Rosenfamiljen står i begrepp att införskaffa en häst. De har letat länge och äntligen hittade de Hästen. Hästbesiktning ombesörjdes. I denna ingick böjtest av framben. Veterinären fick en rynka i pannan. Sedan tog Hästsagan slut.

Måtte ingen böjtesta mig. Med hälsoprofileringen i antågande är jag lätt skärrad. Jag struttar, hasar och pustar mig igenom mina 10.000 steg varje dag och detta har lett till överträning. Jag har fått ont i frambenen.

Jag tror inte min kropp är gjord för motion.

Vi väntar. Och väntar. Och väntar på att få adoptera. Det känns ganska avlägset just nu.

Ibland undrar jag om jag antaget identitet som Väntandeialltidochevighet. Som om det inte alls ska resultera i något verkligt. Ett barn. En livsomvälvande händelse. Jag förbereder mig inte på föräldraskap på det sätt jag kanske borde. Jag läser inget om anknytningsproblematik eller barnuppfostran. Jag köper inte en massa saker till det blivande barnet. Allt är så overkligt.

Undrar om DET någonsin händer.

Jag har hamnat i bryderi om min tankar - huruvuda de är "förbjudna"/"mindre lämpliga" och därför borde censureras. Men jag tänker ju dem ändå? Kan man blockera tankar? Bör man göra det?

Allt började när vi bestämde oss för att adoptera.

Från att ha utnyttjat det mest uppenbara hos personer i identifieringssammanhang har jag börjat darra på manschetten. En av byggnadsarbetarna hos oss är adopterad. Det är ganska uppenbart eftersom han är mörkhyad och pratar skånska. Jag behövde relatera till något som han gjort inför en annan person men kunde inte komma på vad han heter. Det mest naturliga hade varit att säga: "Han som är adopterad" eller "han som är mörkhyad". Men plötsligt blev jag lite skärrad över att man inte ska utpeka det mest uppenbara? Eller ska man? Ska man låtsas som att det inte finns något som särskiljer honom från mängden?

En annan gång var det en för mig namnlös asiat som jag behövde omtala. Jagn hann precis hejda mina ord "han som är kines" i sista minuten. Jag vet iofs inte om han verkligen är kines (och inte taiwanes, korean eller japan) men det mest uppenbara med honom var just att han är asiat. Det andra alternativt jag processade var att relatera till hans dåliga svenska genom att säga "han som bryter kraftigt". Inget kändes optimalt vilket ledde till en ganska omständlig beskrivning som renderade i att min motpart till sist sa "Du menar kinesen som var här häromdagen?". Ridå.

Det märkliga är att jag inte tvekar en sekund när jag beskriver en skånsk person utifrån dennes dialekt (typ min skånska kollega som tjatade om personalfesten) eller storlek (en tjock/lån/smal person).

Så jag har själv satt något slags gräns. Som jag egentligen inte kan förklara. Min självcensur tillåter mig inte säga något som är utpekande mot en ickesvenskfödd men jag har inte lika många begränsningar det gäller personer som ser ut att vara födda i Sverige.

Denna inre konflikt har blivit mycket framträdande sedan vi bestämde oss för att adoptera. Vill jag att mitt barn ska bli identifierat av andra utifrån sitt avvikande utseende? Eller är jag bara tramsig som tror att man kan bortse från något som är uppenbart?

Bara ännu ett av alla de saker som skiljer blivande adoptant från en blivande biologisk mor...

Tack och lov att man funnit mannen som mördat lilla Engla. Måtte karluslingen bli inlåst på livstid.

Och vilka tillfälligheter som löste fallet! En fotograf som ville testa sin nya kamera och fotograferade Engla på cykel. Med en röd Saab i bakgrunden.

Helgen har ägnats åt att använda Darlingens julklapp - ett dygn på The Lodge. Innan vi landade på The Lodge var vi i Qvesarum för att inhandla en hatthylla. Nu kommer det väl dröja sisådär ett år innan den blir installerad...

På The Lodge inleder man sin vistelse med afternoon tea. Jag blev så entusiastisk att jag åt alldeles för mycket och fick magknip. Så vi fick vila i några timmar innan vi var redo för middagen. Och vilken middag!

Först en lite appetizer med katrinplommon och pancetta. Därefter följde i tur och ordning hummersoppa, rostad sparris med parmesan och pancettaflarn, majskyckling med risotto, morot och tomat rostad i ugn och creme caramele som final. Till det valde vi vinmenyn som var helt fantastisk och väl värd sina 250 kr. Det var så överväldigande mycket att jag inte ens orkade smaka på de hemlagade pralinerna till kaffet. En mycket säregen händelse...

Sedan fick jag magknip igen och tillbringade resten av kvällen under ett Lexingtonlakan, kvidandes av smärta. Det var faktiskt en smula snöpligt. Darlingen var i alla fall ett gull som masserade min mage - det är egentligen inte så stor skillnad på att ha magknip som 40-åring och som bebis. Man behöver magmassage i båda fallen.

