Vi hade byggmöte igår. Första delen av byggmötet ägnades åt en genomgång av elektriciteten. Jag blev oerhört frustrerad. Elektrikern var trött och gammal. Hade inga klara uppfattningar. Kom inte med några goda råd. Först kom han försent. Sedan kröp det fram att det var länge sedan han hade läst vårt förslag till elritning (ytterst amatörmässigt förvisso). Han hade inte ens tagit med sig det. Vi fick överlämna vårt original för att kunna komma vidare.

Vi vill ha belysning i några av trappstegen. Det verkade oerhört svårt. Vi ville ha en liten spotlight i ett runt fönster. Gick inte att lösa. Frågade om råd när det gällde belysningen i sovrummet där det är öppet upp i nock + tvärgående bjälkar. Han stod mest och hummade. Jag vågade inte ens andas om att jag ville ha en stjärnhimmel ovanför badkaret... :-/

Inser nu att vi själva måste ta tag ordentligt i belysningen. Det känns jättetungt. Jag förlitade mig på att vi skulle få en rapp och vaken elektriker som var expert på det han gjorde. 

Första bakslaget.

AC i Danmark har precis offentliggjort att de inlett adoptionssamarbete med Mali. 

Mali har lite annorlunda regler än vad man tidigare sett. En mamma som lämnar sitt barn till adoption riskerar tre års fängelse. Det innebär att alla barn som lämnas till adoption är övergivna. Det är bara barn under 5 år som lämnas till adoption. Vem tar hand om de äldre barnen?

Tänk om AC i Sverige kunde få ordning på Lesotho och andra nya länder!

Jag har följt K & P:s smäktande sms-konversation i Metro en liten tid. Det kittlar fantasin. 

Står K för Kram och P för Puss? Eller för Kickan och Pelle? Eller Konstantin och Petronella? Sitter P i fängelse? Eller är han eller hon rentav gift? Är det två av samma kön? Har de någonsin träffats?

I över en månad har jag haft ett skrivjobb hängande över mig. Jag har haft skrivkramp, haft prestationsångest och varit villrådig. Igår lyckades jag sätta sista punkten i dokumentet.

Det är en sådan enorm lättnad. Jag firade genom att gå till Noa Noa för att hitta något att ha på mig på fredagens julfest. Det slutade med att jag trasslade in mig i en kjol när jag upptäckte hur gråhårig jag har blivit. Fy för den lede för provrum med bra belysning.

Den sjukaste tanken - när jag stod där i provhytten och inspekterade min alltmer grånande kalufs - var:

"Inte bara gammal mamma. Utan också gråhårig mamma"

Jag måste nog gå i gråhårighetsterapi. Eller terapi i största allmänhet. Då ska jag även passa på att terapeuta bort min fäbless för att föra adoptionsstatistik med hjälp av AC:s väntelistor.

Så har nu väntelistorna återigen uppdaterats.

Vi fortsätter att klättra avigt.

Ska det någonsin bli en batting?

Förra året fick Bonusen 60 julklappar. Han fick julklappar av ALLA. Oss, sin bonusmormor och morfar, bonusmorbror och moster, sin mamma, sin mormor och morfar, sin farmor, sin faster, sin moster och morbror, kusiner.. you name it. Han firade tre (3!!!) julaftnar.

Vi tyckte det blev för mycket förra året. Han visste exakt hur många julklappar han fått men han visste inte vad han fått av vem. Han förlorade intresset för sin julklappar så fort pappret var av paketen. Det enda som räknades var att de var många till antalet. I år har vi sagt till omgivningen att om inte vi vuxna firar jul ihop ska de inte ge oss julklappar. Och det inkluderar Bonusen. Någon ordning får det vara. Till helgen ska vi prata om den kommande julen och våra nya regler så att gossebarnet är förberedd på att han inte kommer upp i 60 st julklappar i år.

Vi har lite olika åsikter om barnets konsumtion - vi och hans mamma. Bara det senaste halvåret har gossebarnet fått en portabel dvd, en mobil för 2.000 kr (han är nio år!!), en gameboyspel när han var utomlands, dvd-spel och flera filmer. Presentinköpen är inte kopplade till födelsedag eller julafton. Eller en god insats. De sker ofta helt utan anledning. 

Det är bakvända världen. Vi träffat Bonusen förhållandevis sällan på grund av långa avstånd. När vi träffar honom fokuserar vi på att umgås, myskvällar, golf, cykelutflykter och andra utflykter, spela dataspel tillsammans, läsa, laga mat, träffa kompisar med barn i hans ålder. Om vi velat köpa oss fria från det dåliga samvete som det innebär att inte träffa sitt barn/styvbarn, hade vi kunnat göra det. Men det kommer inte hända. Dels tycker vi att det sänder felaktiga signaler och dels får vi faktiskt aldrig möjligheten. Hans mamma hinner alltid före oss. Vi vill att han ska längta och sträva efter saker.

Jag känner mig som en gammaldags kärring. Det är jag förmodligen också.

Jag undrar om det någonsin har hänt någon att bokstavskombinationen vid inloggningen bildat ordet fuck...

Idag var jag nära. Men det blev bara fucj. 

En kollega till mig har bokat in mig för ett möte i Linköping imorgon. Syftet med mötet var att hon ville att vi skulle utbyta erfarenheter i handboksskrivande. Jag har varit en smula tveksam hela tiden även om jag glatt sa "ja" när hon frågade. Och som jag har ångrat mig! Speciellt efter de sista veckornas resande. JAG VILL INTE!

Jag VILL INTE gå upp 5.30 och komma hem 20.30. Jag VILL INTE åka tåg i 6 timmar för att arbeta halveffektivt i 5,5 timme. 

Så nu har jag bestämt mig. Jag ställer in. Jag har avbokat biljetten och ringt till kollegan och förklarat läget. Hon visade förståelse. Tror att hon är minst lika stressad som jag är. Fast hon hade fördelen av att vara på hemmaplan.

Jag är lyriskt lycklig över mitt beslut. Och nu kommer det otroliga:

Jag firade mitt beslut genom att boka en träningstid!

Jisses.