Då och då inbjuds jag på festliga begivenheter med många människor. Främst via jobbet. För en tid sedan var det stor personalfest Syd. I september är det dags igen, stor personalfest för alla kollegorna i Sverige.

Jag avskyr det.

Jag jobbar stenhårt på att uppfinna hållbara ursäkter vareviga gång. Att tacka ja till festen innebär att jag tvingas göra något jag inte tycker om. Att tacka nej får mig att framstå som illojal och tråkig. Det tycks vara den allmänna uppfattningen att alla gillar stora fester.

Inte denna människan.

En gång uppfann jag en halvlögn. Jag höll på med viktkorrigering och Darlingen stod för moroten - en resa till Rom om jag gick ner 10 kg. Glad i hågen använde jag det som ursäkt för att slippa åka på fest i Danmark. Fem månader innan festen. Tyvärr gick jag bara ner 9,5 kg innan jag tröttnade så det blev ingen Rom-resa (min karaktär mig mörkrädd ibland). Eftersom jag hann basunera ut min lögn till höger och vänster var det liiiite jobbigt att förklara att jag inte alls skulle åka till Rom. Och inte heller till Danmark.

Jag är vare sig asocial eller folkskygg. Men jag gillar inte påfåglandet i glitterkreationer, fyllesnacket med "ärligt talat" och tycker att dans är en ganska nöffig företeelse. Jag gillar inte att någon annan bestämmer var jag ska sitta. Jag tröttnar snabbt på ytligt tugg. Jag avskyr att behöva resa någonstans för att gå på fest. Varför tror alla att det är roligare ju längre bort från den egna sängen man kommer?!

Så denna gången ska jag banne mig kliva ut ur garderoben och tacka nej. Rungande. Och stå för min åsikt. Om någon frågar alltså.

Jajamän.