Morgonen randades och vi skulle ta en liten promenad för att jag skulle klara mina 10.000 steg. Jag blev alldeles tagen av alla vitsippor och naturen på Romeleåsen. Darlingen är inte så naturintresserad men travar tålmodigt med. Det blev en liiiite längre promenad än vi tänkt oss eftersom vi inte riktigt hade koll på omgivningarna. Det var faktiskt så illa att vi närapå missade frukosten.

Förutom magknipet (som berodde på min glupande aptit och oförmåga till måttlighet) var det en alldeles fantastisk upplevelse att vara på The Lodge. Jag har redan planer på att vi ska åka dit och äta brunch. Eller kanske bo en gång till. Kanske med spa-upplevelse?

Fast nästa gång ska jag hoppa över magknipet. Och kanske bara äta en scones... Eller kanske man kan äta middag senare? Typ midnattssupé?

I mina gömmor bor en kökmaskin.  Den är min men ändå inte. Köksmaskinen och jag flyttade ihop mitten av 90-talet när jag och min förre sambo flyttade ihop. Vi separerade 1998. Köksmaskinen bodde kvar.

Jag och exet har haft kontakt genom åren och vareviga gång vi träffats eller pratats vid har köksmaskinen förts på tal. Mitt ex har föga intresse av den ca 20-åriga maskinen men mitt ex pappa har en hang-up på den. Alltså har mitt ex fått framföra pappans önskemål om att få tillbaka köksmaskinen om och om igen. Jag tyckte att det hela var lite parodiskt och har mött varje önskemål med att säga:

"Han är välkommen att hämta den när han vill".

Det har han inte gjort trots att vi bor väldigt nära varandra.

Sedan hände sig det att jag träffade Darlingen. Och jag började ta itu med jobbiga saker som jag tidigare vänt ryggen utan att bearbeta. Jag blev därför makalöst efterhandsarg på exet för att han dolt sin sexuella läggning för mig i 7 år. Jag fick ljuga och bedra för att han inte vågade stå för den han var. Då bestämde jag mig för att köksmaskinen skulle slängas. Oavsett vem som ägde den. Förresten anser jag att maskinen är min av hävd och då kan jag göra som jag vill med den. Det snöpliga var att jag inte kunde förmå mig till att slänga den. Den behövdes ju till lussekattsbaket varje år... 

Idag gjorde jag ett nytt försöka att slänga den. Denna gången kom köksmaskinen ända till återvinningsstationen. Men i sista stund fick jag kalla fötter. Inte av nostalgiska skäl utan praktiska. Så mitt i söndagsrusningen på återvinningsstationen hade jag och Darlingen en livlig diskussion om huruvida köksmaskinen skulle få åka med hem eller inte. Jag dödade slutligen diskussionen med följande argument: 

"Om den inte kommer med hem kommer det aldrig mer bli några lussekatter. Icke heller kanelbullar"

Darlingen veknade. Köksmaskinen följde med hem igen. Trötta mig.

För övrigt är jag nog den ende som hett och liderligt blir spyförbannad över hyllningarna som regnade över "Broke back mountain". Två homosexuella män träffas i ungdomen. De vågar inte leva ut sin kärlek. Den ene gifter sig och bildar familj. Frun är ovetandes fram till en dag hon ser den äkta mannen kyssa sin "ungdomsvän" på bakgården. Jag avskyr att människor såg något vackert i en livslögnen.  Det finns INGET vackert i att vara så feg att man inte vågar stå för den man är (=är homosexuell). Det finns INGET vackert i att fegheten drabbar en oskyldig person (=hetero flick- eller pojkvännen som inte känner till att partnern är homosexuell).

Och nu utvecklade sig köksmaskinshistorien till att jag blev arg.  

Jag har rätt. Cyklisterna har fel.

Man får INTE cykla rätt ut i gatan även om man kommer cyklandes från en korsande cykelväg. 

Äntligen vet jag att jag rättmätigen kan tuta dem i rumpan och se arg ut. Det är min lagliga rätt.

Åh, vilken bra lördag!

Den 15 februari for vi till Zell am See medelst buss. För att åka skidor. Kan inte påstå att min entusiasm var på topp - vare sig för buss- eller skidresa. Och jag kan garantera att jag ALDRIG någonsin mer kommer att åka långfärdsbuss.

När vi väl kom fram till Zell am See var mina anklar, vader och ben dubbelt så stora som vanligt. Och det säger inte lite. Vi gick åstad omedelbart för att hyra utrustning. Det var ett problem. För mig. Det fanns nämligen inga pjäxor som kunde knäppas om mina vader! Slutligen gick den tålmodige skidutrustningsuthyraren iväg till en kollega i byn och fick tag i ett par expanderbara pjäxor. Dessvärre var de några nummer för stora. Men man tager vad man haver.

Mitt humör var nere på nollpunkten. Det blev inte bättre av att vi lyckades smälla iväl 10.000 kr på mindre än 2 timmar - skidutrustningshyra, liftkort och skidskola.

