Jag har haft lite dåliga vibbar den sista veckan. Inget händer på vårt hus. Darlingen har sökt byggaren flera gånger i förra veckan. Utan framgång. 

Igår fick vi till sista tag i honom. Det visade sig att hans fru hade lämnat honom under semestern. Skilsmässa. Den stackaren var under isen och hade bestämt sig för att förlänga sin semester med 2 veckor. Utan att meddela oss. Nu är huset en månad försenad. I nästa vecka ska yttermurarna vara klara. Vi har inte ens en källargrund. Vi står dessutom inför hotet att behöva betala vite till kommunen på 500.000 kr om vi inte har ett hus på tomten den siste augusti som är värt 1.500.000 kr. Det kommer vi inte att ha. Vi är klämda mellan en skilsmässa och en deadline. Och vi kan inte påverka något av det.

Det som oroar mig mest är hans sätt att hantera det. Att strunta i sin omgivning. Jag förstår att han mår mycket dåligt och behöver tid. Men faktum kvarstår - han kunde ha svarat på våra telefonsamtal. Inte för att det förändrat något utan snarare för att det hade känts bra att han höll oss underrättade om anledningen till förseningen. Är det så här han kommer behandla oss framöver - sticka huvudet i sanden? Eller är det bara tillfälligt? Tänk om han inte repar sig under hela hösten och struntar i vårt kontrakt? Vitet vid färdigställandeförsening är bara 2.000 kr/vecka medan hela kontraktet är en bit över 3 miljoner. 8.000 kr/månad i vite är ju ingenting som "piska"! Han har råd att strunta i oss i några månader.

Det känns obehagligt. Jag gillar inte tanken på att behöva utsätta en person som mår dåligt för press. Men vi måste ju få veta om tidsplanen håller eftersom vi vill gå ut med vårt nuvarande hus till försäljning. Förmodligen måste vi sälja utan att ha något nytt att flytta till.  Vi vågar inte vänta längre med försäljningen. Räntehöjningarna är illa nog och nu kommer dessutom förändringar i fastighetsskatten som förmodligen kommer öka utbudet av hus till salu under hösten.

Det är obehagligt om hans  personliga problem orsakar personliga problem för oss (vite på 500.000 kr och ingenstans att bo). Det är kanske så alla människor fungerar - man är empatisk och stöttande så länge man inte själv drabbas av problemen...

Jag känner mig eländig. Och det är förmodligen inte i närheten av hur han mår....

Åkte längs med havet ner till Trelleborg och Gislövs läge. Målet var "Ting Inne och Ute." För att få inspiration till den framtida trädgården. Darlingen blev entusiatisk. Jag blev jätteglad över hans entusiasm eftersom jag så gärna vill att ha ska vara delaktig i blivande trädgården. Han har inte visat överstort intresse för vår nuvarande trädgård.

Jag förstod varför idag. Vår nuvarande trädgård är redan klar. Han får inte vara med och påverka. Det kommer han att kunna i den nya trädgården. Jag hoppas att vi ska kunna dela intresset för att påta i vår lilla trädgård. Det är så rogivande.

När vi ändå var på utfärd så for vi till Ystad och åt pizza. Och stannade precis där vi kände för. Så det blev ett ljus inhandlat på en liten gårdsbutik, inspektion av Nötesjö och Börringe. Sedan började det regna och vi var trötta. Så vi åkte hem och sov i 1,5 timme. Nu känner jag mig alldeles såsig och den goda middagen som var planerad (scampi, ris och dillmajonnäs) ligger i kylen. Olagad.

Jag mår illa. När jag tänker på att en hel pizza guppar omkring i mitt innanmäte. Toppat med 1 hg körsbär av den godaste sorten.

Jag kommer alltid vara för kort för min vikt. Och då är jag ändå över 170 cm.

Jag älskar dokumentärer om människor i Sverige. Det brukar sluta med att jag gråter. En bra gråt.

