Idag meddelar AC att man fått ackreditering från Ryssland. Man har varit utan ackreditering sedan maj 2006.

Det tycker jag är bra. Då minskar kanske trycket på andra länder. Typ sådana länder som vi kan bli aktuella för.   

• Att ha orange galoschskydd för sina handsydda skor är tydligen ett måste om man är Stockholmare. Varför just orange?!

• Jag har kändisspottat Peter Settman. Han pratade i telefon och verkade ha bråttom.

• Det torde finnas ett intimt samband mellan insmort hår (killar) och röstdecibel vid mobilpratande. I alla fall i Stockholms innerstad.

• Stockholmare har inget emot att min kabinväska kör över deras tår. Ingen reagerar. Varken på överkörandet eller mina lama ursäkter efteråt.

Detta är en helt meningslös lista.

Jag har tagit tjuren vid hornen och mailat vår hemutredare och frågat om hur de ser på vår ålder och förnyat medgivande. Hennes svar lyder:

"I den prejudicerande domen från Regeringsrätten står det att man måste vara 42 år vid ansökningstillfället men att en make/maka kan vara obetydligt äldre. Jag tycker att 44 är obetydligt äldre än 42 och dessutom är det ju inte en ansökning om ett nytt medgivande, utan en ansökan om ett förnyat medgivande, av ett redan gällande medgivande. Så ser jag på detta och det tror jag även att mina kollegor gör." 

Nu ska här adopteras! 

Min närmaste planer är nu att maila Regeringen och Gud i samma frågeställning. Kanske ska cc:a några andra viktiga myndighetspersoner för säkerhets skull. Typ Kungen & Drottningen. När allt det är klart kan jag nog slappna av igen.

Fast då är det ju nåt inbördeskrig någonstans jag måste förhindra. Vem mailar man för att förekomma något sådant när man inte ens vet vilket land som vi ska adoptera ifrån? FN kanske?

Jag behövde inte berätta om våra förestående adoptionsplaner. Jag har fått ett nytt projekt att arbeta med t.o.m siste juni i år. Det gör dessutom inte alls ont att det ligger inom ett riktigt intressant område - arbetsförbättrande åtgärder.

Just idag älskar jag min arbetsgivare lite mer än andra dagar. Det känns som om jag får utvecklas åt det håll jag vill och man försöker lösa det med alla upptänkliga medel.

... att ordet adoption har blivit ett modeord. Det är ett evigt adopterande till högre och vänster. Är det inte vattendroppar så är det hunder, katter, hundar, hemlösa, besvärliga småsyskon... Verkar bara vara fantastin som sätter gränser för vad som kan adopteras när en människa vill visa sin egen förträfflighet. Eller skoja och skämta. Ståupp:a lite för husbehov.

Det är inte hippt att adoptera. Det är ett stort ansvar. Det är inget modeord. Att adoptera är ett livslångt åtagande. Det är inget ord som lämpar sig för skämt. Det är ett ord som ska hanteras med största respekt.

Om det finns ett enda ord som jag hade möjlighet att "namnskydda" så vore det ordet adoptera. Det är inget ord som lämpar sig för ordinflation. Det är inte rätt mot alla barn som adopteras. Att bli jämställd med en vattendroppe. Eller katt. Eller ett besvärligt småsyskon som man vill adoptera bort.

Jag antar att man kan säga att jag är jävig i frågan.

Men ändå.

(SAOL: Adoptera = upptaga (ngn) ss. eget barn o. arfvinge)