BFA har redan bekräftat mottagandet av handlingarna och skrivit ett långt mail om våra möjligheter. Eller rättare sagt om våra ickemöjligheter.

Det var inget uppmuntrande mail precis. Vårt korta äktenskap i kombination med vår ålder är - precis som vi trodde - den springande punkten i det hela. Då väljer jag medvetet bort att nämna medgivandeåldern för det är faktiskt det enda vi kan ändra (så det betraktar jag inte som ett större problem).

Det enda landet som var helt ok för oss är i dagsläget Vietnam. Och väntetiderna i Vietnamn är ENORMA, 2 år i Sverige och ca ett år i Vietnam. 

Nästa tänkbara land är Taiwan. Det krävs 2 års äktenskap. Det har vi klarat av om 1,5 år. Sedan är väntetiden - just nu - i landet ca 1 år.

Så BFA sammanfattade det hela med följande:

Tack och hej. Leverpastej.

Med fara för att jag kommer att bli avfärdad som en pensionsfärdig kärring tänker jag lufta en åsikt:

Hur fasiken kom unga killar på att placera brallorna så långt ner på rumpslutet att kallingarna och halva rumpan syns? Det är riktigt, riktigt fult och jag blir generad för deras skull.

Faktum är att det nästan är sorgligt att åse de unga männens strävan att bli sedda när de medvetet hissar upp tröjan för att blottställa sitt kallingarrangemang. Killar och tjejers underkläder skiljer sig inte åt i det här avseendet; det är sexigare att skönja underkläder än att flasha dem för alla och envar. Och det är inte sexigt att anstränga sig för mycket.

Låt mig tillägga att jag tycker det är fräckt med ett lagom nedhäng. Det jag vänder mig mot är när jeansen sitter under skinkorna.

I några dagar har jag haft span på en äldre dam som vankat runt kvarteret och betett sig underligt. Hon pratar för sig själv och har en skål i handen. Ser ut som om hon spejar efter något.

Idag frågade jag henne vad hon gjorde. Det visade sig att hennes kamrat - en äldre, liten man dog i augusti. De bodde inte ihop så jag tror inte att de var ett kärlekspar men man har alltid sett dem tillsammans. Hon är lång, amasonaktig, högljudande och han var liten, ihopsjunken och tystlåten. En ganska udda duo.

Anledningen till att hon vankat i kvarteret är den lille mannens katt. En stor gråspräcklig sak som blivit alldeles förkrossad av sitt husses hädanfärd. Hans hus är lämnat till försäljning och katten kan inte bo kvar. Fast det förstår ju inte katten. Han saknar ju sin husse och sitt gamla liv. Den äldre damen älskar katter. Hon har två innekatter som avskyr den lille mannens katt. Alltså kan kattstackaren inte flytta hem till henne.

Det gjorde ont i mitt katthjärta (som jag inte trodde att jag hade). Tänkte på alla gånger jag sett katten ligga behagfullt ihopringlad på den lille mannens trappa och sola sig. Ringde till Darlingen och meddelade den tragiska nyheten. Berättade om den lille mannens katt. Som faktiskt är en ganska välgödd katt. Jag vet varför jag ringde till Darlingen. Jag ville att han skulle säga "ska vi erbjuda oss att ta hand om katten?". Det gjorde han inte.

Nu vet jag inte riktigt om jag är besviken eller lättad. Oavsett vilket har jag fått ett kvitto på att jag är typiskt kvinnlig. Jag hade en dold agenda med samtalet som jag ville att Darlingen skulle förstå av sig själv. Eftersom han är man så fattade han ingenting.

Katten heter Simon.