Filmen skildrade Albert och Gretas tankar inför att flytta från sina hem. Albert bodde povert utan el och vatten. Han såg smutsig ut. Fönsterna var tätade med trasor. Han hade ingen ork längre utan lät spindelväven hänga i fönsterna. Mellan 1946 och 1983 bodde han med sin mor, vilket han nu kände bitterhet över. Hon styrde hans liv och han lät sig styras. Filmen avslöjade inte om Albert flyttade till ålderdomshem eller inte.

Greta var förmodligen en fin dam. Hon hade flyttat till sitt hus själv - utan sin make. Hon var pigg och kvick. Man fick följa henne till ålderdomshem där hon fick inspektera rummen för att ev. flytta dit. Det framgick egentligen inte varför hon ville flytta - hon verkade kunna ta hand om sig själv. Eller var det bara en fasad. En fin dam med fasad. Hon höll öppet hus så att släktingar kunde komma och ta vad de ville. Ändå var det massor av saker kvar som ingen ville ha som hon försökte få sin dotter och barnbarn att överta. Ingen ville. Dottern försökte vara diplomatisk. Men det blev så tydligt att människor har så sina minnen kopplade till olika saker. Som inte andra människor har minnen till. Så uppstår ett vakuum i nostalgi som gör ont att beskåda. 

Det gick ganska bra när jag tittade på filmen. När jag gick ner för trappan blev jag snuvig. När jag såg Darlingen började jag gråta. Han skrattade åt mina krokodiltårar och jag blev gråtskrattig.  Ringde Kronprinsessan för att tacka för presenten som de lagt i uthuset. Hon hade sett samma dokumentär. Så där satt vi i varsin ända av telefon och grät, snörvlade, pratade om våra föräldrar, skrattade och kände någon konstig samhörighet för att vi förstod varandra exakt. Kronprinsessan är gravid och får vältra sig i känslosamheter. Jag är ogravid och förväntas ha vara lite mer återhållsam. Äh.  

När man ser dokumentärer så kopplas så mycket till ens eget liv. Tankar om framtiden, sentimentalitet över svunna tider, nostalgi, oro för föräldrar, oro för hur ens eget liv kommer att gestalta sig, tacksamhet över att ha funnit kärlek och tillhörighet, önskan om att allt som är just nu alltid ska få förbli konstant.

Jag är sensitiv idag. Jag vill stanna tiden. Fast då får jag varken nytt hus eller barn.

Ingen bra idé.

Vi har under det senaste året inte varit så sociala. Jag tror vi haft för mycket omkring oss för att orka med (3 x IVF, tomt- och husköp, samboskap, giftermål, promovering, hemutredning, jobbyte...). Det har tagit lite tid att få allt att sätta sig. 

Igår bjöd vi äntligen hit mitt forna singelgäng, som nu är ett pargäng med flera bebisar (2 + 1 på väg). Jag vet inte hur många gånger vi varit bortbjudna till dem utan att bjuda tillbaka. Men nu äntligen blev det av! 8 personer och två bebisar med barnvagnar. Alla fick plats och det kändes inte så våldsamt trångt ändå. Saknade bara 3 personer som inte kunde komma pga att det var bortresta.

För en gångs skulle förberedde vi all mat innan gästerna kom. Ryggbiff, potatis, sparris, aioli med sweet chilisting, sallad med sardelldressing, chokladkaka med vinkokta päron och päronmousse. Fantastiskt gott! Och jag kunde för en gångs skull sitta och njuta med gästerna.

Vi hade verkligen trevligt! Det var så skönt att allt var förberett. Jag och Darlingen hade tid att sitta ner, dricka vin och prata med alla.

Jag har saknat kompisarna. Fast jag förstod det inte förrän igår.

Skulle köpa bullar på det lokala bageriet i morse. Parkerade olagligt. Tog en en ost och väntade på min tur när en viftande kvinna dök upp i mitt synfält.

