Idag kom ett brev från AC med ett erbjudande om att skicka handlingar till ett land. Jag blev alldeles ställd. Förmodar att Darlingen också blir det men han sitter på ett plan så han vet inte om det ännu.

Vi erbjuds skicka omgående men problemet är väntetiden i landet. Det kan dröja mycket länge innan barnbesked lämnas. 2-3 år. Ingen verkar veta i förväg.

Det var inget kul dilemma. Ska man låsa in sig i ett land eller vänta kvar i en kö till ett land som vi verkligen känner för?

Egentligen har man väl knappt utrymme att vara kräsen längre. Ibland gör adoptionsvärlden mig galet frustrerad.

För övrigt har vi backat på båda väntelisterna hos AC vi satt upp oss på. Tjohej!

Träffade en fransyska på X2000. Eftersom jag för en gång skull inte var illamående så kände jag mig socialt sinnad. Det var lite svårt att motstå hennes inviter - hon planterade helt enkelt en bok i knät på mig och frågade om jag läst den. Det var en bok om kvinnligt och manligt ledarskap. Av en vithårig dam som heter något Barbro Dahlbom...

Hur som helst. Det ledde oss in på en mycket intressant diskussion om genusperspektiv. Hon menade att svenska kvinnors frustration över ojämställdheten i Sverige (olika lön för lika arbete) har sitt ursprung i vår svenska uppfostran. Vi fostras till att pojkar och flickor är lika mycket värda. Det är en mycket god tanke, även om det inte alltid fungerar så. I Frankrike däremot får små flickor redan i unga år höra att trots att de är exakt lika duktiga, kunniga, erfarna som männen så kommer de aldrig upp i samma lönenivå. Därför uppfostras små fransk flickor i att ta emot dyra presenter och låta sig bjudas på fantastiska middagar. På så vis gör man en listig utjämning av inkomsterna i vuxen ålder.

Franska mödrar säger helt enkelt till sina barn: "Du möjliggör för männen att få högre lön. Din belöning för det är att de bjuder dig på goda middagar, köper smycken och presenter till dig".

Då slog det mig vilka losers svenska kvinnor är. Vi står på barrikaderna och kräver lika lön för lika arbete. Vilket i grund och botten är helt rätt. MEN eftersom vi har en bit kvar till jämställda löner borde vi kanske tänka om under tiden och inte envisas med att föregå med så gott exempel. Jag är ett levande exempel på ett sånt exempel - när jag var singel envisades jag alltid med att ta halva notan eller ibland bjuda. 

Det var faktiskt med lite sorg jag vinkade av fransyskan i Jönköping. Jag hade gärna pratat mer. Hon var så sprudlande trevlig, smart och charmig. En människa att minnas.