Tycker det känns svagt bättre på projektfronten. Men vi kravlar fortfarande omkring i världens röra och kaos. Det positiva är att jag/vi åtminstone börjar hitta kontaktvägar som kan hjälpa oss att förstå vad det är vi ska göra. För det verkar ingen kunna tala om för oss.

Jag är tämligen trött när jag kommer hem. Går upp kl 6 och kommer hem kl 8. Det sliter på krafterna att vara omväxlande tokfrustrerad och koncentrerad. Tack och lov blir vi matade med mat, kakor och annat förtjockande men nöden har ingen lag så jag trycker i mig och vägrar tänka i nutid.

Har förstått att alla människor under 30 är har konto (heter det så?) hos Facebook. De är inloggade hela tiden även om det är under arbetstid. Jag börjar förstå arbetsgivarnas problem med ineffektiva anställda och diskussioner om att stänga möjligheten för anställda att besöka Facebook på arbetstid. Det allra märkligaste är att ingen höjer på ögonbrynen åt att folk är inloggade hela dagar. I alla fall inte de som själva har konto hos Facebook. Det är nästan något slag kulturrevolution på arbetsplatsen. En helt ny kultur börjar växa fram när de finns unga anställda. De har helt andra värderingar än min egen generation. Och det skiljer bara 15 år! 

En annan sak som jag förstått är att unga människor idag är ultrapositiva inför sina chefer. De kan sitta och uttrycka enorm frustration över en dåligt struktur på projektet men så fort det kommer en chef i närheten slår de på strömbrytaren och säger en massa överpositiva saker som inte har någon förankring i verkligheten. Och ingen verkar reagerar över kappvänderiet!

Inte heller har man en tanke på att det vi producerar i utbildningssystem ska ha kvalitet. Det enda mina yngre kollegor tänker på är att leverera. När jag påtalar att kvaliteten och användarvänligheten blir lidande så tycker de att jag är jättekrävande.

Jag fattar inget. Känner mig förvirrad. Negativ. Åsså lite gammal.