Jag tror att vi är de enda personer i hela universum som inte ska träffa vänner eller familj på Valborgsmässoafton. Det känns sunkigt.

Jaha. Så kom då april uppdateringen. Jag hade stora förhoppningar om några steg framåt. Vi backade.

7 nya som "smet" in före oss. 5 som försvann. Vi backade alltså 2 steg.

Blir det som jag förutspått? Att syskonadoptanterna nu börjar droppa in - de som har bra ködatum och varit förutseende nog att börja köa direkt efter hemkomst eller vara medlem i flera organsiationer.

Jag är less.

Nu har jag fått domen.

Och den var så överraskande att jag fortfarande känner mig lite tagen.

Jag har nämligen fantastiska värden. Både här och där. Syreupptagningsförmågan var suverän. Konditionstalet var en 4 (av 5 möjliga). Alla saker de lyckades få ut ur mitt blodprov var lysande. Blodtrycket likaså.

Min haka landade i golvet när jag fick värsta berömmet. Jag har tydligen en grundkondition som är mycket god och som är lätt upplivad. Troligen kan det skyllas på goda gener och hälsosamt matintag. Mitt problem är det jag äter emellan mina sunda måltider.

Fick förslag på personlig tränare och naprapat. Jag får nog fundera lite till på det. På ett sätt borde jag kanske ta hjälp. Jag har gått ner min egen kroppsvikt i omgångar men alltid gått upp igen. En viktnedgång på 10 kg har resulterat i en viktuppgång på 12 kg när jag tycker att jag varit duktig länge nog. Min karaktär är en ytterst sorglig historia. Jag kan aldrig vidmakthålla uppnådda resultat.

Jag firade det hela med en Nogger.

Darlingen konstaterade "där har du nog ditt problem i ett nötskal".

Vietnam stoppar adoptioner till USA. För mycket tvivelaktigheter i processerna.

Oj.

Bonusen hade kompis Calle med sig denna helgen. De har sysselsatt sig själva och har varit ganska ljummet intresserade av att göra saker tillsammans med oss.

Eftersom vi misstänkt att det skulle bli mycket TV-spel om de själv fick råda över sin tid hade vi tänkt ut en lek som gick ut på att de fick göra en frågesport som skulle leda till bokstäver som i sin tur bildade ordet "BOWLING". Vilket var tänkt som dagens aktivitet när frågesporten var avklarad.

Det gick åt skogen. Bonusen visade upp en stöddig attityd redan på andra frågan som ledde till konflikt när vi inte accepterade hans beteende. Han blev tillsagd i enrum men valde att ignorera våra försök att kommunicera. Efter ett tag blir det lite träligt att prata med en person som vägrar titta en i ögonen eller kommunicera på något sätt.

Det blev mao en ganska tråkig start på dagen. Jag och Darlingen fick ta en promenad för att hålla krigsråd och bestämde att vi skulle bowla ändå. Kompisen skulle inte få lida för att Bonusen är obstinat och snutig.

Det har varit mycket lärorikt för mig och Darlingen att träffa en jämnårig till Bonusen. Vi känner inga familjer med pojkar i den åldern. Alltså har vi dåligt med referensmaterial. Eftersom vi är distansföräldrar så får vi inte heller den vardagliga kontakten med Bonusen och hans umgänge. Denna helgen har därför gett oss både en del att fundera över. Jag har tidigare tyckt att det varit svårt att "nå" Bonusen. Han pratar aldrig känslor. Han berättar aldrig hur han mår eller vad han tänker på. När man frågar honom så har han inget svar. På ett sätt ger han ett ytligt intryck. Förmågan att uttrycka känslor och prata om allvarliga saker (t.ex Engla-mordet) är obefintlig. Han sluter sig helt. Kompisen däremot pratade frimodigt om ditten och datten. Trots att jag aldrig träffat honom berättade han hur han reagerade på Engla-mordet, vad som skrämmer honom och hur han hanterar det (genom att berätta om händelser han råkat ut för). När vi frågade Bonusen om motsvarande tittar han frågande på oss. Försöker ignorera oss. När det inte går glider han undan. Förhalar. Svarar "Vet inte". Kastar tillbaka frågan på oss genom att fråga oss om vi vet något han tyckt varit läskigt. När vi säger att han vet bäst vad han tycker är läskigt så får vi inget svar. Jag är helt säkert på att en 10-åring har varit med om saker han tyckt varit läskigt. Hans undanglidande svar ger mig ännu mer bränsle för oron. Men hur fasiken kan man komma åt det?

