Vi ska åka på semesterturné. Bo på båt i Göteborg, klättra på klippor i Marstrand, äta räkor i Smögen och bo i cell på Varbergs fästning. Det ska bli hemskans roligt.

Det är bara ett problem. Min vision är att hela semestern består av soliga dagar, glittrande vatten, praktfulla solnedgångar, goda glassar, smal kropp (eh... what?!) och fantastiska hotellfrukostar.

Det innebär att det blir STORA problem om verkligheten avviker från visionen. Det har Darlingen påtalat. Han börjar bli nervös.

Jag måste baissa mina förväntningar.

Min plan var en långsam och stadig viktnedgång. Sisådär 0,5 kg i veckan. Långt ifrån omöjligt. Problemet är att det inte går. Min kropp vägrar.

Jag motionerar mer. Jag äter mindre. Ändå rör sig inte vågen en millimeter. Sedan jag inledde projekt viktreducering har jag bara gått ner 1 kg. Jag är ofantligt besviken. Jag VET att jag äter mycket, mycket mindre och nyttigare, jag dricker mindre vin, jag har nästan slutat äta godis, jag promenerar, jobbar och cyklar mer än jag gjort på 15 år. Jag hoppar för fasiken till och med av en hållplats tidigare för röra på mig! Det är en gåta varför det inte ger resultat.

Jag har därför förklarat krig mot min kropp. Jag är inte säker på att segra. Jag är faktiskt ganska bekymrad eftersom jag alltid annars har gått ner i vikt. Det handlar inte om att jag har förväntningar på en hastig viktnedgång. Men det vore väl rimligt att gå ner 2 kg på en hel månad? När det är första månaden man håller igen? Jag vet ju att det blir trögare ju närmare sin målvikt man kommer - men jag har ju 19 kg kvar till målvikten!!Vet inte vad som är fel. Funderar på att anmäla mig till Xtravaganza bara för att visa min kropp var skåpet ska stå. Problemet är att jag inte vill att det ska bli en jobbig grej. Jag vill gå ner utan pukor och trumpeter. Genom att äta mindre och röra mer på mig. Men om det inte hjälper?

Jag försöker förmå Darlingen till att börja forska om fettceller. Jag har anmält mig som försöksperson. Han är inte ett dugg intresserad. Jag tycker det är dumt. Det är faktiskt i hans intresse att jag går ner. För jag blir nog snällare och rarare om kläderna passar när jag står i provhytter.

Jag vaknade kl 7.14, försökte locka Darlingen ur sängen, misslyckades, funderade och bestämde mig för att själv gå på promenad. I sanning växelsprang jag. En specialuppfinning. Överhuvudtaget är jag rätt så malling över att jag joggar lite smått. När andan faller på.

Sedan inleddes en spendersam dag. Först inhandlades ett styck ryamatta till sofforna. Helt oväntat. Jag är grund och botten en ryamatta motståndare efter att ha tillbringat min barndom med näsan i en unken illgrön ryamatta. Den hängde faktiskt med till min studentlägenhet. Åh så efterhängsen den var. Så jag trodde att jag och ryamattor var färdiga med varandra. Så fel jag hade. När jag väl börjat känna på den kunde jag inte sluta. Det var ruskigt mysigt att vira in fingrarna i den. Tänk då hur det skulle kännas för tårna... Men även om jag blev jobbigt nostalgisk så var det Darlingen som överraskade mest. Han bestämde sig på stående fot att det var en ryamatta som skulle komma med hem. Då är det bara att gilla läget och försöka styra färgvalet. Han är ju färgblind. 

Eftersom vi misslyckats med våra försök att köpa matplatsmatta bestämde vi oss för att åka hem, leta fram gula sidorna och ge oss på mattjakt åt ett annat håll. På vägen råkade vi köra förbi Trädgårdsrum som hade total utförsäljning. Där hittade vi en blomtrappa (ser ut som en halv trappa) som man ställer mot en vägg/plank. Halva priset. Och sedan. Alltså OJOJ! Jag har haft ett gott öga till butikens inredning. Närmare bestämt lamporna som hängt över disken. Från Broste i Köpenhamn. Utgånget sortiment. I mina tankar har det varit de ultimata lamporna till våra köksfönster. Och nu fick jag köpa dem!! Jag behöver bara två men köpte alla tre. Man vet ju aldrig om en går i sönder. Dessutom är de vana att hänga ihop. Man ska inte bryta en treenighet.

Nästa anhalt var mattvaruhusen. Det gick inget vidare. Vi fick brist på energi. Så vi traskade över gatan för att köpa fisk. Det var stängt. Då kom jag på att jag kanske borde reka efter cykel. Jag har ju bara 19 kg kvar att gå ner tills jag ska få belöningen - en tantcykel. Och där stod den. Till halva priset. En svart Rex med 8 växlar, kjolnät, extrasänkt för påstigningsvänligare komfort, cykelkorg, ringklocka, cykelstöd, lampor och luft i däcken!  ALLT som min nuvarande cykel inte har. Jag provcyklade i butiken och blev alldeles kär. Och lite tagen över min beslutsförmåga. Enda problemet är att jag bara gått ner 1 av 20 kg. Belöningen för 20 kg:s viktnedgång var nämligen en cykel.

