BFA har redan bekräftat mottagandet av handlingarna och skrivit ett långt mail om våra möjligheter. Eller rättare sagt om våra ickemöjligheter.

Det var inget uppmuntrande mail precis. Vårt korta äktenskap i kombination med vår ålder är - precis som vi trodde - den springande punkten i det hela. Då väljer jag medvetet bort att nämna medgivandeåldern för det är faktiskt det enda vi kan ändra (så det betraktar jag inte som ett större problem).

Det enda landet som var helt ok för oss är i dagsläget Vietnam. Och väntetiderna i Vietnamn är ENORMA, 2 år i Sverige och ca ett år i Vietnam. 

Nästa tänkbara land är Taiwan. Det krävs 2 års äktenskap. Det har vi klarat av om 1,5 år. Sedan är väntetiden - just nu - i landet ca 1 år.

Så BFA sammanfattade det hela med följande:

Tack och hej. Leverpastej.

Med fara för att jag kommer att bli avfärdad som en pensionsfärdig kärring tänker jag lufta en åsikt:

Hur fasiken kom unga killar på att placera brallorna så långt ner på rumpslutet att kallingarna och halva rumpan syns? Det är riktigt, riktigt fult och jag blir generad för deras skull.

Faktum är att det nästan är sorgligt att åse de unga männens strävan att bli sedda när de medvetet hissar upp tröjan för att blottställa sitt kallingarrangemang. Killar och tjejers underkläder skiljer sig inte åt i det här avseendet; det är sexigare att skönja underkläder än att flasha dem för alla och envar. Och det är inte sexigt att anstränga sig för mycket.

Låt mig tillägga att jag tycker det är fräckt med ett lagom nedhäng. Det jag vänder mig mot är när jeansen sitter under skinkorna.

I några dagar har jag haft span på en äldre dam som vankat runt kvarteret och betett sig underligt. Hon pratar för sig själv och har en skål i handen. Ser ut som om hon spejar efter något.

Idag frågade jag henne vad hon gjorde. Det visade sig att hennes kamrat - en äldre, liten man dog i augusti. De bodde inte ihop så jag tror inte att de var ett kärlekspar men man har alltid sett dem tillsammans. Hon är lång, amasonaktig, högljudande och han var liten, ihopsjunken och tystlåten. En ganska udda duo.

Anledningen till att hon vankat i kvarteret är den lille mannens katt. En stor gråspräcklig sak som blivit alldeles förkrossad av sitt husses hädanfärd. Hans hus är lämnat till försäljning och katten kan inte bo kvar. Fast det förstår ju inte katten. Han saknar ju sin husse och sitt gamla liv. Den äldre damen älskar katter. Hon har två innekatter som avskyr den lille mannens katt. Alltså kan kattstackaren inte flytta hem till henne.

Det gjorde ont i mitt katthjärta (som jag inte trodde att jag hade). Tänkte på alla gånger jag sett katten ligga behagfullt ihopringlad på den lille mannens trappa och sola sig. Ringde till Darlingen och meddelade den tragiska nyheten. Berättade om den lille mannens katt. Som faktiskt är en ganska välgödd katt. Jag vet varför jag ringde till Darlingen. Jag ville att han skulle säga "ska vi erbjuda oss att ta hand om katten?". Det gjorde han inte.

Nu vet jag inte riktigt om jag är besviken eller lättad. Oavsett vilket har jag fått ett kvitto på att jag är typiskt kvinnlig. Jag hade en dold agenda med samtalet som jag ville att Darlingen skulle förstå av sig själv. Eftersom han är man så fattade han ingenting.

Katten heter Simon.

Under det sista året har jag med stigande irritation besökt Apoteket. Tidigare var det en finfin inrättning där man fick hjälp med allehanda medikamenter. Den tiden är tydligen förbi.

De sista gångerna jag frågat efter hjälp på Apoteket har jag blivit frustrerad och förvånad över personalens bemötande. Första gången det hände var när jag behövde receptfri medicin mot diffusa allergiska besvär i näsan. Jag hade tidigare haft en receptfri medicin som jag glömt namnet på. Den fungerade utmärkt. Den var inköpt på inrådan av en apotekare för några år sedan. Alltså trodde jag i min enfald att jag skulle få hjälp att hitta något likvärdigt. 

"Vi får bara ge råd utifrån vad som står på paketen", sa apotekaren.

"Jo, men det står ju likadant på alla förpackningarna. Ni gav ju mig råd förra gången?", sa villrådiga jag.

