Vissa dagar går luften ur mig helt. Jag kan ha världens bästa intentioner på morgonen men i takt med att dagen randas så blir jag mer och mer ineffektiv. Idag är en sådan dag.

Jag känner mig omotiverad och seg. Stressad över allt som ska göras. Jag har långa listor på vad som ska göras i mina olika projekt, "projekt utflyttning", "projekt inflyttning", "projekt skidresa", "projekt jobb", "projekt adoption", "projekt boka resa".

Jag har inte tid att jobba. Vill mest gå hemma och försöka få livet under kontroll.

Makalöst underbart fantastiskt att det händer så mycket i Bolivia! Idag kom det ett barnbesked till från domstol 2 i Santa Cruz.

Och en liten irriterande optimist viskar i min öra "Kanske. Kaaaaaaanske".

Vi står still i Landets kö. Blickstill.

Vi backar i alla fall inte.

Man ska vara glad för det lilla.

I dagens Sydsvenska kan man läsa om en 77-åring kvinna som ramlat omkull. Hennes 80-årige make försöker hjälpa henne upp. Då tar några 13-14 åringar tillfället i akt och rånar paret. 

Jag blir alldeles mörkrädd när jag inser att den första tanken i dessa unga människors hjärna inte är: "Oj, undrar om hon slog sig?" utan istället "Vi rånar dem!".

Vi pratar om snabba tankar och snabba handlingar. Instinktiva. Ungarna är för fasiken helt felprogrammerade!

Det är samma tanke som jag fick för några år sedan när en man stannade vid infarten till motorvägen för att lätta på trycket. Medan han gör det stannar en bil och tre män rånar honom. Bara sådär. Det krävs snabba instinktiva beslut att råna en person på en väg. Man skulle nästan kunna tro att rånarna åkte omkring och letade offer. Och så var det säkert också.

Hur många som jag möter går och väntar på sin chans? På att jag trillar, är ouppmärksam eller lite vinglig?

Ibland känns livet utanför bubblan mycket obehagligt.

Känner mig inte så spänstig idag. Darlingen säger att jag snurrar som besatt på nätterna. Själv märker jag ingenting förrän när jag vaknar. Med huvudvärk. Nu misstänker vi att mitt sätt att sova orsakar huvudvärken. Teorin grundar sig på att jag inte hade huvudvärk och värk i axlar/skuldror när jag gick och la mig igår. Men i morse var jag återigen väldigt öm. Och hade huvudvärk.

Så nu har vi inhandlat två nya dunkuddar och en Tempurkudde. Den sista vet jag inte om jag kommer att bli kompis med, men jag gör vad som helst för att slippa värken.

För övrigt har vi varit i Anderslöv för att godkänna en del snickeriarbeten. Sedan var vi förbi Hjortfamiljen som håller på att byta fönster. Sjukt snygga! Inte ett spik så långt ögat nådde - bara träplugg. Och jag drabbades av vilt ha-begär när jag såg deras haspar. Perfekta! Plötsligt vill jag byta alla fönster på vårt nya hus. Det här var ingen bra utveckling...

Och vi gjorde ett ärligt försök att välja brevlåda. Vi kom nästan överens om en mycket enkel svart plåtbrevlåda. Med eller utan lås. Kvittar lika. Tyvärr fanns ingen av brevlådorna i lager så vi fick åka hem utan förrättat ärende. Fast det kanske var lika bra eftersom vi blev brevlådeovänner på vägen hem.

Mina föräldrar har varit här ikväll. Vi ville gärna att de skulle få se nya huset nu när man kan ana slutresultatet.

Det blev förfärligt mycket mat. Darlingen gjorde en makalöst god Toast Skagen som intogs med öl. Själv bidrog jag med afrikansk kycklinggryta (Lättviktarjättegott!) och till det drack vi ett supergott vin från Sicilien. Vi toppade hela matkaskaden med chokladbrownies, glass och tropisk fruktsallad (Intesåmycketlättviktaremenändåjättegott). Det blev en globetrotteraktig middag... Nu är min mage lika stor som en jordglob. Tvi.

En liten planering inför förestående resan till Rom gjordes också. Fast det blir förstås inte av förrän till hösten, i september. 

Jag är inget vidare på att planera resor. Det är alldeles för mycket att välja mellan. Många hotell. Många olika resbara datum. Många olika flygbolag. Många olika städer. 

