Alla inlägg under september 2007

Av Pipe Line - 30 september 2007 10:09

Jag är mer spänd över adoptionen än jag vill medge för mig själv. Oftast går det ganska bra. Men emellanåt rämnar min fasad. Ofta helt utan förvarning. Som igår. På middag hos några vänner.


Det var jättetrevligt större delen av tiden. Tills vi kom in på adoptionen. Vi (eller rättare sagt jag) informerade om vårt adoptionsläge. Hur det känns att behöva vänta i ovisshet, oron för att det kanske inte blir något barn, ökade krav och väntetider. Oron för att hinna bli för gammal innan vi kom framåt.

Reaktionen blev ungefär så här:

  • Man kan inte förbereda sig på allt
  • Man ska inte surfa runt så mycket på adoptionssidor
  • Man ska inte oroa sig så mycket
  • Man ska helt enkelt bara vara.

Så uttalade sig experterna. De som alla har barn. Inklusive Darlingen. Det låter så enkelt och självklart för dem. De som lyckokn*llat sig till en knodd. DE HAR ALDRIG BEHÖVT VÄNTA! Till min förfäran började tårarna spruta på mig. Först kunde jag blinka bort dem. Men ganska snart tappade jag kontrollen över dem.


"Attacken" var välmenad men inte desto mindre sårande. Ingen förutom jag kan förstå hur det känns att i 10 år veta om att jag måste få hjälp att bli gravid, dvs att IVF kommer att behövas. De har ingen som helst aning om hur det känns - när man äntligen träffat sin Drömprins - att få höra:


"Sorry, det är för sent. Dina ägg är kassa. Det blir ingen IVF. Ni får sikta in er på adoption eller äggdonation".


Och de har ingen som helst aning hur det känns att befinna sig på sista stationen och upptäcka att det tåget kanske också har gått. Och att inget nytt tåg kommer. Någonsin.


Jag blir fortfarande frustande förbannad över att få goda råd i hur man hanterar väntan på ett barn (som kanske aldrig kommer) från de som fått biologiska barn. Jag har väntat i ungefär 3650 dagar. De flesta jag känner har blivit gravida inom 6 månader från första försöket. Hur kan en som väntat 180 dagar på att bli gravid kunna förstå hur det känns att ha väntat i 3650 dagar? Och som kanske vet att det dröjer ytterligare minst 1000 dagar innan barnet kommer? Om det överhuvudtaget kommer...


Hur ska man då hantera en sådan som mig?


  • Kom aldrig komma med lösningsförslag. Jag har redan vänt och vridit på allt. Jag har tänkt i 10 år på det som vi diskuterat de sista 30 minuterna. 
  • Ett lösningsförslag låter alltid mycket enklare i ord än i handling. Säg aldrig "du måste sluta tänka på det".

  • Uttala inga floskler som är avsedda att muntra upp. Jag avskyr floskler. De funkar inte.  

  • Om du inte vet vad du ska säga, säg då ingenting. Lyssna bara.

  • Du är alltid amatör när det gäller MINA känslor. Liksom jag alltid är amatör när det gäller DINA känslor. Respektera det.  

  • En god vän stöttar och lyssnar. Försöker förstå. Frågar för att kunna försöka förstå. Och tröstar när allting är överj*vligt.

Det är en rutten dag. Jag är sårad. Jag är förkyld.

Jag är så f*cking trött på att vänta.










ANNONS
Av Pipe Line - 29 september 2007 14:51

Precis när jag på allvar började ha riktigt trist ringde en kompis och bjöd oss på middag ikväll. 


Jag känner mig som en hemmafru. Har gjort en laddning köttfärssås. Tvättar. Filar naglarna. Pratar i telefon. Duttar.


Darlingen sliter hårt på jobbet. Det är tur att vi blev bortbjudna ikväll eftersom en trött Darling inte är så kompatibel med en understimulerad fru. 


Jag har fortfarande ont i halsen.



ANNONS
Av Pipe Line - 29 september 2007 09:19

Jag har inte haft tråkigt på över ett år.


Det har varit så fullt upp med ivf, hemutredning, planera för nybygget, byta jobb, nytt jobb, renovering av gammalt hus att jag helt enkelt inte haft tid att ha tråkigt.


Idag slog tristessen till med full kraft. Darlingen jobbar helg och jag är solo. I normalt tillstånd skulle jag gonat ner mig i sängen och NJUUUUTIT. Nu är jag mest rastlös och sällskapssjuk.


Förresten har jag lite ont i halsen.

Av Pipe Line - 28 september 2007 18:19

Män åker inte buss. Män är istället på Systembolaget. Där finns inga kvinnor. De åker buss istället.


Jodå.

Av Pipe Line - 28 september 2007 11:00

Min hjärna känns för stor för min skalle. Speciellt vid tinningarna.


Jag är bekymrad. Man har väl inte ont utan orsak?


Vattenskalle?