Sedan stuvade Darlingen, jag och Cykeln in oss i bilen och åkte till Ilva. Jag är sådär glad för Ilva. Men de har goda grillade smörgåsar och jag var hungrig. Lite mat i magen gav ny kraft så vi hittade minsann en matta till matplatsen, tre glasburkar med fina lock för flingor, en stor vas till mina badbomber (det är visst jätteute med badbomber... ), en toaborste, en tvålbehållare, grön pajform med vita prickar, en stor förvaringslåda till alla bruksanvisningar (aj vad det blir mycket sånt när man bygger nytt....) och det bästa av allt en trevåningsfat i försilvrad mässing - tungt och rejält. Det ska jag ha på köksbänken och lägga grönsaker på.

Nu är flingorna och badkulorna inflyttade, mattorna utrullade, våningsfatet har fått hyresgäster och min cykel har fått cykelkorgen monterad. Synd att vi är för trötta för att cykla en sväng. Dessutom står Darlingens cykel och Geijrarna sedan förra helgen. Min punkacykel står också där. Vad min anbelangar kan den stå där för evigt.

Min arbetsgivare har vänligheten att ge alla sina anställa en ledig dag för frisksportande denna våren. Min dag är i dag.

Jag har stora planer om att gå ut och gå riktigt, riktigt långt. Men här sitter jag... med migrän, magont och är allmänt hängig.

Inatt sov jag på Patienthotellet. Det var lite skumt. När jag traskade genom kulverterna fick jag en illamåendeattack. Det luktade konstigt - sjukhus i kombination med säregen matos. Jag fick flashback till när jag blev oförhappandes opererad (det var planerat en enkel titthålsoperation och övergick utan mitt vetande till en stor bukoperation). Men så tänkte jag att det inte blir så stor uppståndelse om man kräks i en sjukhuskulvert. Folk är liksom vana.

På Patienthotellet var personalen vänlig. Det fanns en reception som sålde godis, tidningar och minimala barnkläder. Rummet var enkelt men funktionellt. Men alla hasade fram utom jag.

Eftersom jag aldrig själv kommer att föda barn är jag mycket fascinerade av hur man ser ut de första dagarna och timmarna av föräldraskapet. Jag har föreställt mig att man skimrar och glänser och att man inte kan slita blicken från sitt barn och varandra. Sådär magiskt och fluffigt i kanterna.

Jag har nog förhärligat hela föderiet och de första vibrerande dagarna med en ny bebis.

Det var ett gäng slitna ansikten. Det som gjorde mig mest förvånad var att alla såg ganska blasé och trötta ut. Bebisarna låg i fula korgar som släpades runt. Föräldrarna log inte soligt och förälskat mot varandra (som de gör i min fantasi). De nyförlösta mammornas magar skvalpade. Alla rörde sig försiktigt och trevande. Både mammor och pappor var bleka och glåmiga. Barnen såg man inte så mycket av - de låg nerbäddade. 

Jag känner fortfarande en ofantlig fascination för hela biologiska barngrejen. Jag frågar Darlingen jämt hur det KÄNDES när han blev pappa. Jag frågar kompisar. Frågar dem om hjärtat gick upp i vikt och halsen snörpts ihop när man ser på bebisen och varandra. De flesta svarar pliktskyldigas att det är fantastiskt men de ser lite undrande ut. Jag tror inte de förstår vad jag menar. Folk berättar ofta om de praktiska bestyren och anekdoter. Men få verkar kunna förmedla känslan i hjärtat. Det kanske inte är så stor förändring som jag inbillar mig? Känslan kommer kanske gradvis - de första dagarna är kanske så fyllda av nya moment och bestyr att man inte hinner känna efter.

När man har förmågan att skapa barn och föda barn tror jag inte man förstår hur fascinerande ett nytt liv är för den som inte kan skapa. Jag känner mig alldeles tagen av det faktum att två människor kan skapa ett nytt liv. Jag är inte ledsen för att jag inte kommer föda mitt eget barn men jag kan känna en svag känsla av avundsjuka när jag tänker på att en annan kvinna ska föda kommer föda mitt barn. Jag är lite besviken på att så många verkar ta det för självklart. Som om det är en obligatorisk del i livet. Inget som är speciellt värdefullt. Det bara är. Liksom. 

Jag haussar kanske något som bara är vardagsmat för de flesta.

Det regnade idag. Massvis av regn. Jag kom alldeles av mig och klev inte ur morgonrocken förrän halv två. Men jag jobbade effektivt från kl 7.30 Gjorde bara en snabb sväng in till stan för att hämta ut flygbiljetterna inför morgondagens resa till Stockholm.

