Är i Stockholm. Min chef har indikerat att han har något på gång till mig jobbmässigt.

Ska få veta mer imorgon.

Hoppas att det inte är något i Danmark. Men OM det är det så måste jag nog krypa till korset och förklara varför jag inte kan hoppa på något sådant. Eller försöka förhandla mig till en svensk anställning med placering i Danmark. Hm.

Ja, så får det bli.

Hej å hå.

Sedan en tid tillbaka har jag fått massa skabbiga plitor där käken går över till hals. Idag fick jag veta varför. Det är stress. Så jag köpte en ansiktsmask som ska hjälpa min hud att överleva. Tyvärr fanns det ingen mask som hjälper det som är innanför huden... Tycker annars att jag har allt under kontroll. I alla fall när jag har mina "att-göra-listor" tätt inpå kroppen. 

Idag lämnade jag jobbet kl 13 för äta lunch med Darlingen. Jag tog honom i handen och virvlade in i Tjockisbutiken. Slängde på mig ett par byxor som jag provade redan i lördags, hörsammade inte hans tillrop om att köpa ett par stövlar som ändå stod och skräpade på en hylla i närheten av byxorna. På 4 minuter blankt hann jag köpa byxor och jag är fortfarande i chock. Två byxor på tre dagar.

Sedan röck jag Darlingen och rusade vidare till Byggfabriken där jag förevisade allehanda viktiga saker såsom ringklockor, nummerskyltar i emalj, handdukshängare (emalj), toarullehållare (emalj). Hm... jag har ett svårt begär på vit emalj just nu. Det är säkert inte ens inne men det är så skönt att ta på. Hur som helst... vi fick t.o.m med oss lite rektangulärt kakel till köket som vi ska prova mot köksinredningen och kalkstensskivorna.

När vi gjort av med en halv förmögenhet på Byggfabriken rusade vi iväg till lunchrestaurangen för att kasta i oss lite lunch. Lasagne. 20 min senare släppte Darlingen av mig utanför min frisör (som fortfarande börjat köa aktivt hos AC) och hudterapeut där jag sedermera fick stressdomen. 

När eftermiddagen gick mot kväll infann jag mig på träning. Och sedan rusade jag hem för att hinna se huset innan vi skulle äta kvällsmat. Det verkar som om det kommer att bli putsat de närmaste dagarna.

Nu ska jag packa liten övernattningsväska för att tillbringa två dagar i Stockholm.

Jag måste försöka stressa mindre. Plitor är jättefult.

Jag känner stor vanmakt inför en god väns situation. Tror inte att min goda vän ser att hennes dröm är på väg att falla som ett korthus. Har försökt luska för att se var hon mentalt befinner sig. Och jag tror inte att hon har den insikten som hon skulle behöva just nu. Det är lite för mycket som pågår i väninnans liv för att hon ska kunna sortera begreppen.

Väninnans insikt skuggas av en mängd saker - livsavgörande - saker som jag har full förståelse för. Men inte desto mindre är jag rädd att hon är på väg att göra sitt livs misstag genom att inte ta itu med problemen.

Tror inte att hon vare sig vill eller orkar ta tag i situationen eftersom konsekvenserna av det kan bli en stor förlust. På flera sätt.

Jag känner mig mycket orolig. Och kan inte göra så mycket mer än att finnas i närheten. OM hon behöver mig i framtiden. Vilket jag tyvärr är ganska övertygad om att hon kommer att behöva.

I dagens Sydsvenskan finns det en artikel om Pär Ström som skrivit en bok, "Mansförtryck och kvinnovälde". Den går ut på att påvisa männens svårigheter i livet. 

Enligt artikeln finns ett avsnitt i boken där en kvinna ska visualisera hur det känns för en man när det lilla barnet ständigt väljer sin mamma när det är ledset och behöver tröst. Avsnittet är förvisso målande beskrivet men jag tycker inte att det är en genuskamp vilken förälder ett barn väljer att bli tröstat av. Det är snarare ett resultat av de vuxnas högst medvetna val - kvinnan tar hand om barnen och mannen arbetar. Och om man nu vill ge sig ut i debatten så kan man ju för all del göra en liknande visualisering. Men då är miljön inte hemmet utan arbetslivet. Och huvudpersonen är inte en stackars man utan en stackars kvinna.

