Jag är mer spänd över adoptionen än jag vill medge för mig själv. Oftast går det ganska bra. Men emellanåt rämnar min fasad. Ofta helt utan förvarning. Som igår. På middag hos några vänner.

Det var jättetrevligt större delen av tiden. Tills vi kom in på adoptionen. Vi (eller rättare sagt jag) informerade om vårt adoptionsläge. Hur det känns att behöva vänta i ovisshet, oron för att det kanske inte blir något barn, ökade krav och väntetider. Oron för att hinna bli för gammal innan vi kom framåt.

Reaktionen blev ungefär så här:

• Man kan inte förbereda sig på allt
• Man ska inte surfa runt så mycket på adoptionssidor
• Man ska inte oroa sig så mycket
• Man ska helt enkelt bara vara.

Så uttalade sig experterna. De som alla har barn. Inklusive Darlingen. Det låter så enkelt och självklart för dem. De som lyckokn*llat sig till en knodd. DE HAR ALDRIG BEHÖVT VÄNTA! Till min förfäran började tårarna spruta på mig. Först kunde jag blinka bort dem. Men ganska snart tappade jag kontrollen över dem.

"Attacken" var välmenad men inte desto mindre sårande. Ingen förutom jag kan förstå hur det känns att i 10 år veta om att jag måste få hjälp att bli gravid, dvs att IVF kommer att behövas. De har ingen som helst aning om hur det känns - när man äntligen träffat sin Drömprins - att få höra:

"Sorry, det är för sent. Dina ägg är kassa. Det blir ingen IVF. Ni får sikta in er på adoption eller äggdonation".

Och de har ingen som helst aning hur det känns att befinna sig på sista stationen och upptäcka att det tåget kanske också har gått. Och att inget nytt tåg kommer. Någonsin.

Jag blir fortfarande frustande förbannad över att få goda råd i hur man hanterar väntan på ett barn (som kanske aldrig kommer) från de som fått biologiska barn. Jag har väntat i ungefär 3650 dagar. De flesta jag känner har blivit gravida inom 6 månader från första försöket. Hur kan en som väntat 180 dagar på att bli gravid kunna förstå hur det känns att ha väntat i 3650 dagar? Och som kanske vet att det dröjer ytterligare minst 1000 dagar innan barnet kommer? Om det överhuvudtaget kommer...

Hur ska man då hantera en sådan som mig?

• Kom aldrig komma med lösningsförslag. Jag har redan vänt och vridit på allt. Jag har tänkt i 10 år på det som vi diskuterat de sista 30 minuterna. 
  
• Ett lösningsförslag låter alltid mycket enklare i ord än i handling. Säg aldrig "du måste sluta tänka på det".

• Uttala inga floskler som är avsedda att muntra upp. Jag avskyr floskler. De funkar inte.  

• Om du inte vet vad du ska säga, säg då ingenting. Lyssna bara.

• Du är alltid amatör när det gäller MINA känslor. Liksom jag alltid är amatör när det gäller DINA känslor. Respektera det.  

• En god vän stöttar och lyssnar. Försöker förstå. Frågar för att kunna försöka förstå. Och tröstar när allting är överj*vligt.

Det är en rutten dag. Jag är sårad. Jag är förkyld.

Jag är så f*cking trött på att vänta.

 

Brummelisa

1 oktober 2007 08:22

A-M-E-N!!!

 

Pipeline

1 oktober 2007 10:01

Eh... är det A-M-E-N som i kyrkan eller A-M-E-N som i "nu får du väl ge dig"? :-)

 

Brummelisa

1 oktober 2007 10:33

Heheeeee, givetvis det första! Jag har ju ett inlägg på samam tema i min blogg men du beskriver det ännu lite tydligare. *KRAM*

 

Pipeline

1 oktober 2007 12:36

Jag tycker att du skriver jättebra i din blogg! Ibland känner jag att jag börjar bli lite väl ilsken och bitter för mig eget bästa men det hänger väl ihop med frustrationen över att inte själv kunna råda över mitt eget liv längre.

 

Brummelisa

1 oktober 2007 13:47

Mmmm, jag har brottats med känslorna av ilska och bitterhet länge och försökt hålla god min innan jag beslutade mig för att ge utlopp för dem i bloggen. Varför ska vi adoptionssökande alltid vara sådana tåliga övermänniskor som bara står med mössan i hand och accepterar det livet (inte) har att erbjuda? Nej, även om jag förstår orsakerna till att vi har uppförsbacke så behöver jag nödvändigtvis inte tycka om det...

 

mamman

21 januari 2008 18:17

Hej Pipe Line

Det är första gången jag skriver en ”kommentar” i din blogg, jag försöker läsa igenom för att veta var i processen ni står just nu.

Jag kom inte längre än till detta inlägg. Du beskriver frustrationen så bra, det är så klockrent liksom. Efter snart 10 år i adoptions världen har jag lyckats lära mig att det är bättre att tiga än att öppna munnen lite, kan till och med säga innan en träff med icke adoptanter att jag vill INTE prata adoption. Det känns mycket skönare.

Nu skall jag fortsätta läsa i din blogg.

http://babyonskan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...