I en reklampaus i Idol öppnade jag posten. Ett tjockt kuvert från Plan. Jag var totalt oförberedd på det som mötte mig när jag öppnade kuvertet.

Ett ansikte. På ett barn. En allvarlig och nästan lite trotsig blick. Mörk hy.

Jag fick susningar i öronen. Min mage gjorde en liten kullerbytta när jag möttes av ett barnansikte. En riktig liten människa. Det blev som att få ett barnbesked light. Föreställer jag mig. Fast ändå inte. 

Jag begriper egentligen inte varför jag blev så tagen. Jag vet ju att vi anmält oss som faddrar. Men i min lilla hjärna föreställde jag mig ett brev med ett inbetalningskort. Inte ett brev med ett foto på en Pamela från Zambia. Hon är 11 år.

Nu har jag försökt visualisera hur det skulle kunna vara att få ett barnbesked. Jag klarar det inte. Hur ska man kunna föreställa sig hur all längtan kanaliseras till The Big Bang - nanosekunden då man ser sitt barn på ett foto för allra första gången i livet?

Satan så stort (´säkta svordomen).