När man bakar väldigt många lussebullar och vet att man kommer äta upp mer än 50 % av dem själv, då förtjänar man faktiskt en lussebak. 

Och isåfall får man skylla sig själv om skidkläderna, som tog 4 timmar att hitta, inte passar i februari.

Idag läste jag om en familj som blivit medlem i AC samtidigt som vi och som fick barn från Landet den 7 december. De började köa i juli i år och räknade med 2-3 års väntetid. I början av oktober (!) fick de börja sammanställa sin akt och i slutet av november var den på plats i Landet. Nu har de alltså blivit föräldrar till en liten flicka på 5 månader som de ska hämta hem till jul. Jag blev förbryllad. Är köerna inte så långa som det ser ut som?

Så jag ringde till AC. Tydligen var läget helt annorlunda nu jämfört med början av oktober. Vi skickade in vårt medgivande i till AC i slutet av september. De återkom till oss i slutet av oktober. Paret som nu har fått barn från Landet fick besked i början av oktober att de kunde skicka handlingar till Landet. De hade kötid sedan februari i år. Men alltså... 

• Vi har också kötid från februari i år
• Vi fanns på AC:s skrivbord redan i slutet av september

Den 22 oktober kom AC tillbaka till oss med förslag på länder. I Landet hade vi då drygt 20 personer före oss i kö. Såhär i efterhand är det mycket irriterande! Gjorde AC:s senfärdighet att vi missade möjligheten att få skicka till landet omgående? När vi blev uppsatta i kön hade vi över 20 personer före oss i kön. Hur skedde det? Ökade Landets kö med över 20 personer på bara några dagar? Och tänk om vi fått hemutredningen klar en månad tidigare? Då hade vi inte ens hamnat i en otursskarv. Kanske hade vi inte haft barn idag men vi hade kanske fått barn inom kort?!

Vad jag menar är att vi kunde varit familjen som nu fått barnbesked från Landet. Vi hade bara en himla massa oflyt och dålig tajming. Jag är genuint glad för familjen som blivit föräldrar men det gör liiiite ont också. Det kunde varit vi. Och vi är inte ens på gång.... vi backar bakåt i en kö i Sverige. Utan att komma in i målområdet.

Det tråkigaste av allt är att AC nyligen startat upp 10 familjer i Landet. Folk som förmodligen tillkom under oktober och som har bättre könummer än vi. Allt medan vi låg på ett skrivbord och missade tåget. 10 är också det förmodade antalet barn under 2008. Kommer det fler barn kanske man startar upp fler familjer. Men det är knappast troligt.

Landet vill minska antalet ackrediterade organisationer. Troligen drabbar det organsiationer i USA. Det verkar dock som AC inte ska drabbas.

Jag kan inte med ord beskriva hur frustrerande det är att vara några veckor försent ute.

I fredags träffade jag några väninnor. När vi satt oss till bords hör jag att den ena väninnan låter rosslig. Jodå, hon är förkyld. Och har minsann feber!

Igår var vi bjudna på födelsedagskalas. Det blev inställt med kort varsel pga magsjukdom. Några timmar senare var den magsjuka bättre och kunde genomföra sjungeriövningar på julkonserten vi var på. Visserligen blek om nosen men hon sjöng. Efteråt ville den magsjuka att vi skulle följa med hem för att dricka lite kaffe. Vi tackade nej.

Vad är det för fel på folk? Är man sjuk så är man sjuk! Det är INGET heroiskt med att trotsa sin sjukdom för vara vistas bland människor. Jag vill inte ha vare sig förkylningsfeber eller magsjuka. Den kan de få behålla för sig själva. Och the breaking news är att INGEN annan vill ha deras sjukdom! Ingen är så trevlig att jag överser med att de smittar mig med virus och baciller enkom för att få nöjet att umgås med dem. 

Jag har fullt upp med min spruckna tå.