ville han inte. Vi drog en lättnadens suck. For till Gropen, fastnade i grannprat. For vidare till mataffären, lyckades övertyga bonusen att han kunde laga middag. Beslöts att vi skulle äta spaghetti och köttbullar. Han hade ett villkor. Darlingen och undertecknad skulle äta som Lady och Lufsen. Ähum.

Spaghetti kokades och köttbullar stektes. Jag kom med glad tillrop och tips, bonusen åtgärdade. Viss kaos uppstod när köttbullesmakning sammanföll med stormkokande vatten och närapå vidbrända köttbullar. Är man 9 år så hanterar man sådan kriser med att vifta med gaffel med köttbulle, pipa konstiga ljud och skutta upp och ner på samma ställe. Efter lite goda råd redde han ut situationen - det hade ju inte varit så stärkande för självförtroendet om jag tagit över när det bli kaos. 

Hur gick Lady och Lufsandet då? Njae... min mun är för kort. Hela ansiktet är för platt. Man måste nog ha nos för att kunna bli mätt på det sättet. Men vi lyckades nappa till oss en spaghetti som vi delade och möttes i en puss. Vilket applåderades av bonusen som ansåg att vi därmed fick äta civiliserat.

"Skruva den som Beckham" på kvällen. Aldrig har bonusen varit så tyst under en film. Den får gärna visas fler gånger :-)

Idag har jag fått reda på en massa hemlisar på jobbet. Det är fördelen med att sitta där jag gör nu. I synnerhet när man är så nyfiken som jag... Jag vet nu vem som får min gamla tjänst. Jag vet också vad min vikarie kommer att få för tjänst. Och jag har också fått veta en mycket tråkig historia om en tidigare kollega. Det sista är oerhört tragiskt i stil med "upp som en sol och ner som en pannkaka". Jag hoppas för personens skull att livet reder ut sig.

Själv har jag haft möte med mina nya chefer idag. Hade förberett mig väl eftersom jag inte vill hanteras som ett objekt längre utan faktiskt är en tänkande person som reflekterar och vill ha ut bästa möjliga av situationer jag försätts i. Det ska inte bara vara bra för min arbetsgivare, det ska vara bra för mig också. Därför bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig och delgav dem mina tankar om både det ena och det andra. Det kändes bra precis efteråt men nu känner jag mig inte så morsk längre. Kan man vara för ärlig? Det jag "ångrar" mest är att jag inte riktat kritiken mot den rätta måltavlan. Ändå står jag för varenda ord och är villig att upprepa det en gång till för den rätta måltavlan om tillfälle uppstår. När jag ändå var i tagen så begärde jag ett lönesamtal, mobiltelefon och bärbar dator. Innan jag hann blinka hade jag fått både mobiltelefon och bärbar dator. Lönesamtalet blir på tisdag. Överhuvudtaget gick mötet över förväntan och jag fick i princip styra själv över mina framtida arbetsuppgifter. Så nu ska jag förfina det jag utvecklat i projektet och arbeta med effektivitetshöjande insatser på min specialområde. Och så ska jag hantera lite kunder också för att inte tappa foten i verkligheten. Det blir nog jättebra! Jag känner mig full av tillförsikt. Dock sträckte inte sig ärligheten till att jag berättade att vi ska adoptera.

Idag - när vi satt i godan ro och kollade på dubbelavsnittet av Lost - upptäckte jag en hemsk sak. När jag trycker ihop skinnet på vaderna så skapas det celluliter! Det i kombination med att mina anklar svullnat upp rejält (ser ut som en 80-årig tant som "går på stockar") har gjort mig lite skärrad. Just nu är min kropp bara något som är i vägen. Och till besvär. Och får mig att känna mig ful. Vi ska minsann marschera varje dag på Mallorca. Gå upp i ottan. Till och med jag känner mig fylld av tillförsikt inför detta ingrepp i semesterlunken.

Läste med skräckblandad förtjusning i en framtida Bolivia-förälders blogg  att de haft en förfärlig otur med Familjerätten. De har varit medlemmar hos BFA sedan 2 januari och fått besked på att de troligen ska börja samla papper efter sommaren för att sända sin ansökan till Bolivia!! Det enda problemet verkar vara att Familjerätten inte fått ändan ur vagnen och författat sitt medgivande. Urdåligt! Eftersom vi inte heller har vårt medgivande i handen kanske det blir samma sak för oss - Familjerättens senfärdighet kanske sinkar hela processen!!

Hem från Linköping idag. Svettigt. Tyst avdelning på X2000 som faktiskt var tyst denna gången.

