Dagen avrundades med ett kyrkobesök för vår del. Julkonsert med Cyndee Peters. Det borde ha förevigas som bevis på att vi vistas då och då i en kyrka. Kan behövas om vi någon gång ska adoptera från Taiwan.

Cyndee Peters är en enorm dam på flera sätt. Klädd i rödaste rött. Fantasiskt vacker. Vilken karisma! Hon skulle säkert strunta fullkomligt i att hon inte hittade någon skidjacka... :-/

Cyndee berättade en historia om när hon träffade en ängel. Det var år 2000. Hennes syster låg för döden och Cyndee skulle resa hem till USA för att träffa henne en sista gång. Hon satt på Amsterdams flygplats i en tom kafeteria, alldeles översiggiven och förtvivlad över systern. Hon ville bara vara ifred. Så märkte hon att hon var iakttagen. Av en 1,5 åring som log soligt. Och han bara log, log, log och log. I flera minuter. Och Cyndees all smärta, förtivlan, ångest bara försvann i takt med att barnet fortsatte att le. Sedan skrev hon en sång om sitt möte med ängeln.

Jag lipade när hon berättade och sjöng. Det är förmodligen något fel på mina tårkanaler för tillfället. De svämmar över i tid och otid. Det värsta är att när jag väl kommit igång att lipa så känns det ganska skönt och då kan jag fortsätta av bara farten. Tills jag blir hickig, snorig och rödmosig.

När jag kämpade som värst med att få gråten under kontroll upptäckte jag att de flesta omkring mig grät. Det gjorde mig så häpen att jag glömde bort att fortsätta att gråta. Till och med farbröderna grät och snorade.

Jag har köpt skidutrustning. Fast jag höll på att få ett sammanbrott innan. INGENTING passar min stuss! Darlingen vände ut och in på butiken samtidigt som han försökte dämpa min ilska och hindra mig från att stampa tjurigt i golvet.

Under en timmes tid var det så krisigt att jag deklarerade att jag minsann inte tänker åkta på någon j*kla skidresa.

Nu ser det ändå ut att bli av. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det är himla läskigt att befinna sig i en bokhandel och bli av med sin Darling. De första minuterna går bra. Sedan börjar man fundera. 5 minuter går. Man går ut ur butiken för att leta utanför. 6 minuter går. Man tar upp sin mobiltelefon för att ringa honom bara för att upptäcka att han lämnat mobiltelefonen hemma. 7 minuter går. 8. 9.

Man känner sig som ett övergivet barn. Tankarna far om hur man ska ta sig hem. Ska jag gå till bilen? Det här är inte likt honom. Vad har hänt? VAR ÄR HAN?

Sedan säger någon:

"Vi har ringt efter ambulans. Den kommer strax"

Hjärtat börjar skena och 10.001 tankar far genom huvudet.

"Han var väl frisk för några minuter sedan?"

"Hjärtattack?"

"Hjärnblödning?"

"Var?"

"VAR?!?"

Jag hittade honom nerhukad bakom en bokhylla längst in i affären. Han stod lutad över en ung flicka på golvet. Hon var groggy eftersom hon fått ett epileptiskt anfall. Min Darlingen mådde bra. Han hade bara råkat befinna sig i närheten när någon hojtat efter sjulvårdsutbildade personer. 

Att vara gift med en läkare känns ibland som att ha en sockerbit i fickan. Blodiga och sjukliga incidenter dras till en. Ungar som skadar sig på skolan, fulla tjejer i rabatter med hjärnskakning, epileptiker på boklådor, svärmödrar som måste till akuten, spruckna tår (min)...

Jag är stolt men lite störd. Stolt för att han är så lugn, trygg och kunnig. Störd för att jag tvingats konfronteras med mina brister som t ex att tro att man fortfarande ringer 90000. (Kan tacka Hipp Hipp för att jag till sist kom ihåg 112 (mun, näsa, 2 x ögon). Eller insikten om att jag skulle låta en full kvinna med hjärnskakning gå hem och sova ruset av sig istället för att ringa efter ambulans.