Spankulerade hemåt och spejade i affärer när jag plötsligt får se en silverfärgad bil backa rakt in i sidan på en MG. Rejäl buckla och förstörd lack. Påköraren körde i sakta mak vidare och gatulivet stannade av. Vad skulle hända?

Hälften på trottaren halade fram mobiltelefonerna - redo att ringa polisen, bilregistret och allehanda myndigheter. Men påköraren vände. Det tog sin lilla tid. Och när han slutligen kom fram till den påkörda bilen och dess ägare så tyckte jag innerligt synd om honom. Stämningen var rätt uppjagad eftersom alla utgått från att han skulle smita. Han gick långsamt och var allmänt omständlig. Jag tror inte att han var riktigt kurant. I alla fall såg det inte så ut.

Samtidigt bestämde sig en ung kvinna för att trafikkaoset skulle må bra av att ytterligare späs på. Hon parkerade helt sonika sin bil mitt i vägen för att ställa sig i kö till en bankomat. Eftersom en himla massa människor hade massa spänd energi inombords kastade man sig istället över kvinnan. Det var trots allt inte jordens smartaste parkering. Det märkliga var att hon valde att ta strid. Ordväxling uppstod, tutnigar eskalerade och "Fubbick" och "Unga dam" och "Stick härifrån" ven i luften.

Jag gick vidare. Lite lättad över att slippa att bli inblandad. Jag hade i min fantasi redan processat det faktum att jag kanske skulle bli kallad som vittne till en smitningsolycka (ja, jag ÄR en dramaqueen). Men om man bortser från mina egna pinsamma funderingar - varför är det så många som kör illa på fredagar? Att köra bil hem på fredagseftermiddagarna är förenat med livsfara - folk gör ogenomtänkta svängar, stannar utan att blinka, gör livsfarliga omkörningar, cyklar rakt ut i vägen och irritationen ligger ständigt i luften.

Visst är det lätt att vara jovialisk och önska fred på jorden när man inte har PMS eller själv sitter i en bil?

Det har hänt något med min vänstra ländrygg. Strax ovanför allt det där bulliga. Det var lite dumt att det hände igår eftersom jag har så förfärligt mycket jag vill hinna med.

Jag har haft skott i ryggen förut. En gång. Det var en jul och jag låg på golvet hos mamma och pappa och jämrade mig. Både mamma och Darlingen hönsade runt mig. Mamma för att hon är hon. Darlingen för att han var nykär. Den gången slutade det med kiropraktikerbesök och ny säng för jättemassormycket pengar.

Denna gången hönsar ingen med mig. Och ny säng blir det inte. Så jag får härda ut och tänker mögiga tankar om hälsoprofileringen och falska friskhetsintyg. Så j*vla frisk kan man inte vara så att man får ryggskott rakt upp och ner. Nä.