Helt oväntat har vi första kupan på huset. Den är perfekt formad.

Det är lustigt med alla beslut vi måste fatta. Jag har ju vetat länge att vi ska ha kupor. Jag har ju själv bestämt det. Men från beslutet "Vi ska ha kupor med rundad överkant" till montering av kuporna är det en lång process. Hur ska de se ut? Var ska de placeras? Ska de vara "infällda" i taket eller i linje med taket? Plåt eller papp? Färg? Utsmyckning? 

För en tid sedan ägnade vi därför två kvällar åt att inventera Ortens bostadsbestånd och förekomsten av kupor. Det finns massor av hus med kupor med rak överkant och fyrkantig stil. Det finns bara ett hus med rundad överkant och därmed halvrund stil. Vi fotograferade det enda exemplaret för att få inspiration. Och idag har vi sett resultatet av vårt beslut! Det blir så fantastiskt bra!

Det är så enorm spännande att se ett hus växa fram där man varit inblandad i varenda liten detalj och varenda val. Jag tror faktiskt att det är "once in a lifetime". 

Vi ska aldrig mer flytta. Vi kommer förmodligen dyrka vårt lilla hus. Som för övrigt kommer att bli något större än vi trodde, 117 kvm + källare på drygt 60 kvm.  

Jag har förstått att julen är en jobbig tid för alla barnlösa. Julen är i mångt och mycket barnens högtid så det är lätt att förstå att längtan gör sig extra påmind.

Av någon anledning gör det inte ont i mig med julen. Vet inte säkert hur det hänger ihop men tror att det beror på att jag varit singel så länge innan jag träffade Darlingen. Under flera år var julen lite halvjobbig eftersom jag inte hade någon att dela upplevelsen med. Mitt hem var därför inte speciellt julpyntat. Jag bakade lussekatter men gjorde inget annat. När jag träffade Darlingen exploderade allt uppdämt behov av julstämning. Plötsligt fanns det glögg i massor, julbak skedde, sillinläggningar, julskinka griljerades, tomtar inhandlades, hyacinter och amaryllisar fyllde fönsterkarmarna, rim skapades, julskivor spelades.

Så jag är fortfarande lite tagen över att dela julupplevelsen med någon utöver mina föräldrar och syskon. Därtill ska adderas Bonusen. Och ett hus som håller på att byggas. Jag har redan fullt upp med intryck. Kan nästan inte ta in mer.

Jag borde njuta av att det inte gör ont i mig av längtan. Istället har jag börjat nojja. Är jag en dålig blivande mamma som inte längtar mig galen? Kommer jag drabbas nästa år? När kommer jag känna mig förlamad av längtan?

Fast det är klart... jag blir mäktigt berörd över att läsa om den kvinna som fick barnbesked från landet efter bara några veckor och som är på väg dit för att hämta hem dottern under julhelgen. Det är STORT!