Idag beslöt sig Grodis för att lägga ner sin blogg.

När vi funderade på att adoptera från Landet ägnade jag mig en kväll åt att surfa på sidor som hade någon form av koppling till Landet. Och fann Grodis blogg. Hon inspirerade mig till att börja blogga. Därför känner jag mig nu rejält omskakad i mitt inre av att hon väljer att sluta blogga. Jag vet inte anledningen till att Grodis väljer att sluta blogga, men såklart slår det an en klang av eftertanke hos mig.

Kanske bör man inte skylta med sitt liv? Jag har medvetet valt bort foto och att agne namn på människor i mitt liv. Inte bara för att jag själv ska vara anonym utan även för att alla i min närhet ska få vara anonyma. Och anledningen till det är att jag vill kunna skriva i frihet - utan restriktioner, utan att behöva lägga orden rätt, censurera och utelämna.

Mina försiktighetsåtgärder kanske inte räcker?

Och om man är helt ärlig... Sverige är ju inte överbefolkat av personer som vill adoptera från Landet. Dessutom har ju AC gått ut och varnat folk från att skriva allt för vidlyftigt om sina barn på internet. Det har funnits exempel på när adoptionen äventyrats av att barnet namngivits på internet innan adoptionen varit slutförd. Jag tycker i grund och botten att det är klokt. Man ska skydda oskyldiga barns integritet. 

Kanske bör jag också överväga att sluta blogga... Eller åtminstone blogga i en mer sluten värld. Har för mig att jag läst någonstans att det finns bloggar som man kan stänga för alla utom sig själv.

Jag ska ta mig en rejäl funderare. 

Idag blev det klart - vi är ok för Landet!

Pratade med kontaktpersonen för Landet via idag som meddelade att min ålder är ok. Det känns så skönt!!!

Allt rullar på precis som tidigare i Landet. Det som ändrat sig är att allt fler adoptanter har fått upp ögonen för Landet vilket har inneburit att det skapats kö i Sverige för att få skicka handlingar. Dock är det absolut inte stopp på något sätt.

Eftersom jag var orolig för att min ålder i slutändan ändå ska knocka ut oss om väntetiderna drar iväg så frågade jag om det också. Det är klart att det inte får dra iväg med väntetider på 2 år - i dagsläget är det 12-18 månader. När jag fyller 41 år har vi köat i 16 månader. Det lät på kontaktpersonen som om vi skulle hinna skicka våra handlingar innan dess. Hoppas, hoppas!

Och även om det INTE skulle gå så närmar vi oss hela tiden Taiwans regelverk om att vi ska ha varit gifta i 2 år.

Just idag känns det ganska bra. Och därför ska jag tillåta mig njuuuuuta och vila i den känslan. Tids nog kommer realisten i mig påpeka att regeländringar kan ställa till det för oss.

Det närmaste halvåret kan vi ägna oss helhjärtat åt husbygget. Därefter kommer det kanske, kanske, kanske bli aktuellt att börja fundera på adoptionen på allvar... Perfekt tajming!