Dagen avrundades med ett kyrkobesök för vår del. Julkonsert med Cyndee Peters. Det borde ha förevigas som bevis på att vi vistas då och då i en kyrka. Kan behövas om vi någon gång ska adoptera från Taiwan.

Cyndee Peters är en enorm dam på flera sätt. Klädd i rödaste rött. Fantasiskt vacker. Vilken karisma! Hon skulle säkert strunta fullkomligt i att hon inte hittade någon skidjacka... :-/

Cyndee berättade en historia om när hon träffade en ängel. Det var år 2000. Hennes syster låg för döden och Cyndee skulle resa hem till USA för att träffa henne en sista gång. Hon satt på Amsterdams flygplats i en tom kafeteria, alldeles översiggiven och förtvivlad över systern. Hon ville bara vara ifred. Så märkte hon att hon var iakttagen. Av en 1,5 åring som log soligt. Och han bara log, log, log och log. I flera minuter. Och Cyndees all smärta, förtivlan, ångest bara försvann i takt med att barnet fortsatte att le. Sedan skrev hon en sång om sitt möte med ängeln.

Jag lipade när hon berättade och sjöng. Det är förmodligen något fel på mina tårkanaler för tillfället. De svämmar över i tid och otid. Det värsta är att när jag väl kommit igång att lipa så känns det ganska skönt och då kan jag fortsätta av bara farten. Tills jag blir hickig, snorig och rödmosig.

När jag kämpade som värst med att få gråten under kontroll upptäckte jag att de flesta omkring mig grät. Det gjorde mig så häpen att jag glömde bort att fortsätta att gråta. Till och med farbröderna grät och snorade.

Jag har köpt skidutrustning. Fast jag höll på att få ett sammanbrott innan. INGENTING passar min stuss! Darlingen vände ut och in på butiken samtidigt som han försökte dämpa min ilska och hindra mig från att stampa tjurigt i golvet.

Under en timmes tid var det så krisigt att jag deklarerade att jag minsann inte tänker åkta på någon j*kla skidresa.

Nu ser det ändå ut att bli av. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det är himla läskigt att befinna sig i en bokhandel och bli av med sin Darling. De första minuterna går bra. Sedan börjar man fundera. 5 minuter går. Man går ut ur butiken för att leta utanför. 6 minuter går. Man tar upp sin mobiltelefon för att ringa honom bara för att upptäcka att han lämnat mobiltelefonen hemma. 7 minuter går. 8. 9.

Man känner sig som ett övergivet barn. Tankarna far om hur man ska ta sig hem. Ska jag gå till bilen? Det här är inte likt honom. Vad har hänt? VAR ÄR HAN?

Sedan säger någon:

"Vi har ringt efter ambulans. Den kommer strax"

Hjärtat börjar skena och 10.001 tankar far genom huvudet.

"Han var väl frisk för några minuter sedan?"

"Hjärtattack?"

"Hjärnblödning?"

"Var?"

"VAR?!?"

Jag hittade honom nerhukad bakom en bokhylla längst in i affären. Han stod lutad över en ung flicka på golvet. Hon var groggy eftersom hon fått ett epileptiskt anfall. Min Darlingen mådde bra. Han hade bara råkat befinna sig i närheten när någon hojtat efter sjulvårdsutbildade personer. 

Att vara gift med en läkare känns ibland som att ha en sockerbit i fickan. Blodiga och sjukliga incidenter dras till en. Ungar som skadar sig på skolan, fulla tjejer i rabatter med hjärnskakning, epileptiker på boklådor, svärmödrar som måste till akuten, spruckna tår (min)...

Jag är stolt men lite störd. Stolt för att han är så lugn, trygg och kunnig. Störd för att jag tvingats konfronteras med mina brister som t ex att tro att man fortfarande ringer 90000. (Kan tacka Hipp Hipp för att jag till sist kom ihåg 112 (mun, näsa, 2 x ögon). Eller insikten om att jag skulle låta en full kvinna med hjärnskakning gå hem och sova ruset av sig istället för att ringa efter ambulans.

Imorse var jag stressad, arg, irriterad och tyckte hela världen var i vägen. I synnerhet julen.

Nu är jag strålande glad, ser fram emot julen och har makalöst ont i fötterna.

Skillnaden mellan nu och då är att vi nästan klarat av alla julklappsinköp. Jag kan slappna av! Dagens bästa köp var en bok om hur vår plats i syskonskaran påverkar familjemönster och personlighet. För många år sedan var jag på en föreläsning om det och det var så otroligt intressant. Nu hittade jag dessutom en bok om ämnet. Jag köpte alla två exemplaren som återstod i butiken! Tror jag ska behålla en själv...

Köpte dessutom ett trevåningskakfat till oss själva för ett presentkort som vi fick när vi gifte oss. Lite lagom tantigt. Perfekt med andra ord...

Åh, vad jag är NÖJD!

I en reklampaus i Idol öppnade jag posten. Ett tjockt kuvert från Plan. Jag var totalt oförberedd på det som mötte mig när jag öppnade kuvertet.

Ett ansikte. På ett barn. En allvarlig och nästan lite trotsig blick. Mörk hy.

Jag fick susningar i öronen. Min mage gjorde en liten kullerbytta när jag möttes av ett barnansikte. En riktig liten människa. Det blev som att få ett barnbesked light. Föreställer jag mig. Fast ändå inte. 