Önskar Darlingen kunde se min belägenhet och gripa in.

Men han är också ganska omständig. Fast söt.

Jag har funderat en hel del på Tito Beltran den sista tiden.

Det är omöjligt för mig att spekulera i om han är skyldig till våldtäkt eller inte. Däremot kan man fundera på sådant som framkommer i samband med rättegången.

Flickan var 18 år vid tillfället. Tito erbjuder henne massage på sitt rum. Han har erkänt att han gett henne en puss och smekte hennes rygg. Vidare har han sagt att hon var oskuld när hon gick in i rummet och oskuld när hon gick ut ur rummet. Det framkommer inte hur han visste att hon var oskuld.   

Jag tänker på män i min omgivning och män i allmänhet. Om sannolikheten för att någon av dem hade försatt sig i en motsvarande situation, dvs erbjudit sig att massera en ung flicka på sitt rum. En rejält vuxen man mot en naiv 18-åring. Vad hände i Tito Beltrans huvud när han lämnade massageerbjudandet? De flesta män hade förmodligen avstått eftersom det kan uppfattas som suspekt. För tacka sjutton för att hans massageerbjudandet tangerar ett normalt och acceptabelt beteende.

Vi pratar dessutom om en man som redan befunnit sig i rätten en gång tidigare, anklagad för sexuella övergrepp mot en liten flicka. Förvisso frikänd med domen är överklagad till Hovrätten.

Tito Beltran ÄR måhända oskyldig till våldtäkt. Men han är troligen inte oskyldig till att försöka sig på ett upplägg som kan leda till sex med en ung person. Han drar sig uppenbarligen inte för att ge sig ut i gränslandet. Jag skulle nog vilja påstå att hans normer skiljer sig kraftigt från de flesta andra män. Han verkar inte ha bekymrat sig ett dugg för att omgivningen kan missuppfatta hans intentioner när han erbjuder sig att massera en 18-åring. Och han verkar även tycka att det är helt normalt att massören masserar iklädd morgonrock. Han hade kalsonger under. Jamen, då är väl allt i sin ordning?! Otroligt märkligt klädsel för ordinär och icke flörtig massage. 

Skyldig eller oskyldig till våldtäkt men det verkar finnas en sida hos Tito Beltran som huvuddelen av den övriga manliga befolkningen saknar. 

Jag är med i ett forum för personer som har intresse av att adoptera från Bolivia. Även om jag och Darlingen har gett upp hoppet på att få adoptera från Bolivia så läser jag ändå vad som händer i "Bolivia-världen". Man vet ju aldrig...

För ca en vecka sedan kom det två barnbesked på två dagar. Det var fantastiskt! I synnerhet eftersom jag vet att det är väldigt många som har sina adoptionshandlingar i Bolivia.

I Bolivia finns det flera domstolar som man kan bli placerad vid (vet inte hur många domstolar det är per stad). Och flera städer (Santa Cruz, La Paz och El Alto) Och om jag fattat det hela rätt så kan det stå 3 svenska familjer i kö i varje domstol i varje stad. När en familj får barnbesked så placeras en ny familj i domstolen, på tredje plats. 

Så långt låter ju allt rimligt och bra. Men tänk om man blir placerad i en domstol och en stad som står helt stilla? Det kan i praktiken innebära att en familj som skickat sina handlingar i januari kan få vänta längre på en familj som skickat handlingar senare, låt oss säga juni. 

Ett av de senaste barnbeskeden kom från en stad som man testskickat till, El Alto. Det innebär att det står folk i andra köer som fått köa mycket längre än de som köat i El Alto. Troligen.

Och då tänker jag så här:

Ponera att man skickat handlingar till en domstol i en stad som det står still i. Det kan innebär att man blir omsprungen, dvs en familj som köat en kort tid kan få barnbesked snabbare än andra. Det måste vara präktigt jobbigt att uppleva. Känslan av att ha valt fel kö. Visst hade man glatts åt att andra fick barnbesked, men hur länge klarar man en sådan påfrestning? Känslan av att ha valt fel kö...

Med tanke på att jag kan få krupp av att välja fel kö på Malmborgs så kan jag lättligen föreställa mig att jag skulle få mer än krupp om jag upptäckte att jag valt fel adoptionskö.

Fy fabian vad livet som adoptant är jobbigt.

Jag blir dessutom mer och mer nervös för det här med 42 års gränsen.

JAG VILL HA BARN!