Ringde till Aqua Royal idag. Glad i hågen. Fast blev oglad när jag hörde att golvet vi vill ha egentligen är kakel som lagts som klinker. Det är ingen vidare bra lösning när man ska ha tväbjälklag och värmegolv. Kakel är inte tillräckligt hårt och klarar dessutom inte att golvet rör sig. Så plan B aktiverades; cementplattorna. De fungerar bättre men är mattare i färgerna och måste impregneras ordentligt om vi ska ha dem i badrum. Kändes hopplöst en stund tills Darlingen påminde mig om att vi gjort andra estetiska val och inte alltid gått på det hållbara och slitstarka, t ex furugolvet som vi enades om efter ohyggliga diskussioner. Så nu blir det cementplattor som vi får impregnera ordentligt. Det blir snyggt. Jag är glad igen.

Det är så otroligt skönt att ha lanserat hela projektet! Jag myser. Och äter trista chokladkakor på lunchen. Tänker på hur smal jag kommer att bli. Kan man gå i ide tills smalheten infunnit sig?

Fraktade ut ca 8 kassar med böcker till mina föräldrar innan vi for på födelsedagskalas hos Rosenfamiljen. De har precis byggt pool. Jag vägrade styvnackat att ta med mig badkläder så jag behövde inte bada, men Darlingen hamnade i plurret. En massa folk på väldigt liten yta. Och en himla massa bebisar på liten yta. Babyboomen har nått våra familjer. Inalles två och en halv bebisar om man räknar lille Anderslövaren. Fast han kan gå så jag tror inte att han är bebis längre. Men Abbe och Tindra (båda 6 mån) förflyttades mellan villiga famnarna på kalasande gäster. Jag passade på att få en rejäl bebisdos. Funderade så smått på om vår framtida lill* batting kommer att vara så liten. Tror inte det.

Jag hoppade hopprep för första gången sedan jag var väldigt liten. Det gick sådär. Jag dök in i repet. Tog ett rejält skutt. Jorden skalv. Och sedan blev jag så perplex att mina fötter vägrade röra på sig. Kändes som om jag hade ett ton på mina axlar. Det kändes lite fadäsligt och jag valde att återgå till hopprepsvevande för övriga inblandade. Jag är bättre på att veva.

Ibland läser jag nygravidas bloggar. Inte så ofta eftersom jag egentligen inte är intresserad av hur det är att vara gravid. Jag kommer ju själv aldrig bli det. Men jag vill veta att det går bra för dem. 

Jag lider med nygravida. Inte "lyckokn*llarna" som bara går och lägger sig och vaknar gravida. Utan de som verkligen kämpar. År efter år. Sådana som varit igenom en och annan IVF-behandling. Och jag glädjs med dem när de lyckas. Jag känner ingen missundsamhet eller avundsjuka. Jag tänker på allt dessa familjer har bakom sig och framför sig innan bebisen anländer. Oro, psykisk och fysisk ohälsa i samband med barnlöshetsutredningar och IVF. Första halvleken är en enda lång kamp för att få spela i andra halvlek. Så man springer. Ibland jättefort. Bäst att skynda sig innan matchklockan ljuder eller man blir allvarligt skadad. Ibland måste man stanna och vila för att orka vidare. Så kanske det händer! Det där magiska som man väntat på! Lyckan borde vara total. Då inleds andra halvleken matchen "Oro". Man har ingen aning om man får vara med i hela matchen, om man blir bänkad eller hur länge man måste hålla ut. Det är en ganska grym match. Människans fortplantningsdrift måste vara bland det starkaste vi har för att utsätta oss för denna matchen.

För oss tog matchen slut i januari. Då sprang jag in i sargen. Blev bänkad. När jag läser om alla som är mitt uppe i matchen känns det otroligt skönt att någon sa åt mig att kliva av banan. Ju mer distans jag får till ivf-behandlingarna desto tydligare blir känslan. Jag nästan ler av lättnad över att slippa gå igenom oron, väntan och en graviditet som jag inte vet hur jag skulle må av. Min kropp har ju ändå hängt med i några år.

När jag tänker på att vi blev bänkade för att adoptera känns det häftigt, härligt, pirrigt, underbart, varmt i magen. Det är magiskt att tänka på att ett tillkortakommande som att inte kunna skapa ett eget barn kan vändas till en vinstlott.

