Jag vet varken in eller ut. Eller rättare sagt - jag vet att jag kommer att gå in, men klär mig för att gå ut. Jag hade nog passat bäst på ett utedagis. På ett varmt stadskontor hör jag definitivt inte hemma.

Inte heller hör jag hemma på en buss. Jag kokar inombords så fort jag kliver på och ägnar mig åt att ge alla och envar som inte behagar mig (=alla) onda ögat. Folk som nyser mig i nacken, trampar mig på tårna, knäar mig i ryggen, hostattacksstackare, mobiltelefonpratare - ingen skonas! Det enda jag är någorlunda försonlig gentemot är folk som pratar - då glömmer jag att vara irriterad.

Idag var alla tysta. Jag också. Inte vill man väl prata på en buss som är helt tyst?! Då lyssnar ju alla.