Har precis insett att jag låter ruskansvärt negativ i min återuppväckta blogg.

Fast det blir väl så när man överrumplas av sin kropps cykler. Någon obehörig hormonkrumelutt har bestämt att min kropp ska övergå till 2 veckors cykler istället för 4 veckors.

MöghackeStund. MissNöjd. FladdermusKräk. SvinaSvans.

På mitt jobb pågår stegräknartävling. Detta har lett till ohyggliga ingrepp i min vardag.

1. Lilla Näbbmusen muntrar upp varje lunch med att glatt påkalla "lunchpromenad". Jag vill inte, men tvingas följa med på rundor där jag inte ens har något ärende.

2. Jag kliver av en hållplats tidigare för varje dag. Snart är det inte ens lönt att jag kliver PÅ bussen eftersom jag går av på nästa hållplats. 

3. Jag har börja klä mig efter omständigheterna. Fotriktiga skor, långbyxor och lätt beklädnad på överkroppen. Snart kommer jag väl i joggingbrallor till jobbet.

4. Mina konspirationsteorier har ökat betänkligt. De som leder stegräknartävlingen har i genomsnitt gått 36.000 steg varje dag! Normalt går man ca 7.000 - 8.000 steg/tim Ett hårt aerobicpass på 60 min motsvarar 12.000 steg. Med andra ord måste en som snittar 36.000 steg motionera medel - hårt minst 3 timmar på dag!!! Är det verkligen rimligt?! Nä, det måste vara buffel och båg.

Det värsta är att det håller på till juni. Undrar hur länge jag härdar ut utan att gå upp i atomer.

Lilla Näbbmusen fångar mig innan jag hinner gå ut genom dörren:

"Haur du anmält daj te fästen?"

Jag fryser i steget. Nu är det dags. Ärlighet och beslutsamhet är mina ledstjärnor när jag godmodigt svarar: 

"Nix, det har jag inte"

"VA? Vafför ente de?" säger Lilla Näbbmusen med gäll röst. Liksom lite väl övertydlig tycker jag. Alla i lokalen fryser sina rörelser. Pannor rynkas. Man anar något lurt. Förmodligen syns det på mig. Som alltid.

"Nä... eh... alltså... ähum... jag är inte så bra på stora fester", säger jag med relativt stadig röst. Ärlighet och beslutsamhet. Mantrat börjat kännas obekvämt.

"VA? De va de dommaste jag hört! Klart du skau anmäla daj! Det skau jo bli rolitt!" Lilla Näbbmusen tar i från tårna och jag inser att jag börjar ligga pyrt på det.

"Men... jag vill inte gå", säger jag. Min röst är svag. Ärlighet och beslutsamhet. My ass. 

Precis då ringer Darlingen och räddar mig. 

Jag behöver en ny taktik.  

Ända sedan början av projekteringen av vårt hus har Darlingen velat ha trappbelysning. Små lampor i sidan vid varje trappsteg, monterade i vangen.

Igår var det dagen D. Belysningen skulle monteras.

Elektrikern har mulnat igen totalt varje gång trappbelysningen diskuterats. Först var han allmänt negativ. Sedan "glömde" han beställa den. Därefter påstod han att den inte fanns att beställa via deras leverantör (Ahlsells). Då tröttnade vår byggare och fixade fram belysningen. Via ... jodå... Ahlsells.... Sedan började elektrikerchefens handlangare uppvisa nervösa besvär över att behöva borra i vår nya trappan. Detta fortgick i några månader (!). I förrgår fick vi veta att självaste elektrikerchefen Persson skulle sätta trappbelysningen. Vi blev otroligt oroliga.

Elektrikerchefen Persson har inte imponerat på oss. Han är lat, gammal och trött, tar inga initiativ, lämnar vare sig förslag eller råd trots att vi helt uppenbart behövt vägledning i vissa frågor. Han saknar kreativitet och vill helst installera allt på det gamla hederliga sättet (som vi inte riktigt vet vad det är). Jag drömde om en stjärnhimmel i badrumstaket. Men efter att ha träffat elektrikerchefen Persson en gång insåg jag att det var totalt hopplöst att ens andas om stjärnhimlar och fiberoptik. 