Av Pipe Line - 28 september 2007 09:13

Jag avskyr att missa bussar. Och jag avskyr att springa. Det är en mycket dålig kombination.


Men numera är det så fint ordnat att om man missar en buss så kommer det nästan direkt en ny. Man kan nästan se rumpan på första bussen och nosen på den efterföljande bussen! Om man står strategiskt vill säga.


Det har varit väldigt tystlåtet på bussen den här veckan. Därför har min hjärna fått fritt spelrum och jag har formulerat en teori och en handlingsplan för ökad miljömedvetenhet medelst bussåkande:


Det saknas män på bussen. Det är kvinnor, barn och ungdomar som åker buss.  Men inga män. Jag brukar sitta på bussen och bliga på trafikanterna nedanför. Det är nästan alltid en ensam man bakom ratten. Mitt inne i stan. Nä, en rejäl reklamkampanj borde göra susen. Marlboromannen i cowboyboots cool utslängd på raggarsätet längst bak i bussen. Eller James Bond bakom bussratten? Eller kanske Jan Guillou som sitter bredvid värsta bussåkande pinglan (typ jag....). .. eh... fast jag gillar ju inte Jan Guillou... Strunt samma - vad gör man inte för miljön?!


Darlingen är en stor motståndare till bussåkande. Han betalar hellre för en taxi. Jag tycker att det är slösaktigt. Så jag frågade honom. Han bekräftade min teori; män tycker inte att det är manligt och värdigt att åka buss. Han känner sig osäker på hur det går till. En bussåkande man är lite fjompig.


Hädanefter ska jag tvinga Darlingen att åka buss. Jag tycker fjompiga män är sexiga.



Av Pipe Line - 27 september 2007 10:39

Laddade ur rejält i förra inlägget...


Det kändes nattsvart för en stund sedan.


1 timme senare, ett sms senare, ett telefonsamtal senare och den dagliga dosen av bloggvärlden är läget annorlunda.


1. SMS kom från mäklaren. Någon har lagt ett vettigt bud. Samt två nya visningar idag.

2. Samtal till BFA som gav oss hopp om Landet. Igen.

3. Maja är gravid! Det är FANTASTISKT! *glad, glad, glad*



Av Pipe Line - 27 september 2007 09:50

Om du har lätt för att bli provocerad av andra människors tankar och inte har någon som helst förståelse för min situation föreslår jag att du slutar läsa här. Nu. Vidare läsning görs på eget ansvar. Jag kommer förmodligen att skriva om något som av många i adoptionsvärlden kan uppleva som oerhört provocerande.

>
>

>

>

>

Ok... då kör jag....


Väntetiderna i adoptionsvärlden har ökat kraftigt. BFA säger att de aldrig någonsin haft så många aktivt sökande i sina register. Samtidigt har jag under det senaste året följt olika diskussionsforum för adoption. Där har det från tid till annan diskuterats huruvida man bör vara färdig med ivf eller inte innan man adopterar. Det lägger jag mig inte i. Håller man på med ivf har man sannolikt en dokumenterad svårighet att bli gravid på egen hand. Fair enough.


I diskussionsforumen har jag också kunnat läsa om människor som basunerar ut att de minsann kan få biologiska barn MEN ändå väljer att adoptera! Som om de vore fantastiska som människor för att de väljer bort biologiska barn till förmån för att adoptera. Dessa människor har ingen aning om hur det känns att VILJA, VILJA, VILJA men INTE KUNNA. De förstår inte den stress, sorgsenhet, uppgivenhet, frustration och ilska som finns bakom en infertil persons skal.


Det är mycket möjligt att någon i "jagkanfåbiologiskabarnmenväljeradoption"-kategorin kan argumentera för sin sak. Det vore rentav intressant att höra hur en sådan person tänker. Men jag tror inte att det kommer att förändra min inställning. 


Och innan någon börja frusta om "barnets bästa": Huruvida föräldrarna är fertila eller inte har näppeligen med barnets bästa att göra. Det är sålunda väldigt enkelt att kräva att alla som ska adoptera ska kunna visa på att de är infertila. Jag tycker därför att det är oerhört sunt att vissa länder ställer som krav att man ska kunna visa upp sterilitetsintyg. Mer sådant!


En liten slutkommentar: I grund och botten VET jag att mitt påhopp är ett uttryck för att jag behöver kanalisera min ilska mot någon som har valmöjligheter kvar. Vi har ingen valmöjlighet. Vi är på väg att bli för gamla. Vi kanske hinner bli för gamla innan vi kommer fram i köerna. Medan det finns 27-åringar som kan få biologiska barn som ändå väljer att adoptera. För oss är det adoption eller inga barn. För den som kan få biologiska barn finns hela paletten av möjligheter kvar. En person som KAN få biologiska barn har så oerhört mycket större valfrihet än en person som INTE KAN få biologiska barn.


Har du läst så här långt och blivit provocerad; kom då ihåg att du inte har monopol på att bli provocerad. Jag kan också bli det. 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se