Jag är tveksam till om män och kvinnor egentligen vill byta roll med varandra. Generellt sett. Vi är kanske rentav ganska nöjda med den fördelningen som gjorts - för man kan ju inte få ALLT. Man kan inte satsa 120 % på sitt arbete och samtidigt vara huvudperson i hemmet. Och man kan inte satsa 120 % på hemmet och samtidigt göra karriär.

Det roliga är att Pär Ström har tre barn. Det mesta av föräldraledigheten tog hans fru ut. Han säger

"Min fru tog ut det mesta av föräldraledigheten på grund av att jag var företagare och... det här är det inte alla som förstår, men de som är företagare förstår att släpper man kunderna i ett halvår så finns de inte kvar sedan"

Det var ju en himla tur att inte hans fru också var egen företagare.

Trots allt pekar han på något intressant, dvs att alla familjer gör egna val utifrån vad som är mest fördelaktigt för just dem. I många fall råkar det sammanfalla med den cementerade bilden av män och kvinnor i arbetslivet, dvs. män gör karriär och kvinnan tar hand om hemmet. På ytan kommer jag och Darlingen vara ojämställda. Jag kommer nämligen att ta ut all föräldraledighet och Darlingen får minsta möjliga. Men här kommer grejen: vi gör så för att det är det sättet som ger oss mest tid tillsammans med Battingen. Darlingen har nämligen ett jobb som innebär att han tjänar in en massa ledighet när han har jour. Den möjligheten har jag inte. Dessutom förlorar vi i särklass mest pengar på att han tar ut föräldraledighet eftersom hans nettolön är samma sak som min bruttolön.

En sak skulle jag emellertid vilja veta lite mer om - vad skiljer män och kvinnor åt när de är föräldralediga? Det hade varit ganska roligt att läsa om istället för ett tramsande om att "det är synd om männen". För man kan anlägga jättemycket moteld genom att tramsa motsvarande med "det är synd om kvinnorna".

Det blir liksom bara ett-ett i duellerande.

Det blev ett par jeans igår. Till och med sköna eftersom de var strechiga. Fickorna på rumpan var emellertid för små. Eller så är rumpan för stor. 

Medan jag åkte in till stan funderade jag på hur hjärnan påverkar synen på den egna personen. Jag tycker att jag är otymplig för tillfället. Eftersom jag är otymplig och inte gillar mig själv är det ju hopplöst att hitta kläder. Speciellt byxor. Men det finns ju faktiskt personer som varit tjockare än vad jag är just nu och som bantat ner sig till min storlek. Och de är jätteglada över att kunna köpa byxor som jag ratar och känner mig fet i. Så allt sitter i hjärnan.

Jag önskar dock att jag vore mer jämntjock. Inte bara rumptjock utan även magbullig. Då hade inte allt som går om rumpan varit för stort i midjan. Det absolut värsta som finns är byxor inkl. strumpbyxor som bara rymmer rumpan när man står upprätt. Så fort man böjer sig dras byxorna ner på halvstång på rumpan och stannar där. Hur skönt är det att ha byxor som sitter halvvägs ner? Fast när jag tänker efter ser ju många unga killar ur så idag...  

Hur som helst blev det en lång svart kofta också. Svart är bra när man känner sig otymplig.

Idag är jag ensam hemma igen. Darlingen jobbar. Det ska lagas biff stroganoff, jobbas, städas, packas flyttlådor, betalas räkningar, ringas några vänner och kanske slappas lite också. Det sista hinns kanske inte med....

Jag inser att mitt frenetiska bloggande är en avancerad förhalningsteknik.

Jag vill nämligen inte åka in till Stan.

Jag måste köpa byxor.

Och till råga på allt elände upptäckte jag att ett av de fåtal byxor jag äger och har har gått sönder mellan låren. Så går det när man har lår som går ihop.

Och igår sa Darlingen att han längtade tills vi var på plats i huset för då skulle vi börja jogga. What?! När han såg min min ändrade han sig till att vi skulle börja gå snabbt.