De senaste dagarna har jag träffat två små kinerser hemmavid. Jag blir pirrig i magen. Ler soligt. Vill prata. Längtar. Betraktar. Förundras. Jag vill berätta att vi också ska adoptera. Känner närhet med människor som jag aldrig träffat. Det känns jättekonstigt och jättehäftigt.

Jag har aldrig haft några önskemål om att bli stereotypt familjig. Förmodligen hade vi aldrig gift oss om det inte vore för adoptionen. Men jag är hjärteglad att vi ändå har gjort det! Och det är tack vare lill* battingen som kommer att komma in i våra liv. 

Idag förundras jag över mitt liv.

Idag gick allt jag jobbat med - sedan september förra året - ut i etern. Det känns otroligt skönt. Fast i morse var jag lite beklämd eftersom många länkar inte fungerade och jag fick göra om det hela. Men nu är det under kontroll och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Så jag bloggar.

Jag är hungrig. Åt en bantarlunch men blir inte mätt! Idag drog jag in skärpet ett snäpp till bara för att bevisa för mig själv att jag åtminstone inte svällt ut ytterligare. Fast det hade jag kanske. Det gjorde nämligen ont. Och blev rulsor.

Darlingen har varit på byggsamråd idag. Schaktningen inleds på måndag!

Ytterligare insatser har skett på huset. Hett så det snurrade men tack och lov ingen sol - jag vill inte ens tänka på hur varmt det då blivit....

Jag förundras över hur många moment fönsterrenovering innehåller. Tycker mest att vi småduttar med färg (olika färger på in- och utsida) och däremellan är det lååååånga torktider. Tröstlöst långsamt går det. Jag undrar hur länge vi kommer att härda ut i projekt "fönsterrenovering". 

Mamma och pappa arbetade hårt tillsammans med oss hela dagen. Bytte takpapp, beskar äppleträden, insektsbekämpade rosor, målade plåtar och fönsterbleck, lagade antennlådan, drog en ny silikonlist runt badkaret (oj så vitt och fint!), skruvade fast tröskel mellan hall och matrum (det tog 6 år!!!), fäste handtag på skåp, monterade ner lite gardinstänger m m inför målningsarbetet nästa vecka. Entretrappan fick en liten tillbyggnad av estetisk natur. Det känns ofantligt bra att få stryka saker på min lista. 

Grannen blev nog lite småstressad över vår husfixariver för han kom in och ville låna målarfärg så att han skulle kunna måla sin ytterdörr. Glad blev jag eftersom deras hus har behov av en hel del upprustning. Vi bor i ett gatuhus som är delat i två delar. Och vi har väldigt olika sätt att underhålla våra hus. De är bohemer och vi är nåt annat. De är jättebra grannar (utom när han spelar death metal-musik jättehögt) men det bli skönt att inte bo i ett hus som hänger ihop med ett annat hus.

Som avslutning på dagen bjöd vi på helgrillad oxfilé med fyllning av kapris, vitlök, citronskal och persilja. Kokt potatis, färsk sparris och Darlingens specialsallad med sardeller, pinjenötter och romansallad. Till efterrätt en marängkaka med creme fraiche, jordgubbar, mandel, citronmeliss. Otroligt gott! Och jag tänkte inte en enda gång på att jag borde äta nutrilette bars.

Var en sväng vid tomten och ramlade återigen på vår granne. Hon är väldigt pratsam.

Här sitter jag och känner mig snopen.

Mitt projekt ska implementeras imorgon. Nu har jag blivit informerad om att jag ska arbeta med implementeringen till slutet av augusti. Förutom att jag ska ha semester :-) Därefter övergår min tjänst till 50 % fortsatt ansvarig för "affärsområdet" och 50 % med kunden som faller inom affärsområdet. En hopplös situation och inte alls i samklang med mina visioner, vilket jag också påtalat. Det blir ju varken hackat eller malet någonstans - min tillvaro kommer förmodligen gå ut på att försöka hålla näsan ovanför vattenytan. Jag har alldeles för höga krav på mig själv för att vilja utsätta mig för risken att misslyckas med båda delarna i min tjänst. Jag vill vara riktigt bra på det jag gör. Jag vill inte ha så dåliga odds att kunna bli bra. 

