Vaknade tidig morgon av barnskrik. Lät som om två tvillingar skrek i kapp. De hann knappt andas mellan varven.

Det var två eller flera katter. I mörkret någonstans i vår trädgård stod de två kombattanterna och ylade ikapp. I en halvtimme! Denna kvinnan stod i bara mässingen i ett fönster och sjasade, men ingen tog notis om mig.

Det var lögn i helvete att somna om. Så här sitter jag nu - har ätit frukost hemma och väntar på att det ska bli ljust. Sedan ska jag gå till huset, bjuda byggarna på lussekatter, hämta elritningar och fotografera kuporna.

Det är en sån där sällsynt skön dag. Jag har INGET planerat på jobbet utan kan i lugn och ro ägna mig åt skrivarbete. Eftersom jag ligger ohyggligt långt efter så känns det väldigt bra.

Jag skönjer att tonläget i adoptionsvärlden tillfälligtvis (?) förbättrats:

• Brasilien (AC) har fått en kölista för både par och ensamstående. Förvisso verkar det krävas ett medgivande på upp till fem år men ändå!

• Bulgarien (BFA) rapporterar om att det höls en möte med adoptionsorgansiationer som är verksamma i Bulgarien igår. Där berättades det att i början av 2008 ska adoptionsrådet börja arbeta med fulla krafter. 580 barnakter har inkommit under senaste månaden och dessa ska diskuteras på kommande möten. 2500 barnakter är klara och har lämnats in hos Ministry Of Justice där de just nu håller på att registreras. Jag förmodar förmedlingen tar fart på allvar ganska snart.

• Nytt land är Kenya (AC, FFIA, BFA)där man förväntar sig att förmedlingen börjar i början av nästa år.

• Nytt land är också Madagaskar (AC). Kraven blev offentliggjorda idag och är lite "mildare" än Kenyas. Makar som är över 30 år, max 40 år äldre än barnet. 

Vi är bjudna på lussefirande imorgon. Jag köpte därför en vackert lila hyacint och tog hem för att egenhändigt dekorera. Dekorerandet skedde mitt under brinnande final i "Bonde söker fru".

Jag paketerade hela hyacinten i grön mossa, virade silvertussigt band runt och trädde två silverkulor på tråden. Åssa lite glitter över hela härligheten.

Otroligt nöjd med mig själv ställde jag skapelsen framför Darlingen och hummade uppfordrande. Varpå den eländige karln tittar på den och brister ut i skratt:

"Den liknar en silvrig hyacintdildo"

Ah va fan.

Helt oväntat har vi första kupan på huset. Den är perfekt formad.

Det är lustigt med alla beslut vi måste fatta. Jag har ju vetat länge att vi ska ha kupor. Jag har ju själv bestämt det. Men från beslutet "Vi ska ha kupor med rundad överkant" till montering av kuporna är det en lång process. Hur ska de se ut? Var ska de placeras? Ska de vara "infällda" i taket eller i linje med taket? Plåt eller papp? Färg? Utsmyckning? 

För en tid sedan ägnade vi därför två kvällar åt att inventera Ortens bostadsbestånd och förekomsten av kupor. Det finns massor av hus med kupor med rak överkant och fyrkantig stil. Det finns bara ett hus med rundad överkant och därmed halvrund stil. Vi fotograferade det enda exemplaret för att få inspiration. Och idag har vi sett resultatet av vårt beslut! Det blir så fantastiskt bra!

Det är så enorm spännande att se ett hus växa fram där man varit inblandad i varenda liten detalj och varenda val. Jag tror faktiskt att det är "once in a lifetime". 

Vi ska aldrig mer flytta. Vi kommer förmodligen dyrka vårt lilla hus. Som för övrigt kommer att bli något större än vi trodde, 117 kvm + källare på drygt 60 kvm.  

Jag har förstått att julen är en jobbig tid för alla barnlösa. Julen är i mångt och mycket barnens högtid så det är lätt att förstå att längtan gör sig extra påmind.

Av någon anledning gör det inte ont i mig med julen. Vet inte säkert hur det hänger ihop men tror att det beror på att jag varit singel så länge innan jag träffade Darlingen. Under flera år var julen lite halvjobbig eftersom jag inte hade någon att dela upplevelsen med. Mitt hem var därför inte speciellt julpyntat. Jag bakade lussekatter men gjorde inget annat. När jag träffade Darlingen exploderade allt uppdämt behov av julstämning. Plötsligt fanns det glögg i massor, julbak skedde, sillinläggningar, julskinka griljerades, tomtar inhandlades, hyacinter och amaryllisar fyllde fönsterkarmarna, rim skapades, julskivor spelades.

