Helgen har ägnats åt att använda Darlingens julklapp - ett dygn på The Lodge. Innan vi landade på The Lodge var vi i Qvesarum för att inhandla en hatthylla. Nu kommer det väl dröja sisådär ett år innan den blir installerad...

På The Lodge inleder man sin vistelse med afternoon tea. Jag blev så entusiastisk att jag åt alldeles för mycket och fick magknip. Så vi fick vila i några timmar innan vi var redo för middagen. Och vilken middag!

Först en lite appetizer med katrinplommon och pancetta. Därefter följde i tur och ordning hummersoppa, rostad sparris med parmesan och pancettaflarn, majskyckling med risotto, morot och tomat rostad i ugn och creme caramele som final. Till det valde vi vinmenyn som var helt fantastisk och väl värd sina 250 kr. Det var så överväldigande mycket att jag inte ens orkade smaka på de hemlagade pralinerna till kaffet. En mycket säregen händelse...

Sedan fick jag magknip igen och tillbringade resten av kvällen under ett Lexingtonlakan, kvidandes av smärta. Det var faktiskt en smula snöpligt. Darlingen var i alla fall ett gull som masserade min mage - det är egentligen inte så stor skillnad på att ha magknip som 40-åring och som bebis. Man behöver magmassage i båda fallen.

Morgonen randades och vi skulle ta en liten promenad för att jag skulle klara mina 10.000 steg. Jag blev alldeles tagen av alla vitsippor och naturen på Romeleåsen. Darlingen är inte så naturintresserad men travar tålmodigt med. Det blev en liiiite längre promenad än vi tänkt oss eftersom vi inte riktigt hade koll på omgivningarna. Det var faktiskt så illa att vi närapå missade frukosten.

Förutom magknipet (som berodde på min glupande aptit och oförmåga till måttlighet) var det en alldeles fantastisk upplevelse att vara på The Lodge. Jag har redan planer på att vi ska åka dit och äta brunch. Eller kanske bo en gång till. Kanske med spa-upplevelse?

Fast nästa gång ska jag hoppa över magknipet. Och kanske bara äta en scones... Eller kanske man kan äta middag senare? Typ midnattssupé?

I mina gömmor bor en kökmaskin.  Den är min men ändå inte. Köksmaskinen och jag flyttade ihop mitten av 90-talet när jag och min förre sambo flyttade ihop. Vi separerade 1998. Köksmaskinen bodde kvar.

Jag och exet har haft kontakt genom åren och vareviga gång vi träffats eller pratats vid har köksmaskinen förts på tal. Mitt ex har föga intresse av den ca 20-åriga maskinen men mitt ex pappa har en hang-up på den. Alltså har mitt ex fått framföra pappans önskemål om att få tillbaka köksmaskinen om och om igen. Jag tyckte att det hela var lite parodiskt och har mött varje önskemål med att säga:

"Han är välkommen att hämta den när han vill".

Det har han inte gjort trots att vi bor väldigt nära varandra.

Sedan hände sig det att jag träffade Darlingen. Och jag började ta itu med jobbiga saker som jag tidigare vänt ryggen utan att bearbeta. Jag blev därför makalöst efterhandsarg på exet för att han dolt sin sexuella läggning för mig i 7 år. Jag fick ljuga och bedra för att han inte vågade stå för den han var. Då bestämde jag mig för att köksmaskinen skulle slängas. Oavsett vem som ägde den. Förresten anser jag att maskinen är min av hävd och då kan jag göra som jag vill med den. Det snöpliga var att jag inte kunde förmå mig till att slänga den. Den behövdes ju till lussekattsbaket varje år... 

Idag gjorde jag ett nytt försöka att slänga den. Denna gången kom köksmaskinen ända till återvinningsstationen. Men i sista stund fick jag kalla fötter. Inte av nostalgiska skäl utan praktiska. Så mitt i söndagsrusningen på återvinningsstationen hade jag och Darlingen en livlig diskussion om huruvida köksmaskinen skulle få åka med hem eller inte. Jag dödade slutligen diskussionen med följande argument: 

"Om den inte kommer med hem kommer det aldrig mer bli några lussekatter. Icke heller kanelbullar"

Darlingen veknade. Köksmaskinen följde med hem igen. Trötta mig.

För övrigt är jag nog den ende som hett och liderligt blir spyförbannad över hyllningarna som regnade över "Broke back mountain". Två homosexuella män träffas i ungdomen. De vågar inte leva ut sin kärlek. Den ene gifter sig och bildar familj. Frun är ovetandes fram till en dag hon ser den äkta mannen kyssa sin "ungdomsvän" på bakgården. Jag avskyr att människor såg något vackert i en livslögnen.  Det finns INGET vackert i att vara så feg att man inte vågar stå för den man är (=är homosexuell). Det finns INGET vackert i att fegheten drabbar en oskyldig person (=hetero flick- eller pojkvännen som inte känner till att partnern är homosexuell).

Och nu utvecklade sig köksmaskinshistorien till att jag blev arg.