Det är frustrerande. Darlingen tog upp frågan med hans mor. Sa att han vi måste ta tag i hans oförmåga att uttrycka känslor. Hennes reaktion var "det har jag också. Och jag jobbar jämt på det". Sedan bytte hon ämne.

Vissa dagar är det oerhört frustrerande att vara Bonusförälder. Att så att säga stå vid sidan om. Att inte vara den som får fatta de avgörande besluten. De måste fattas av Bonusen mamma och Darlingen. Och jag blir orolig för en 10-åring som inte kan prata om vad han känner inför stora och små saker. Jag får ingen "själskontakt". 

Idag känner jag mig ledsen och uppgiven. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag är van vid att ta itu med problem som berör mig. Men jag är kan inte vara den som går in först i denna situationen - det måste jag förlita mig på att hans föräldrar gör.

Anticimex har precis besiktigat huset. Ingår i vår villaförsäkring och var inte så arbetssamt för besiktningsmannen. Det är ju nytt.

Besiktningsgmannen trodde det var ett gammalt hus som vi totalrenoverat. Jag blev jätteglad eftersom det är precis det vi velat uppnå; att bygga ett hus som ser ut som det alltid har legat här.

Nu väntar jag på Persienn Experten. Mitt fjärde besök idag - målare, vattenmätarbyte och Anticimex avklarade.

Kl 7 ringde det på dörren imorse. Utanför stod vår målare. Han jämrade sig och visade upp ett blodigt finger. Jag är inte så bra på blodiga fingrar.

Jag - som stod i morgonrock och turban om håret - vände tillbaka till badrummet för att leta plåster. Hade inte en tanke på att det vore bra att rengöra. Eller torka bort blodet. Så han fick själv fråga om han fick komma in och tvätta det.

Till slut fick jag fram plåster. Såna där vattentäta. Det är bra med vattentäta plåster när man är målare. Tror jag. De vattentäta plåstserna är  ganska svåra att sätta på. det gick inte. Så jag rotade jag fram andra plåster. Mindre komplicerade. Det blödde hela tiden.

Plötsligt kom Grannfrun Jag Inte Hälsat på ut från sitt hus. Jag gick in för att hämta fler plåster. När jag kom ut igen hade målaren sällat sig till Grannfrun och säger:

"Tack så mycket. Nu får jag riktig hjälp"

Han lät inte anklagande men jag tog ändå åt mig. Han hade ju rätt. Han fick ingen vidare hjälp av mig. Jag begrep inte riktigt hur jag skulle göra. Jag har aldrig varit bra på blod och lemlästningar.

Det är himla skämmigt att vara så värdelös på något så viktigt.

Lär man sig sånt automatiskt när man får barn? Det är kanske lättare att få öva på små blodiga fingrar. Än stora blodiga fingrar.

Nu tror jag att jag kommer att bli en fullkomligt värdelös mamma också. Min självkänsla och mitt självförtroende är i botten och klockan är inte ens åtta än.

Jag har dragits in som referensperson och dokumentör i ett mindre projekt. "Projektet" är att det inte haft någon projektledare. Alla har trott att uppgiften var så lätt att lösa att det inte behövdes.

Redan från början varnade jag för att uppgiften var mer komplicerad än alla andra trodde. Det blir gärna det när det är två länder som ska vara inblandade i samma produkt. Ingen tog mig på allvar. Jag blev less och engagerade mig mindre. Tills nu.

Nu är det snart lansering och vi måste få alla bitarna på plats. Och vem är det då som gjort en djupdykning i materialet för att få rätsida på allt och täcka för alla hål? Jag.

Jag är så irriterad på folk som har dålig planering och insikt. I synnerhet som vi inte stått här om de lyssnat på mig från början. Så nu är det JAG som får omdisponera min tid. Varför blir det alltid så här?!