I dagens Sydsvenskan finns det en artikel om Pär Ström som skrivit en bok, "Mansförtryck och kvinnovälde". Den går ut på att påvisa männens svårigheter i livet. 

Enligt artikeln finns ett avsnitt i boken där en kvinna ska visualisera hur det känns för en man när det lilla barnet ständigt väljer sin mamma när det är ledset och behöver tröst. Avsnittet är förvisso målande beskrivet men jag tycker inte att det är en genuskamp vilken förälder ett barn väljer att bli tröstat av. Det är snarare ett resultat av de vuxnas högst medvetna val - kvinnan tar hand om barnen och mannen arbetar. Och om man nu vill ge sig ut i debatten så kan man ju för all del göra en liknande visualisering. Men då är miljön inte hemmet utan arbetslivet. Och huvudpersonen är inte en stackars man utan en stackars kvinna.

Jag är tveksam till om män och kvinnor egentligen vill byta roll med varandra. Generellt sett. Vi är kanske rentav ganska nöjda med den fördelningen som gjorts - för man kan ju inte få ALLT. Man kan inte satsa 120 % på sitt arbete och samtidigt vara huvudperson i hemmet. Och man kan inte satsa 120 % på hemmet och samtidigt göra karriär.

Det roliga är att Pär Ström har tre barn. Det mesta av föräldraledigheten tog hans fru ut. Han säger

"Min fru tog ut det mesta av föräldraledigheten på grund av att jag var företagare och... det här är det inte alla som förstår, men de som är företagare förstår att släpper man kunderna i ett halvår så finns de inte kvar sedan"

Det var ju en himla tur att inte hans fru också var egen företagare.

Trots allt pekar han på något intressant, dvs att alla familjer gör egna val utifrån vad som är mest fördelaktigt för just dem. I många fall råkar det sammanfalla med den cementerade bilden av män och kvinnor i arbetslivet, dvs. män gör karriär och kvinnan tar hand om hemmet. På ytan kommer jag och Darlingen vara ojämställda. Jag kommer nämligen att ta ut all föräldraledighet och Darlingen får minsta möjliga. Men här kommer grejen: vi gör så för att det är det sättet som ger oss mest tid tillsammans med Battingen. Darlingen har nämligen ett jobb som innebär att han tjänar in en massa ledighet när han har jour. Den möjligheten har jag inte. Dessutom förlorar vi i särklass mest pengar på att han tar ut föräldraledighet eftersom hans nettolön är samma sak som min bruttolön.

En sak skulle jag emellertid vilja veta lite mer om - vad skiljer män och kvinnor åt när de är föräldralediga? Det hade varit ganska roligt att läsa om istället för ett tramsande om att "det är synd om männen". För man kan anlägga jättemycket moteld genom att tramsa motsvarande med "det är synd om kvinnorna".

Det blir liksom bara ett-ett i duellerande.

Det blev ett par jeans igår. Till och med sköna eftersom de var strechiga. Fickorna på rumpan var emellertid för små. Eller så är rumpan för stor. 

Medan jag åkte in till stan funderade jag på hur hjärnan påverkar synen på den egna personen. Jag tycker att jag är otymplig för tillfället. Eftersom jag är otymplig och inte gillar mig själv är det ju hopplöst att hitta kläder. Speciellt byxor. Men det finns ju faktiskt personer som varit tjockare än vad jag är just nu och som bantat ner sig till min storlek. Och de är jätteglada över att kunna köpa byxor som jag ratar och känner mig fet i. Så allt sitter i hjärnan.

Jag önskar dock att jag vore mer jämntjock. Inte bara rumptjock utan även magbullig. Då hade inte allt som går om rumpan varit för stort i midjan. Det absolut värsta som finns är byxor inkl. strumpbyxor som bara rymmer rumpan när man står upprätt. Så fort man böjer sig dras byxorna ner på halvstång på rumpan och stannar där. Hur skönt är det att ha byxor som sitter halvvägs ner? Fast när jag tänker efter ser ju många unga killar ur så idag...  

Hur som helst blev det en lång svart kofta också. Svart är bra när man känner sig otymplig.

Idag är jag ensam hemma igen. Darlingen jobbar. Det ska lagas biff stroganoff, jobbas, städas, packas flyttlådor, betalas räkningar, ringas några vänner och kanske slappas lite också. Det sista hinns kanske inte med....