Så jag är fortfarande lite tagen över att dela julupplevelsen med någon utöver mina föräldrar och syskon. Därtill ska adderas Bonusen. Och ett hus som håller på att byggas. Jag har redan fullt upp med intryck. Kan nästan inte ta in mer.

Jag borde njuta av att det inte gör ont i mig av längtan. Istället har jag börjat nojja. Är jag en dålig blivande mamma som inte längtar mig galen? Kommer jag drabbas nästa år? När kommer jag känna mig förlamad av längtan?

Fast det är klart... jag blir mäktigt berörd över att läsa om den kvinna som fick barnbesked från landet efter bara några veckor och som är på väg dit för att hämta hem dottern under julhelgen. Det är STORT!

När man bakar väldigt många lussebullar och vet att man kommer äta upp mer än 50 % av dem själv, då förtjänar man faktiskt en lussebak. 

Och isåfall får man skylla sig själv om skidkläderna, som tog 4 timmar att hitta, inte passar i februari.

Idag läste jag om en familj som blivit medlem i AC samtidigt som vi och som fick barn från Landet den 7 december. De började köa i juli i år och räknade med 2-3 års väntetid. I början av oktober (!) fick de börja sammanställa sin akt och i slutet av november var den på plats i Landet. Nu har de alltså blivit föräldrar till en liten flicka på 5 månader som de ska hämta hem till jul. Jag blev förbryllad. Är köerna inte så långa som det ser ut som?

Så jag ringde till AC. Tydligen var läget helt annorlunda nu jämfört med början av oktober. Vi skickade in vårt medgivande i till AC i slutet av september. De återkom till oss i slutet av oktober. Paret som nu har fått barn från Landet fick besked i början av oktober att de kunde skicka handlingar till Landet. De hade kötid sedan februari i år. Men alltså... 

• Vi har också kötid från februari i år
• Vi fanns på AC:s skrivbord redan i slutet av september

Den 22 oktober kom AC tillbaka till oss med förslag på länder. I Landet hade vi då drygt 20 personer före oss i kö. Såhär i efterhand är det mycket irriterande! Gjorde AC:s senfärdighet att vi missade möjligheten att få skicka till landet omgående? När vi blev uppsatta i kön hade vi över 20 personer före oss i kön. Hur skedde det? Ökade Landets kö med över 20 personer på bara några dagar? Och tänk om vi fått hemutredningen klar en månad tidigare? Då hade vi inte ens hamnat i en otursskarv. Kanske hade vi inte haft barn idag men vi hade kanske fått barn inom kort?!

Vad jag menar är att vi kunde varit familjen som nu fått barnbesked från Landet. Vi hade bara en himla massa oflyt och dålig tajming. Jag är genuint glad för familjen som blivit föräldrar men det gör liiiite ont också. Det kunde varit vi. Och vi är inte ens på gång.... vi backar bakåt i en kö i Sverige. Utan att komma in i målområdet.

Det tråkigaste av allt är att AC nyligen startat upp 10 familjer i Landet. Folk som förmodligen tillkom under oktober och som har bättre könummer än vi. Allt medan vi låg på ett skrivbord och missade tåget. 10 är också det förmodade antalet barn under 2008. Kommer det fler barn kanske man startar upp fler familjer. Men det är knappast troligt.

Landet vill minska antalet ackrediterade organisationer. Troligen drabbar det organsiationer i USA. Det verkar dock som AC inte ska drabbas.

Jag kan inte med ord beskriva hur frustrerande det är att vara några veckor försent ute.

I fredags träffade jag några väninnor. När vi satt oss till bords hör jag att den ena väninnan låter rosslig. Jodå, hon är förkyld. Och har minsann feber!

Igår var vi bjudna på födelsedagskalas. Det blev inställt med kort varsel pga magsjukdom. Några timmar senare var den magsjuka bättre och kunde genomföra sjungeriövningar på julkonserten vi var på. Visserligen blek om nosen men hon sjöng. Efteråt ville den magsjuka att vi skulle följa med hem för att dricka lite kaffe. Vi tackade nej.

Vad är det för fel på folk? Är man sjuk så är man sjuk! Det är INGET heroiskt med att trotsa sin sjukdom för vara vistas bland människor. Jag vill inte ha vare sig förkylningsfeber eller magsjuka. Den kan de få behålla för sig själva. Och the breaking news är att INGEN annan vill ha deras sjukdom! Ingen är så trevlig att jag överser med att de smittar mig med virus och baciller enkom för att få nöjet att umgås med dem. 

Jag har fullt upp med min spruckna tå.