Det som gör mig mest förbannad är att jag känt mig tvingad att säga upp mig från min fasta tjänst. Ansökningsdatum har precis gått ut så jag kan inte återsöka den. För vad? En urdålig halvdan tjänst som kommit till för att man inte kan tänka långsiktigt. Det märkliga är att alla (inkl chefer) varit överens om att det ska satsas på området. Jag kunde inte i min vildaste fantasti tro att man valde denna lösningen. Ingen vill betala. Men alla vill ha affärerna.

Dessutom ställer adoptionen till det lite i huvudet på mig.  Enligt BFA skulle vi troligen kunna skicka handlingar i slutet av året och därefter är väntetiden 6-12 månader. Det innebär att vi i bästa fall är föräldrar redan nästa sommar (tror jag inte riktigt på, men jag kan inte utesluta det). Det är en smula svårt att fokusera på nytt arbete och ny inriktning av karriären när hela mitt inre är uppfyllt av föräldraskap.

Så vad göra nu? Är det verkligen läge för mig att byta bransch, jobb och anställningstrygghet? Kanske. Jag måste nog tänka. Och reflektera. Göra allt det som jag inte är så bra för. Se tiden an. 

Tillägg: Nu ringde precis min blivande chef. Han vill att vi ska äta lunch för att diskutera den uppkomna situationen. Han vet om mina farhågor. Kanske kan vi komma fram till något bra. Men jag tänker stå på mig - någon 50/50 tjänst med rådande förutsättningar vill jag INTE ha. Då vill jag hellre ha en 100 normaltjänst och strunta i mina visioner. Det gör ju alla andra.

Jag är sur. Jag har förmodligen pms.

Jag är hungrig. Har ätit en Nutrilett bar. Det var för lite. Tömde nästan företagets fruktkorg idag. Hoppas min kropp blir så chockad att den bantar i pur förskräckelse över mitt handfasta tag om kalorierna.

Darlingen har ringt AC idag för att förhöra sig om vilka möjligheter vi har med medgivandeålder 0-24 mån. Det fanns några länder:

• Indien, skicka när vi varit gifta i 1 år vilket innebär att vi kan sända ansökan till landet april 2008 (fast Darlingen glömde säga att vi inte levt tillsammans i 5 år = osäkert)
• Etiopien, 1-1,5 års väntetid
• Ryssland, osäkert med ackreditering
• Brasilien, pilotverksamhet
• Ecuador, pilotverksamhet
• Makedonien, pilotverksamhet
• Lesotho, pilotverksamhet

Men eftersom det trots allt finns några länder som vi kan sända till så kommer vi välja 0-24 mån och hoppas på Bolivia. Om det sedan - av någon anledning inte funkar med Bolivia - så har vi några reservländer.

Projektet ska implementeras på torsdag. För första gången på länge känner jag att jag har läget under kontroll. Skönt!

Hur kommer det sig att äldre människor som firar bröllopsdagar medelst foto i tidningen så ofta är lättklädda på bilderna? Det är en överrepresentation på bikiniklädda damer och överkroppsnakna herrar.

Var köper man en burka?

Våra vänner ordnade mösexa igår. 11 vuxna och 2 tremånaders bebisar. Blev hämtade av Hultarna. Skärrades upp när Hultinnan lite försynt frågade mig om jag fixat bikinilinjen. Hade jag inte. Blev nervös. Darlingen fick dricka whisky.

Darlingen tycker inte om överraskningsfest. I alla fall inte när han vet att han ska bli överraskad. Det är lite plågsamt att veta att man ska överraskas men inte med vad. Då är det mindre plågsamt att inte ha en aning om att man ska utsättas för överraskningsfest.  

Men det var en fest helt i vår smak. God mat. Roligt umgänge. Lite tävling i sjungade och Buzz. Darlingen som tidigare med eftertryck hävdat att han inte tycker om att sjunga inför publik höll hårt i mikrofonen och sjöng den ena låten efter den andra. Ganska otippat. Jag sjöng lite jag med. Och det var lika otippat. Jodå.

Jag fick miniHultaren i knäet och ville behålla honom. Jag förstår att man blir lyrisk. Och det är en lättnad att det inte gjorde ont i hjärtat. Det kändes bara varmt. Nu vet jag ju att vi kanske får en egen liten klimp. Med mörkt hår och bruna ögon.

Kronprinsessan ska få en pojke.