Jag ska bo på Patienthotellet i Danderyd. Känns lite skumt. Dessutom tycker jag inte om att inte veta hur jag tar mig till ett ställe. I synnerhet som jag är expert på att hoppa på tunnelbanelinjer åt fel håll.

Kvällen har gått åt till papperssortering. Det har inte blivit gjort sedan februari. Jag har missat betala en räkning (tror att den försvunnit i samband med adressändringen) och Darlingen har missat en räkning. Inte bra alls. Förvisso blev det bara påminnelser men jag är så rekorderlig att jag mår dåligt bara av att någon måste påminna mig.

Oroar oss för Bonusen. Han har börjat få en attityd som inte passar en 10-åring. Det finns en massa möjliga orsaker. Men eftersom han har oerhört svårt för att prata om känslor är det vanskligt att luska ut vad som är problemet. Hoppas vi kan komma lite närmare honom i sommar.

Darlingen hann inte mer än gå på toa innan vi skulle på fest. Vi bestämde oss för att cykla. Jag hade ett punkaktigt tillstånd på mitt framhjul. Enligt min erfarenhet kan lite luft rädda alla punkaaktiga tillstånd. Så vi ledde cyklarna till OK-macken. Av bister gårdagserfarenhet vet jag nu att allt som är på sock inte går att laga med lite luft. 

Så vi fick gå med cyklar. Eftersom jag hade ägnat morgonen åt att jogginggå i 60 minuter var jag inte alls hågad. Darlingen var inte heller så kärvänlig just då.

Sedan blev allt bara bättre. Förutom att några kära vänner till oss inte kom på festen pga att de gjort slut. Det känns så sorgligt och eländigt.

Jag har blivit värsta mamma-standinnen. Jag bär och pratar, fjantar och gullar. Känner inte alls igen mig. Jag brukar vara lite mer fjär. Det är precis som om jag gått över en dold gräns och nu finns ingen återvändo. Allt som luktar bebis är som magnet på mig. Jag känner mig ganska patetisk. Jag måste behärska mig. Ett tag hade jag dubbelt upp - Lille Kronprinsen i famnen (8 månader) och Lille Hultaren i handen (12 månader). Det var lite körigt. I synnerhet som kubb-träna yrde i luften.

Eurovisionsfinalen snackade vi sönder. Hörde knappt Sveriges bidrag. Sicket mögigt program. En av gästerna på festen - som jag känner men inte i detalj - berättade att hon både gjort upprepade ivf:er och adoptionsutredning. Men fd maken lämnade henne precis när det var klart. Så det blev inget barn. Det är tänkvärt. Man går igenom så mycket under en sådan här resa. Finns det minsta lilla spricka så krackelerar allt. En solitt förhållande pallar trycket men inte de som inte är så solida.

Idag känns adoptionen tveeggat. Fast bättre än häromdagen. Jag vill så gärna längta och drömma, men vågar inte ge mig hän. För tänk om det inte blir något....

Bestämde mig för att överraska Darlingen genom att möta honom på Kastrup. Jag är en smula amatörmässig på flygplansmötningar så jag anlände i på tok för god tid. Typ 30 minuter INNAN planet landade. Det var dumt. Men ganska roligt att se alla återseenden. Viftande flaggor, pussar, snittar och bubbel. Jag ägnade mig åt att försöka hitta någon familj som kommit hem med adopterat barn. Inte så framgångsrikt. Men jag hade en ganska lättsam timme - jag ÄLSKAR flygplatser. Att jag dessutom fick en komplimang för min nya väska höjde bara förnöjelsen.

Men åter till MÖTET. Först kom ingen. Sedan kom Seattle folket (jag var lite osäker på om Darligen flög från Seattle eller Chicago så jag fick vara alert). Sen kom Darlingens kollegor. Då stod jag och lurpassade bakom en bred stolpe. Sen kom.... eh... ingen.

Jag hade rådslag med mig själv. Ringde. Inget svar. Aj då. Katastrofbildserie: Oskyldig knarkkurir. Eller akut sjuk innan planet avgick (snuva kan vara täckmantel för annan lömsk sjukdom. Fågelinfluensa). Missat plan. Njae.... Terroristanklagad? Nä. Han är gråhårig och inte så terroristlik. 

Jag fick strosa bort till kollegorna. Det var simpelt. Han hade fastnat i tullen. Nästa bildserie med - för det nya scenariot relevanta katastorbildserier: Oskyldig knarkkurir. Terroristanklagad. Naken. Plasthandskar....

Sedan kom han! Han reagerade inte nämnvärt på mig. Log hjärtligt mot alla som väntade. Utan urskiljning. Tullen kan förstöra äktenskap. Och kosta pengar. Det visade sig nämligen att han köpt för mycket prylar (bl.a presenter till mig). Man får tydligen inte ta in varor för mer än 1350 DKK. Sicken tramsig regel.

Sedan pussade han på mig och jag var nog den lyckligaste på hela flygplatsen.