Jag har formulerat en teori. Jag tror att ett Alien utnyttjar min kropp på nätterna och proppar mig full med mat. Nåt i stil med Harry Potter och den där rälige Lord Voldemort. Som lever genom andra. Mitt Alien - låt oss kalla henne Lady Feedme - trycker förmodligen mitt huvud bakåt och tvångsmatar mig. Det är därför jag har så ont i nacken när jag vaknar.

Allt hänger ihop.

När jag var sisådär tonåring så hände det sig en gång att jag inte såg till Grannfrun på flera veckor. Det var en tystlåten och tillbakadragen familj så jag begriper inte hur jag ens upptäckte att en sådan anonym människa var försvunnen... Hur som helst gick jag och grunnade på det länge och väl. I hemlighet. Och kanske borde det förblivit en väl förborgad hemlighet....

Ungefär samtidigt skedde ett antal obehagliga mord runt om i Skåne. Och jag började åka buss en hel del. Och alla vet ju att utsikten från bussar är god. Så då såg jag att det fanns jättemånga svarta sopsäckar som låg och skräpade i vägkanten. Aldrig i livet att jag skulle vågat öppna en sådan slängd sopsäck. I min fantasi innehöll de allt från avhuggna armar och ben, döda hundar och katter, halshuggna huvud och en och annan torso.

Tilläggas bör att jag älskade deckare.

En dag hade en teori formulerats i mitt huvud. Tankarna kolliderade. Grannen och Försvunnan Frun. Hade han inte sett lite lurig ut de senaste gångerna jag stött på honom? Kom och gick på märkliga tidpunkter? Och hade inte antalet sopsäckar i vägkanten mellan Förorten och Malmö ökat markant till antal?

Min teori var ett faktum. Grannen hade såklart mördat sin Fru! Hon låg numera utspridd i vägkanten mellan Förorten och Malmö. Efter några veckor blev jag orolig på allvar. Lite försynt frågade jag mina föräldrar om de sett till Frun. Utan att nämna min teori. Nä, ingen hade sett henne.

En dag klarade jag inte att bära min teori ensam längre. Jag invigde min mamma. Som säkert insåg att det var tonårsfantasier och som sådana bör de tas på allvar och inte skojas bort. Därmed involverades mamma i Försvunna Frun-spaningen. Lättnaden var enorm när mamma en dag meddelade att Försvunna Frun numera återigen var Fru eftersom hon siktats på ICA.

Nu har jag drabbats av något liknande. Min granne har blivit Försvunna Grannen. Frun i huset huserar ensam. Dessutom är plasma-TV borta.

Here we go again....

Låt mig skriva det redan från början. Jag röstade på Alliansen i senaste valet.

Nu har jag drabbats av ruelse och tvivel. Först ändrades fastighetsskatten på ett - för oss negativt sätt. Sådant får man kanske leva med. Men nu kommer nästa ingrepp, begränsad rätt till sjukersättning.

Regeringen föreslår att den som är sjukskriven längre än ett år ska få högst 75 % av lönen i sjukpenning. Oaktat om det finns kollektivavtalade sjukpensioner eller man tecknat en privat sjukförsäkring. Jag har inte tecknat en privat sjukförsäkring däremot omfattas jag av kollektivavtalad sjukpension.

Den kollektivavtalade sjukpensionen i mitt förbund innebär att den som är sjukskriven längre än 90 dagar får 10 % av lönen i sjukpension upp till 7,5 basbelopp. För att få detta har jag och mina branschkollegor tidigare år avstått löneutrymme.

Regeringens förslag innebär alltså att man konfiskerar vårt tidigare avstådda löneutrymme. Utan att kompensera! Det råder avtalsfrihet i Sverige så jag skulle allt bra gärna vilja veta hur det här hänger ihop?

Jag har blivit en tvivlare. Just nu kämpar jag verkligen med att försöka hitta stöd för att jag röstade rätt. För annars blir det jobbigt för mig nästa gång Sverige går till val. Vad i hela friden ska jag då rösta på? Vill inte blankrösta eller ligga på sofflocket för att jag har alldeles för mycket åsikter för att bli blankröstare/sofflocksliggare. Enligt min åsikt har nämligen blankröstare/ sofflocksliggare förverkat sin rätt att ha åsikter eftersom de väljer att avstå sina möjligheter att påverka. Kanske måste jag ompröva även den åsikten...