Hur som helst.

Trappbelysningen blev riktigt, riktigt bra! Glädjen stod högt i tak hos oss.

Tills jag upptäckte Det.

Elektrikerchefen Klantskallen Persson hade hackat sönder vår trappa totalt. Det fanns djupa hack på varenda sättsteg. Ibland 5-7 hack i varje sättsteg. Vi vet inte vad som orsakat hacken - kan vara ståltåhätta på skor, slängd borr eller allmän vårdslöshet. Det står fullkomligt utom tvivel att Klantskallen Persson inte använt normal skyddsutrustning. 

Jag tror aldrig mer att jag vill se Klantskallen Persson.

Det enda lilla, pyttelilla positiva är att det är skönt att det är någon utomstående som hackat sönder vår trappa så vi slapp göra det själva. Det är trots allt en furutrappa som bara är vitoljad.... 

Då och då inbjuds jag på festliga begivenheter med många människor. Främst via jobbet. För en tid sedan var det stor personalfest Syd. I september är det dags igen, stor personalfest för alla kollegorna i Sverige.

Jag avskyr det.

Jag jobbar stenhårt på att uppfinna hållbara ursäkter vareviga gång. Att tacka ja till festen innebär att jag tvingas göra något jag inte tycker om. Att tacka nej får mig att framstå som illojal och tråkig. Det tycks vara den allmänna uppfattningen att alla gillar stora fester.

Inte denna människan.

En gång uppfann jag en halvlögn. Jag höll på med viktkorrigering och Darlingen stod för moroten - en resa till Rom om jag gick ner 10 kg. Glad i hågen använde jag det som ursäkt för att slippa åka på fest i Danmark. Fem månader innan festen. Tyvärr gick jag bara ner 9,5 kg innan jag tröttnade så det blev ingen Rom-resa (min karaktär mig mörkrädd ibland). Eftersom jag hann basunera ut min lögn till höger och vänster var det liiiite jobbigt att förklara att jag inte alls skulle åka till Rom. Och inte heller till Danmark.

Jag är vare sig asocial eller folkskygg. Men jag gillar inte påfåglandet i glitterkreationer, fyllesnacket med "ärligt talat" och tycker att dans är en ganska nöffig företeelse. Jag gillar inte att någon annan bestämmer var jag ska sitta. Jag tröttnar snabbt på ytligt tugg. Jag avskyr att behöva resa någonstans för att gå på fest. Varför tror alla att det är roligare ju längre bort från den egna sängen man kommer?!

Så denna gången ska jag banne mig kliva ut ur garderoben och tacka nej. Rungande. Och stå för min åsikt. Om någon frågar alltså.

Jajamän.

En sak är jättebra med min personlighet. Jag sparar ALLT. Alltså hittade jag till sist inloggningsuppgifterna till min hemmamail. I en pärm från 2002.

Nu har jag lite i-landsbryderi. Ska jag skriva en resumé om den senaste månadens vedermödor eller ska jag helt enkelt strunta i 1,5 månads händelseförlopp och bara fortsätta som ingen har hänt?

Tack alla för era kommentarer! Det värmde! Jag hade till och med ett mail från en Fredrik från bloggagratis som skrev att en läsare hört av sig till dem och berättat att jag inte lyckats fixa nya lösenord. Så han undrade om han kunde hjälpa till på något sätt. Man blir ju alldeles rörd av omtanken! :-)

Problemet låg inte hos bloggagratis.se. Snarare i det faktum att jag aldrig någonsin läst min privata mail från någon annan dator än min hemmadator. Och den var nerpackad. Med alla lösenorden automatiskt sparade. Så när jag ställdes inför faktum att jag varken hade tillgång till dator eller hittade mina inloggningsuppgifter så funkade det inget vidare att beställa nya lösenord till bloggen. Det nya lösenordet hamnade ju bara i en mail som jag inte kom åt....