Det ser ut som om en tornado dragit fram här hemma. Det är inte alls trivsamt. Därför valde vi att göra en utflykt till tomten för att titta på gropen (igen!) och gå på krogen för att äta middag. När vi ändå var ute och luftade oss bestämde vi oss för att traska bort till Hjortfamiljen för att höra om referentbrevet och läkarintygen var färdiga. Det var de! Jättefint referentbrev som gjorde mig alldeles piggig på kroppen. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att ha så fina vänner. Jag vet hur mycket de har ansträngt sig för att formulera sig på ett bra sätt. De har lyckats :-)

Så nu kan vi sända in de sista papperna till Familjerätten och ange medgivandeålder. Vem vet - vi kanske har tur och får med vårt ärende innan semesteruppehållet. Fast jag tror inte det...

Jag åker tåg. Har omsorgsfullt bokat plats i tyst avdelning eftersom det är jättetidigt. I alla fall enligt min mat- och sovklocka. I en tyst avdelning har man rätt att bli irriterade på ljud. Jag har den senaste halvtimmen ångat upp mig över att det finns en skrikande bebis i den tysta avdelningen. Ja, jag vet att jag snart ska bli förälder och förväntas ha överseende… Förutom bebisen har min granne sin mobiltelefon på. Och ringer i den. Han har fått onda ögat av mig.

*1 timme senare*

Min granne är utländsk. Från något baltiskt land. Sa till honom att det var en ”quiet avdelning”. Han förstod inte. Jag kände mig dum. Och petimetrig.  

Och så tänker jag: Det går att boka tysta avdelningar på tåget men varför kan man inte boka  högljudda avdelningar? Där kan bebisar, sådana som inte kan stänga av sin mobiltelefon och sällskap som är morgonpigga sitta. Så blir alla glada.

Aldrig har Linköping hägrat som idag. Jag är trött som en koala.

Det är varmt. Jättevarmt.

Tänkte chocka vinterkroppen med lite sol på den. Det var inte roligt. Det blev inte mer roligt när jag klämde fast lillfingret i solstolen och inte kom loss. Satt i en mycket märklig ställning med händerna bakom mig. Nu är jag inte bara varm. Jag har dessutom ont också. En riktigt ömklig syn. Darlingen skrattar så fort han ser mig. Han är dum.

Idag har vi målat uthuset med oljefärg. Det var tungstruket. Vi målade och målade och målader tills färgen tog slut. Fast det gjorde inte väggen. Så nu måste vi på det igen. 

Imorgon kommer en riktig målare. Han ska måla vardagsrummet och toaletten. Numera beundrar jag inte bara sjukvårdspersonal. Jag beundrar också målare. Och jordgubbsplockare som börjar plocka jordgubbar kl 5 på morgonen.

Så var det dags för mig att dra in magen och lätta på klädesplaggen. Tvi. Och vit är man. Vet inte om det beror på övervikten eller på att annat men jag tycker det är ganska jobbigt att sola. Blir svettig i vecken. Och överallt. Vill helst sitta i skugga och läsa bok. Numera är min kropp en vinterkropp. Året om.

Cyklade in till stan efter viss övertalning från Darlingen. För att bekräfta färgen på köket. Jag mindes den som grå men det var nästan lite gul. Ebbe Säljare sa att den hade samma färg som linoljevit blir efter ett tag. Då kändes allt rätt. Linoljefärg står högt i kurs även om vi bestämt oss från att avstå linoljemålning i nya huset. Byggaren avrådde oss eftersom linoljemålad yta är lätt att skada. Har förmodligen bestämt oss för blandare till köket - en utgången kran från Damixa som Ebbe Säljare är villig att sälja demonstrationsexemplaret av. Billigt. 2.500 kr.

Lunch i stan. Sedan en svettig cykeltur hem igen för att fortsätta måla fönster. Det tar aldrig slut. Har börjat flytta undan saker inför att målaren ska komma på måndag. Det ekar här och var. Jag har kommit in i en period när jag redan känner saknad efter ett hus som jag inte sålt ännu. Det är så fint här nu. Och jag är faktiskt kär i lilla uthuset. Och trädgården.

Nu sitter jag här, framför datorn. Mätt och nöjd efter två grillade hamburgare, ett glas vin och en mjukglass. Den senare slank ner när vi - tunga i benen efter cykling och rödvin - finspatserade i kvarteren för att fotografera några pinnar på tomten. Dock dröp vi av när vi insåg att grannen var ute och socialiserade på gatorna. De verkar inte göra annat än att stå på gatan och prata med alla. Vi känner oss ganska dumma för att vi jämt och ständigt kommer och glor på en plätt som det inte händer något med. Men på måndag ska det börja schaktas!! Det grämer mig att vi inte kan närvara vid första spadtaget. Jag ska till Linköping i dagarna två och Darlingen ska jobba extra på sjukhuset.