Ponera att jag hade kunnat bli gravid.

Då hade jag fått en son.

Det har nämligen visat sig att välnärda kvinnor har större benägenhet att få söner. Undrar om olika sexställningar hade kunnat påverka detta?

Skönt att vi ska adoptera så vi slipper fundera mer på det.

Darlingen ringde precis hem. Han har blivit beordrad övertid till kl 23 ikväll. 

Folk blir inte mindre sjuka för att det är strejk. Det blir bara färre som ska ta hand om dem.

Undrar hur många liv strejken kommer skörda pga sjuka patienter måste slussas till strejköppna sjukhus? Och hur känns det egentligen i hjärtat när man åser en sjuk människas kamp medan man själv står med ett plakat och kräver mer lön?

Det blir absurt. Liv mot pengar. Men det är kanske det som krävs.

Idag har vi varit på utflykt. Först auktion och bilutflykt med shopstopp på Söderslätt - Ting inne och ute, Idala Gård och Ullahills magasin. Sedan blev det golfbanan. Den delen av utflykten var jag inte så begeistrad i men Darlingen argumenterade väl (han nämnde nåt om den nedrans stegräknaren) och plötsligt befann jag mig torrspelandes golf. Darlingen och Anderslövaren spelade. Det gick sådärbra för mig - jag skrattade när det blev tåfjuttar (heter det så i golf?), pratade när folk skulle slå ut, stretade och drog kärran där man inte fick och var allmänt osnuten (vinden fick näsan att rinna) och i vägen. 

Nu har jag ont i ändalykten. Det var lite höjdskillnad på sina ställen så jag fick spänsta lite. Kan vara bra inför den där hälsoprofileringen som ska ske i slutet av april. Nu kan jag med gott samvete säga att jag motionerar VARJE dag. Minst 10.000 steg. Ha!

Nu blir det nostalgimat - potatisbullar och bacon.

Denna människan ägnade lördagsförmiddagen åt att deklarera medan Darlingen snarkade sött. Jag blev riktigt irriterad när han sent omsider vacklade upp och störde mig i deklarerandet.

Några timmar senare hade jag fått lite svettig överläpp. Den elektroniska deklarationen var färdig och det stod att jag skulle betala en sisådär 234.000 kr i skatt.

Sedan kom jag på att jag kunde ändra siffror i fältet för slutligt uppskov. Om jag ändrade det till hela vinsten vid försäljningen så fick jag tillbaka 27.000 kr.

Jag behöver måndag och Skatteverket. Jag behöver veta att det inte är sant. Annars behöver jag en kvarts miljon.

Behovet av en uteplats kryper närmare. Säsongen börjar snart.

Samtidigt är det högsäsong för alla trädgårdsanläggare och de har sina kalendrar bokade. Tack och lov för vår byggare som har finfina kontakter som innebär att vi blir prioriterade.

Så idag hade vi en Fredrik här hemma. Han verkar ha klart för sig. Jag pekade, tjatade om blåregn och gammeldags klätterrosor, gräsmatteplätt, lavendel, riddarsporrar, daggkåpa, buxbom, fingerborgsblommor... å en purpurfärgad syrén. Men när jag ville få in mina favoritfrukter som plommon och körsbär började han se matt ut.

Hur som helst ska han rita ett förslag som vi ska gå igenom. Jag är jättespänd.

Lite rabarber måste man väl också ha?

Och smultron.

Och en klot-robinia.

Jag kan knappt bärga mig.

Tittade på Debatt ikväll. Lilla Hultaren deltog i egenskap av brottsoffer och var inbjuden för att debattera vad man ska göra med förövarna som begår brott mot barn.

Jag rördes till tårar. Är emellertid osäker på min egen ståndpunkt i frågan. Min första omedelbara tanke är att oskylda människor måste skyddas från personer begår dessa brott. Att förövaren själv blivit utsatt för brott är förmildrande i så motto att man kan få en förklaring till övergreppet/mordet. Men det innebär inte att ansvaret för handlingen är mindre. Du har som individ och förövare alltid ett val - även om du varit utsatt för brott som barn som skadat dig för livet. Varför ska normala människor vända andra kinden till och visa en förlåtande inställning när inte förövaren själv kan göra det mot de handlingar som de blivit utsatta för?

Jag har väldigt svårt att acceptera att jag och andra oskyldig medmänniskor ska utsättas för den risk det innebär när förövarnas handlingar ursäktas och personen får återgår till samhället utan att fått adekvat vård. En förövare kan vägra att ta emot vård medan jag inte kan vägra att bli offer för förövaren. Det är djupt orättvist.

Jag tänker på Riccardos mördare. Som håller sina huvuden högt när de går in i rättssalen. Som visar oerhört liten insikt i vad de gjort. Och jag tänker på ett uttalande som en av dem gjorde strax efter mordet. Uttalande i stil med "det är jättejobbigt för nu måste jag planera om hela mitt liv". Då blir jag arg. Jättearg. Hur kan han uttala sig på det viset när han tagit en annan människas liv?! 

Och jag blir ännu mer arg när jag tänker på hur man hanterar fallet med Louise vars mamma kastade ut henne och hon fick flytta till sin pappa som förgrep sig på henne i flera år. Och sedan tilldömd pappan - trots övergreppen - vårdnaden av Louise. Enligt synsättet att förövarnas beteende kan förklaras av deras barndom - vad gör då samhället för Louise? Hon är ju en högoddsare när det gäller framtida brottslighet. Hon har den perfekta ursäkten att bli en samvetslös förövare med samhällets benägna hjälp. Det är inte rätt.

Jag trodde att Clinton och Obama var på varsin sida. Det är de inte.

Förresten ligger USA jättelångtbort och man kan faktiskt inte hålla reda på allt. Jag har fullt sjå med att ha koll på om toapappret håller på att ta slut.

På BFA:s hemsida kan man läsa om vilka barn - med speciella behov - som behöver föräldrar i dagsläget.

Jag tycker att listan blir längre och längre. Det händer just inget mer än att det tillkommer ytterligare barn. Just nu finns det 19 barn (både ensambarn och syskon). Det är mycket. 

Har BFA fler barn med speciella behov att placera än övriga organsiationer? AC har inte alls lika många (5 + flera syskonpar från Etiopien). FFIA vet jag inget om mer än det just nu finns 9 SN-barn från Kina som söker föräldrar - allt annat går bara att läsa för medlemmar.

Det är konstigt. Väntetiderna ökar. Många höjer medgivandeålder. Ändå verkar det som om det inte räcker till. Eller har antalet äldre barn och barn med olika typer av speciella behov ökat kraftigt på senare tid? Speciellt många barn med speciella behov har Taiwan. Hur kan det komma sig?

Jag känner mig riktigt förvirrad. Och sorgsen över att barnen finns kvar på listan vecka efter vecka, månad efter månad.