Om någon undrar så är jag faktiskt fortfarande lite sjuk. Det har i sanning varit en mycket svår sjukdomstid.

När jag insjuknar brukar jag hämndlystet gå igenom alla tänkbara kandidater som kan ha smittat mig. Denna gången fanns det inte en enda tänkbar smittkälla. Istället har jag fått själv påta mig rollen som tänkbar smittkälla för andra. Det är minsann ingen rolig insikt.

En kollega har precis erinrat sig att hon, hösten 2002, åkte kollektivt. Medelst buss. Hon hade ALDRIG varit så sjuk som den hösten. Det var t o m värre än när hennes barn gick på dagis.

Så nu har jag bestämt mig för att skylla på kollektivtrafiken. På bussar måste det samlas en ohygglig massa baciller. Det är säkert någon snoring som nyst på STOPP-knappen. Eller har någon hostat ut en bacillmoln som jag sedan gått rakt igenom. Eller kanske var det Metroutdelaren som preparerat en gratistidning med elakartade baciller.

Nu har jag börjat oroa mig för att en ny bacillfalang ska hoppa på mig i mitt försvagade och immunnedtonade tillstånd. Det vore fasansväckande.

Och förödande för mitt äktenskap. Darlingen tillbringar sin semester sängliggande. Han är mycket eländig.

Om han fortfarande älskar mig efter sin sjukdom är jag en mycket lycklig kvinna.

Jag befinner mig på mitt arbete. Men jag jobbar inte. Jag existerar mest. Utan mål, sammanhang eller tanke.

Det är skämmigt. Att inte bidra till BNP:n. Eller ha större ambitioner än att andas och äta kexchoklad.

Just nu sitter jag i ett telefonmöte. Lyssnar inte så aktivt eftersom det mesta inte berör mig.

Tänker istället på att jag kanske lyckats med en sak som jag inte trodde att jag skulle lyckas med. Men jag kan inte berätta om det ännu. Inte förrän jag vet att jag verkligen lyckats. Till 100 %.