"Men vi får inte ge rådgivning. Du måste uppsöka en läkare", apotekaren.

"Mina besvär är inte så allvarliga att jag vill belasta vården. Du menar alltså att jag själv ska gissa vilken medicin som är bäst? " sa jag

"Ja, jag får inte lämna rådgivning" sa apotekaren och vände sig till nästa kund.

What?! Vad i helskotta gör hon där om hon inte får ge mig råd? Och ja, jag kan läsa själv men hon det är hennes jobb att veta mer än jag gör. Och varför tillhandahålles 10 olika receptfria mediciner med i princip samma innehåll? Och det är RECEPTFRI medicin. Själva tanken med RECEPTFRI medicin bör väl vara att man inte i onödan ska belasta vården med bagateller utan att man ska få hjälp på annan inrättning?

Idag var jag återigen på besök på Apoteket och stod i kö bakom en ung man som trillat och slagit upp sina knän. Han skulle köpa förband. Flickan i kassan frågar honom:

"Ska du lufta såret?"

Eftersom den unge mannen inte visste riktigt vad som var tillrådligt började han berätta vad som hänt varpå han bryskt avbröts av apotekaren som sa:

"Ska du lufta såret eller inte?!"

WHAT?! Hur ska den unge killen veta om han ska lufta sitt sår? Borde inte HON som är utbildad apotekare veta vad man bör göra?!

Nu är jag mer övertygad än någonsin att Apoteket ska upphöra som institution. De säljer mediciner, de förväntas vara kunniga. Men de får inte lämna råd. Förklara då för mig varför vi behöver dem i framtiden?!

Jag får inte dagens samhälle att gå ihop. Valfriheten ökar. Mångfalden ökar. Folk utbildar sig. Men ingen vill ta ansvar inom sina respektive gebit?

Det är samma sak i bankbranschen. Lagen som är avsedd att skydda konsumentet ger totalt motsatt verkan. Den gör det ännu svårare för vanligt folk att få råd av de som kallar sig experter.

Idag ogillar jag lagstiftning som ger motsatt effekt. Och tycker faktiskt att jag lika gärna kan köpa medicin i lokala ICA-affären om det ska fortsätta på detta viset.

På Arbetsförmedlingens skyltar står det "Nya invandrare". Vad i hela friden är det?

Jag undrar om Gamla Invandrare är motsatsen till Nya. Och menar man då Gamla i egenskap av ålderstilltagna eller Gamla i egenskap "har varit med ett tag".

Ibland tycker jag att man använder så himla konstiga begrepp...

Nu ikväll gjorde vi i ordning två kuvert med medgivande och en massa andra kopior som vi ska skicka till våra organisationer imorgon.

Nu vidtar väntandet på att någon hör av sig... dagar... veckor...

Jag är så trött på negativa rykten i adoptionsvärlden. Varför kan det inte hända något positivt?!

Idag blev jag äntligen klar med sista caset i utbildningsprojektet. Människan är ett flockdjur och därför var det minsann inte alls roligt att åka till utbildningslokalerna själv. Men väl på plats gick det fantastiskt mycket bättre än det gjorde förra veckan.

Det är i sådana stunder man inser att det inte är enbart av godo att vara ett flockdjur. De andra i flocken upptar både ens energi och koncentration.

I övrigt har det varit skralt med händelser idag.

Vilket kanonväder vi drabbats av! Vi har ägnat eftermiddagen åt att strosa på stan och luncha i solen på Bröderna M. Darlingens humör var lite i botten efter att jag ägnat en olämpligt lång tid inne på Noa Noa. Hunger gör honom lite kitslig.

"Du skulle bara köpa strumpor", klagade han när jag kom ut med en hel kasse med allehanda användbara saker. Sedan drog han mig bestämt mot Burger King. Med värsta hotfulla "jagärförbannathungrigminen". Jag lyckades flörta med mig honom mot Lilla Torg, men vi hamnde på Bröderna M på Gustav.

Där satt vi en god stund. Darlingen läste Metro och jag ägnade mig åt människosightseeing. Solen kittlade nacken. Ölen immade i glasen. Och känslan, vädret, humöret, lugnet var så lik vår första resa tillsammans - när vi åkte till Barcelona i september.

Det är något visst med fina höstdagen. Det är lite tystare, softare och behagligare än mitt i värsta sommaren. Jag är nog lite kär i sådana dagar.