Skidskolan gick åt fanders. Jag hade glömt ALLT jag lärde mig för 4 år sedan. Då gick jag i skidskola i jättemånga dagar. Denna gången var jag stel och besvärad. Rädd för att trilla och inte komma upp igen. Bonusen var jätteduktig - han gick i skidskola hela dagarna på egen hand och med utländska skidlärare. Darlingen dammade snabbt av sina gamla skidåkartakter och susade omkring med min bror och hans familj. Jag ville mest teleportera mig till ett annat universum. Jag försökte en dag men då hamnade jag i Kaprun. Där var det jättekallt, blåsigt, backarna var läbbiga, sikten obefintlig och jag fick huvudvärk pga av den höga höjden... (tror jag).    

Dag 2 drabbades jag av ett smärre sammanbrott. Det utlöstes förmodligen av en massa inre stress som äntligen fick utlopp. Att huset inte skulle vara klart när vi kom hem, adoptionen som segar sig fram, min vikt (som jag käckt försöker göra till ett mindre problem än vad det känns som), förnedringen med skidutrustningen, min dåliga prestation i skidskolan, lägenheten í Zell am See var sunkig (!) och mina föräldrar kommer att dö någon gång (den tanken hänger automatiskt med när jag är deppig)... Hela bunten skickades iväg till skidbackarna så att jag kunde vara olycklig i fred. Jag tog verkligen ut svängarna... Det var riktigt befriande att få gråta ohämmat. Förutom att jag blev sjukt täppt i näsan vilket gjorde emellanåt innebar en påtvingad gråtpaus. Jodå, man är en riktig martyr ibland.

För att göra en lång historia kort så blev det inte så mycket roligare än sådär. Jag har i alla fall bestämt mig för att ALDRIG någonsin mer tacka ja till aktiviteter av skidresekaraktär enkom för att glädja andra. Det är alldeles för dyrt att åka till Österrike och vara ledsen. Det kan man lika gärna vara hemma.

Vi kom hem en söndag. Fylld av onda aningar om husets färdighet. Våra farhågor besannades. Huset var långt ifrån färdigt för inflyttning. Plan B aktiverades - vi skulle flytta hem till mina föräldrar över helgen. Trodde vi.

På måndagen åkte Darlingen upp med Bonusen och jag flyttpackade. Trött som tusan. Darlingen fick dessutom köpa ny mobil eftersom den förra försvann i Österrike.

På tisdagen fick jag vinterkräksjuka och mitt liv decimerades till "sova" eller "vomera". Darlingen skulle lämna bilen för lagning men lagningskillen fick åka till sjukhuset pga hjärtproblem (han är ok igen). Eftersom bilen skulle få körförbud på onsdagen om inte handbromsen lagades var det lite stirrigt innan han hittade någon annan som kunde fixa bilen. 

På onsdagen besiktigade Darlingen sin bil (som gick igenom) och sedan for vi för att hyra bil. Under tiden packade mina föräldrar ihop våra sista prylar och putsade fönsterna. Jag var inte så rask och populär eftersom vinterkräksjukan smittar 2 dagar efter sjukdomstillfället. Mamma hade köpt desinfektionsmedel som alla smörjde sig hysteriskt med. Darlingen började känna sig förkyld. Vi flyttade hem till mamma och pappa.

På torsdagen var förkylningsattacken på Darlingen ett faktum. Några timmar senare drabbades även jag. Det sa PANG och sedan var jag sjuk. Mina föräldrar var inte heller så raska eftersom de led av efterdyningarna av tidigare förkylningar. Jag och Darlingen for till Orten på morgonen för att flyttstäda. Mina föräldrar skulle komma efter. Precis när vi kommit fram ringde min mobil - mina föräldrars bil ville inte starta. Darlingen fick köra hela vägen tillbaka igen (7 mil ToR) för att hämta dem. Sedan gick dagen i snigelfart. Darlingen blev manligt för förkyld och gick in i sin sedvanliga förkylningsbubbla. Jag tvingade mig att fortsätta eftersom jag redan haft en sjukdag.

På fredagen var vi riktigt dåliga båda två. Vi for till Orten för att sälja huset. Det gick lugnt till. Vår städning var perfekt. Det hade den inte behövt vara. Några timmar senare revs nämligen köket ner och åkte till Varberg. De nya ägarna hade sålt det på Blocket för 10.000 kr. Inklusive alla vitvaror. Bara inbyggnadsugnen kostade 6.000 kr kr för 1,5 år sedan...

Vi bodde hos mina föräldrar i 2,5 vecka. Alla tyckte synd om oss men vi hade det toppen - vi fick enormt god mat, vi hade bredband, tv, sällskap och blev ompysslade. Efter några dagar gick alla ner på lågvarv och det var precis vad vi behövde - lugn och ro. På minussidan var att vi bodde i kappsäck, hade saker på fel ställen, vi var sjuka och det var jobbigt att duscha i ett badkar där trycket i kranen var obefintligt.

Den 15 mars flyttade vi in i Huset.