Jag begriper egentligen inte varför jag blev så tagen. Jag vet ju att vi anmält oss som faddrar. Men i min lilla hjärna föreställde jag mig ett brev med ett inbetalningskort. Inte ett brev med ett foto på en Pamela från Zambia. Hon är 11 år.

Nu har jag försökt visualisera hur det skulle kunna vara att få ett barnbesked. Jag klarar det inte. Hur ska man kunna föreställa sig hur all längtan kanaliseras till The Big Bang - nanosekunden då man ser sitt barn på ett foto för allra första gången i livet?

Satan så stort (´säkta svordomen).

I vår vänkrets har uttrycket "att göra en Gadd" myntats.

Uttrycket uppstod för flera år sedan när jag och en svägerska skulle gå på KB och lyssna på Eric Gadd. Jag berättade det för en nära vän. Eftersom hon inte gillar den typen av musik hade jag inte en tanke på att fråga henne om hon ville följa med.

Jag blev därför ganska häpen när hon - utan att hon tillfrågats om hon ville följa med - deklarerade att hon inte ville följa med.

Jag blev så häpen att jag utbrast:

"nä, du är faktiskt inte tillfrågad heller" (... trevlig tjej... )

Sedan dess betyder "att göra en Gadd" att man helt sonika bjuder in sig själv på ett socialt event eller dito. Utan att ens närvaro är önskad. 

Jag gjorde en Gadd när jag läste om Kenyas krav på adoptanterna. Tog för givet att vi skulle kunna skicka dit. Att deras krav på blivande föräldrar var något jag prompt måste hantera, förhålla mig till och ha en åsikt om. Glömde alldeles bort att jag och Darlingen bara varit gifta i 8 månader. Och Kenya kräver 3 års äktenskap.

Så vi är inte ens inbjudna. Vi behöver inte bekymra oss överhuvudtaget.

Nu känner jag mig en smula dum. Och tänker låta inlägget stå kvar som en påminnelse om att man bör vara ödmjuk i adoptionsvärlden...   

Jag är precis återbördad till kontorsstolen efter att ha tillbringat förmiddagen på ett skatteseminarium. Inte mer än 40 minuter in i programmet drabbades jag av akut sömnbehov. Blundade och var ytterst nära att somna. Det enda som avhöll mig från att tillåta mig falla i sömn var att jag tycker det är så extremt pinsamt med sömnspasmer....

Trodde att kaffepausen skulle råda bot på sömnbehovet. Men icke. Det bara fortsatte. Trots kanelbulle, te med socker, 5 dumlekolor, 1 äpple och 3 glas vatten. Det slutade med att jag fick springa på toaletten. När jag ändå var ute ur föreläsningslokalen lokalen passade jag på att smita från hela eländet. 1 timme före utsatt tid.

Jag har aldrig tidigare drabbats av sådan obetvinglig lust att sova. Jag brukar vara som ett litet ljus på seminarium. Plötsligt funkar det inte längre.

Ytterligare ett ålderstecken?

Idag gick både AC och BFA ut med att de har/kommer att inleda samarbete med Kenya. AC har även fått auktorisation för Madagaskar.

AC kommer inte vara igång än på några månader men BFA startar direkt. Vi skulle kunna kvala in på Kenyas krav men det hakar upp sig på vistelsetiden. Den kan bli upp till 6 månader. Kostnaden för adoptionen blir ofantligt hög om två personer ska vistas i Kenya i 6 månader, dvs en på föräldrapeng och en tjänstledig + dubbla boendekostnader. Förvisso behöver inte båda makarna befinna sig i landet hela tiden men hur funkar anknytningen till den förälderna som inte är närvarande? Jag hade absolut inte velat vara hemma och jobba medan Darlingen tar hand om vårt barn. Eller tvärtom. 

Givetvis finns det stora fördelar för barnet och föräldrarna med Kenyas regelverk. Och jag önskar att det fungerar i verkligheten. Det vore fantastiskt att tillbringa 6 månader i sitt barns hemland. Men det bygger på att hela familjen kan vara nära varandra och därmed komma igång på ett bra sätt med anknytningen, dvs att man har råd att ha en på föräldrapeng och en tjänstledig under 6 månader. Även om man kan spara komp och semester så är det svårt att komma upp i mer än 1-2 månads betald ledighet.

Och hur skulle man syskon? Tänk att inte få träffa Bonusen på flera månader! Det är ett högt pris för syskonet att få betala.  

Jag kan inte låta bli att undra om nyttan med regelverket verkligen är så stor att det kompenserar kostnaden att adoptera barn från Kenya. Barnen från Kenya kommer troligen att vara små (från 6 veckor och uppåt) vilket gör att de lättare kan anpassas till en ny miljö. Nyttan för myndigheterna i Kenya är att de får kontroll på de blivande föräldrarnas lämplighet och att barnets bästa därmed sätts i fokus. Men tänk om barnets bästa innebär att ingen har möjlighet att adoptera från Kenya? Är det då barnets bästa fortfarande?

Det finns säkert familjer som har flexibla arbeten och därmed kan adoptera från Kenya, typ egenföretagare eller dito. Vår ekonomi är god. Kanske bättre än många andras. Men vi skulle inte ha råd. Eller möjlighet. Och jag kan inte hjälpa att jag tänker

"Tror myndigheterna i Kenya att adoptivföräldrar är gjorda av pengar?"

Någonstans finns det en punkt för vad det får kosta att bilda familj.