Förra året fick Bonusen 60 julklappar. Han fick julklappar av ALLA. Oss, sin bonusmormor och morfar, bonusmorbror och moster, sin mamma, sin mormor och morfar, sin farmor, sin faster, sin moster och morbror, kusiner.. you name it. Han firade tre (3!!!) julaftnar.

Vi tyckte det blev för mycket förra året. Han visste exakt hur många julklappar han fått men han visste inte vad han fått av vem. Han förlorade intresset för sin julklappar så fort pappret var av paketen. Det enda som räknades var att de var många till antalet. I år har vi sagt till omgivningen att om inte vi vuxna firar jul ihop ska de inte ge oss julklappar. Och det inkluderar Bonusen. Någon ordning får det vara. Till helgen ska vi prata om den kommande julen och våra nya regler så att gossebarnet är förberedd på att han inte kommer upp i 60 st julklappar i år.

Vi har lite olika åsikter om barnets konsumtion - vi och hans mamma. Bara det senaste halvåret har gossebarnet fått en portabel dvd, en mobil för 2.000 kr (han är nio år!!), en gameboyspel när han var utomlands, dvd-spel och flera filmer. Presentinköpen är inte kopplade till födelsedag eller julafton. Eller en god insats. De sker ofta helt utan anledning. 

Det är bakvända världen. Vi träffat Bonusen förhållandevis sällan på grund av långa avstånd. När vi träffar honom fokuserar vi på att umgås, myskvällar, golf, cykelutflykter och andra utflykter, spela dataspel tillsammans, läsa, laga mat, träffa kompisar med barn i hans ålder. Om vi velat köpa oss fria från det dåliga samvete som det innebär att inte träffa sitt barn/styvbarn, hade vi kunnat göra det. Men det kommer inte hända. Dels tycker vi att det sänder felaktiga signaler och dels får vi faktiskt aldrig möjligheten. Hans mamma hinner alltid före oss. Vi vill att han ska längta och sträva efter saker.

Jag känner mig som en gammaldags kärring. Det är jag förmodligen också.

Jag undrar om det någonsin har hänt någon att bokstavskombinationen vid inloggningen bildat ordet fuck...

Idag var jag nära. Men det blev bara fucj.