"Parkeringsvakt på väg hitåt! Vem har parkerat den gröna Polon där ute?"

Jag fick bråttom. Jag hade nämligen parkerat den gröna Polon. Pep ut till bilen. Mötte parkeringsvakten på gatan. Undvek ögonkontakt. Upptäckte att jag hade kvar osten i handen. Nu var jag inte bara felparkerare utan även snattare. Och ögontjänare.

Gjorde värsta manövern och lyckades hitta en ny plats. Om jag inte vore så hungrig hade jag förmodligen struntat i bullinköpet. Men så var det ju osten...

Parkerade enligt konstens alla regler och återvände till bageriet. Bara för att återigen stå öga mot öga med parkeringsvakten. Inne på bageriet.

Kändes skämmigt att vara en sådan ögontjänare. Blev fnissig och skär om kinderna. Kände mig tvungen att göra någon form av uttalande och sa därför: 

"Där fick du fart på mig. Jag blev ostsnattare på kuppen"

Parkeringsmannen tittade stillsamt på mig och sa: 

"Jag är hungrig. Jag såg dig inte ens".

Ridå.

Vårt nya hus har gått i stå. Inget händer. Vi har ett källargolv. Ogjutet.

Eftersom det redan är 4 veckors försening pga av regn och semester så känns den planerade färdigställandedagen - 17 dec - något orealistisk.

Samtidigt stiger räntan, kapitalvinstskattereglerna är osäkra, utbudet av hus till salu beräknas öka till hösten och danskarnas bostadsmarknad sjunker. Vi vill inte vänta hur länge som helst.

Ska vi skjuta på försäljningen och flytta direkt in i nya huset eller ska vi sälja så snart vi kan och försöka fixa ett mellanboende, kanske hos mamma och pappa.

Hur kul är det att vara 40 år och flytta hem igen? Med man och bonusbarn?

Nedrans byggare. Nedrans regn. Äh.

Dagarna trillar bara förbi. Känner mig lite tom och innehållslös. Ser inte de små sakerna i vardagen medan jag hastar till jobbet och koncentrerar mig stenhårt på att få saker ur händerna. Går sådär.

Känner mig varken på dåligt humör eller gott humör. Blasé.

Fick i alla fall veta att en mycket god vän och kollega idag fått nytt arbete på ett av våra kontor. Jag har väldigt glad för hennes skull eftersom jag vet att hon gärna ville byta. Själv börjar jag alltmer misstänka att jag sitter med Svarte-Petter. Kontoret jag ska börja på tappar anställda i parti och minut till andra kontor. Känns inte alls bra...

Fast så tänker jag; jag ska bara genomleva det närmaste året i väntan på det STORA som ska hända på adoptionsfronten. Försöker ligga lite lågt och ägna mig åt annat tänk än jobbtänk. Har inte hört något från vår hemutredare sedan vi kompletterade med de sista papperna. Vore skönt att få medgivandet så vi kan gå vidare och ställa oss i kö till Landet. Jag misstänker att den riktiga väntan börjar först när man står i kö och när som helst kan få börja samla papper. Jag längtar.

Jag har varit mentalt förberedd på regn hela dagen. Istället glimtar solen till - rätt ofta - och det är kvavt. Jag är trött, så trött och har sovit en stund på eftermiddagen.

Hade en mindre lyckad inköpsrunda tidigare idag. Skulle ta tag i tvättstugeinredningen medelst besök hos Ballingslöv. Båda butikerna i Malmö hade semesterstängt. Snöpligt.

Ikväll kommer Lilla Hultarna. Eftersom vi väntat på regnet hela dagen så föresvävade inte ens grillning oss. Så nu står vi här med en osomrig middag á la kycklinggryta. Förvisso god, men knappast ett exempel på hur man utnyttjar årstiderna i sin matlagning...