Jag är rastlös. Och varm. Mina nya höstkofta är en svettig bekantskap. Just nu sitter jag i bara linnet på jobbet.

Fick samtal från Darlingen som berättade att helgens fotbollsläger är inställt. Istället för en stilla helg med mig själv som sällskap blir det nu full fart med Bonusen. Han har varit utomlands i en vecka och tydligen har han hunnit smälta det här med syskon. Hans mamma rapporterar att han har väldigt många frågor. Kanske beroende på att några av hans kompisar ska få syskon....

Det känns onekligen lite svårt att förklara väntetider och långa köer för en 9-åring. Hans tidsuppfattning är ju inte densamma som vår. Om vi tycker att det tar lång tid är det ju inte i närheten av vad han tycker. Dessutom KAN vi ju inte precisera något - varken tidsmässigt eller landmässigt. Jag önskar vi visste vilket land hans syskon kommer ifrån. Då hade vi kunnat ägna oss åt att prata om det.

Men tänk om det inte blir något alls med adoptionen? (hemska, hemska tanke). Väntetiderna kanske drar iväg...

Ibland tänker jag att vi borde kanske låtit bli att berätta för honom. Men det skulle inte kännas rätt att inte berätta för honom när alla andra i vår omgivning känner till våra planer. Det berör ju honom i allra högsta grad.

Ibland blir man alldeles villrådig som vuxen.