Just nu verkar det gå en farsot i programtablåerna då det gäller att visa förlossningar in i minsta detalj. Exponerade kroppar, svettiga pannor, rödmosiga ansikten, blod, ont, skrik, stön, oroliga män. Och tills sist visas en nanosekund av LYCKA. Det läggs bra mycket mer krut på att visa själv förlossningen än resultatet av förlossningen.

Jag kan förstå att det är viktigt för personer som ska förlösas att de får möjlighet att se filmer om förlossningens olika skeden. Som förberedelse. Men varför måste det sändas på TV? Kan man inte visa sånt hos barnmorskan? På BVC-träffar? På profylaxkursen?

Själv blir jag illa berörd. Blippar helst vidare. Inte för att jag tycker det är äckligt (jo, lite) utan mest för att det känns som om jag inte bör åse deras stora ögonblick. Jag vill inte vara en del av en så stor och intim stund. Den tillhör de blivande föräldrarna. De är så sårbara och utelämnade åt omvälvande känslor. Jag vill inte se deras fysiska våndor. Eller deras exponerade kroppar och blottlagda sköten. 

Det har räckt för mig att se deras lyckliga ansikten när allt är klart. Det är ren och skär lycka. I sin bästa form.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Knoddens dagis är ett föräldrakooperativ. Det innebär att vi föräldrar ska engagera oss. Mycket. Idag har det varit dagisstädning och brännbollspicknick. 3 oktober är det föräldramöte och styrelsemöte. 22 oktober är det fest. I november är det städni...

För två veckor sedan började jag jobba efter 1,5 års föräldraledighet. Varannan vecka heltid, varannan vecka 60 % med ledigt på måndagarna. Darlingen gör likadant och jobbar heltid när jag jobbar deltid ch tvärtom. Än så länge är vi väldans nöjda med...

Efter en stormig natt med en ormande Knodd i sängen vaknade jag med jätteont i nåt stort muskelliknande i ryggen. Eller... muskler kan det ju knappast handla om eftersom jag är svårt otränad.   Jag fick två timmars välbehövlig återhämtning på eft...

När jag har tid läser jag gärna andras adoptionsbloggar. När vi var IVF-svängen läste jag andra IVF- bloggar. Det är väl ett slag identifikationsbehov. Ibland identifierar jag mig inte alls och känner mig som ett ufo. Som om jag missat något. Som jag...

Vår äldste son har skaffat flickvän. Han är 13 år och 2 månader. De unga tu har basunerat ut sin kärlek på Facebook. Hon är söt.    Vi hänger inte med. För bara några månader sedan var han mörkrädd och ville inte vara ensam hemma. Nu går han på k...